De värsta countrypuritanerna lär inte se med välvilja på Loretta Lynns senaste cd, men själv tycker jag att den är både modig och progressiv. Loretta som fyllt 70 arbetar tillsammans med Jack White från rockbandet White Stripes (ni har säkert hört deras version av Dolly Partons ”Jolene” på radio) och visst medför det tuffare gitarrer än vad man är van att höra ifrån henne. I mina ögon är detta samarbete positivt för musikstilen, då en helt ny publik lär närma sig genren och den av alltför många, bespottade countryn, kommer få ett allt större erkännande, vilket såväl musiken som dess artister kommer att tjäna på. Det är bara att konstera att Johnny Cashs senaste plattor har höjt honom till skyarna inom rock- och hårdrockskretsar, då han gjorde om flera rocklåtar till extremt personlig country och nu är Loretta Lynn inne på samma spår. Har Jack White förstört Van Lear Rose i någon mån då? Nej, det här är fortfarande country. Det är fortfarande en Loretta Lynn-platta framför allt. Det går inte att missta sig på den saken. Vad som mest förvånar mig är faktiskt att Lorettas röst, med tanke på åldern, fortfarande låter så ung, oförstörd, elastisk och kaxig. Van Lear Rose hade lika gärna kunnat spelats in på 70-talet som 2004 och här finns gott om suveräna och varierade låtar. Finge vi bara se henne live i Sverige snart också så vore lyckan fullständig.