Den som gillar Johnny Cashs Rick Rubin-producerade plattor lär definitivt uppskatta Kris Kristoffersons senaste. I stor utsträckning är den något av en kopia med sin nakna, avskalade stil och Kris röst ligger så nära i högtalarna att det är omöjligt att inte höra vartenda ord karln sjunger. Dessutom är sista spåret, ”Final attraction”, en sorts hyllning till Cash och andra avlidna country- och rockstjärnor såsom Waylon Jennings, Hank Williams, Roger Miller, Jimi Hendrix och John Lennon. Kris Kristofferson har aldrig varit någon storartad sångare, men på This Old Road låter rösten både åldrad, lite sluddrig och samtidigt tilltalande. Och som alltid är det sångskrivartalangen som är Kristoffersons verkliga styrka. Så ock här.
Liksom i fallet Cash ovan är även This Old Road en palett målad med mörker, ironi, realism, skönhet, eftertänksamhet och melankoli som aldrig blir sentimentalt smörig. Här finns ingen plats för glättighet, danslåtar eller ogenomtänkt yta. Tvärtom är This Old Road ett album att lyssna till i stillhet. Texterna känns viktigare än musiken. Det hindrar dock inte låtar som ”In the news”, ”Chase the feeling” och ”The show goes on” ifrån att vara medryckande och riktigt bra, även om man föredrar att lyssna på dem som ren underhållning. Men den som inte ger plattan full uppmärksamhet får heller inte ut all kraft den har att ge.