Här har vi en beklaglig soppa, tillredd av överblivna och urvattnade rester från massproduktionens fabriker i Nashvilles absolut värsta kvarter. Den serveras så fantasilöst att man inte vill se på maten och har man en gång smakat på sörjan återvänder man aldrig mer frivilligt till snabbköpsrestaurangen som sålt skräpet.
2003 debuterade Jimmy Wayne med en självbetitlad platta för DreamWorks och så kom sedan denna mediokra smet. Visst, killen kan sjunga, musikerna kan spela, produktionen är proffsig till max, men vem går igång på denna inställsamma, trista, smetiga och totalt ointressanta popcountry? Här finns inte en minnesvärd låt, knappt tillstymmelse till countrykänsla och dessutom är plattan så strömlinjeformad att det är ett mirakel att ens amerikansk skvalradio vill spela den. Givetvis dominerar balladerna också.
Med tanke på Jimmy Waynes trassliga, tragiska barndom och uppväxt med en farsa som övergav honom, en morsa som satt på kåken, han själv som hamnade på flera fosterhem och periodvis levde på gatan, samt att han som femtonåring blev vittne till hur hans styvfarsa sköt hans styvsyster och sedan försökte skjuta honom, så borde Wayne kunna skriva åtminstone intressanta, självupplevda och meningsfulla texter, men inte ens det gör han. Merparten av lyriken är lika menlös som musiken. Nej, jag går till nästa restaurang istället, långt ifrån Nashvilles plastiga syltor.
Robert Ryttman