Få musikstilar gör mig på så gott humör som raggar-rock n roll och
rockabilly. När bandet kan lira, sångaren sjunger bra och låtarna svänger,
alternativt är blått romantiska och melankoliska som "Big beautiful eyes",
är det bara att kapitulera. I Wild Wax Combo lirar Rene ståbas och sjunger,
Mikael piskar trumskinn och Andre går loss på den sexsträngade raketen. Med
allra enklaste tillgängliga medel får alltså den här trion låtarna att ljuda
hur läckert som helst, medan det finns band med 300 ton utrustning som ändå
låter som om de är stelopererade från nacken till anklarna. Den musik Wild
Wax Combo lirar må anses stenålders, men det var så här allting började, då
blues och country fick sin vildsinta unge. Den babyn lever och frodas än
idag. Inte bara på landsorten heller, som många tycks tro. Jag läste nyligen
om en ny klubb för den här typen av musik och den ligger i hjärtat av
Stockholm.
Åter till Wild Wax Combo: bandet har skrivit samtliga låtar utom "Phone
call", "Susie Q" och "Miss Froggie", men vartenda spår låter som om det hade
komponerats i USA 1956 och det är ett mycket bra betyg när det gäller
rockabilly. Dessutom är coverspåren tilltalande framförda och speciellt
"Susie Q" svänger grymt bra, liksom bandets egna "Baby Lou", "Mad dog mama"
och inledande "Hot rod racer". Min kväll, som började rätt risigt, är härmed
räddad. Tack för det, Wild Wax Combo.
Robert Ryttman