Det har blivit lite inne att strippa gamla låtar/plattor från sina ursprungliga arrangemang och återutge dem. Mest känd för detta är väl Beatles-utgåvan av Let It Be som plötsligt kallades Let It Be… Naked som Paul McCartney lät remixa och remastra. Naked Willie bygger på exakt samma metod. Man har plockat bort stråkar och sångkörer från gamla låtar, ursprungligen inspelade mellan 1966 och 1970 för RCA, och gett ut dem strippade på allt annat än rösten, gitarren och kompgruppen.
På den tiden då dessa spår gavs ut hade artisten inte så mycket att säga till om, men Willie gillade inte de sliskiga arrangemangen så han och munspelaren Mickey Raphael bestämde sig för att plocka bort allting onödigt och påtvingat, och ge ut låtarna igen. En del versioner märks skillnaderna tydligare på än andra, men frågan är om någon annan än upphovsmännen blir lyckligare av resultatet? Gillar man Willies musik från den här perioden så torde man ju inte ha något emot hur plattorna lät då. Och gillar man dem inte, ger man i så fall materialet på Naked Willie en andra chans? Jag är tveksam.
Låtmässigt finns dock ett gäng fina saker här, vilket känns självklart när plattan innehåller hela sjutton spår. Mest dramatisk är ”Jimmy's road”, men Kris Kristoffersons ”Sunday mornin´ coming down” är givetvis lysande och spår som ”Bring me sunshine”, ”I just dropped by” och ”Johnny one time” är utmärkta om än inte jättekända. Willie Nelsons storhetstid kom nämligen senare, men man känner tydligt igen hans karaktäristiska gitarrspel och sångröst även på Naked Willie. Ljudet är utmärkt och även om plattan inte är den mest nödvändiga bland det hundratal han spelat in, så är det här fina grejer.