Den här damen kan bli något riktigt stort. Hon har en röst som man kan skära julskinkan med, soundet är modernt och ett flertal låtar är riktigt, riktigt bra. Främst är Sarah Johns i de ösiga spåren och sådana finns det gott om på den här plattan. Vissa tycker nog att Big Love In A Small Town är för rockig, men jag anser att Johns står tillräckligt stadig i countrymyllan för att vara fullt acceptabel. Dessutom glöder både twanggitarrerna, steelspelet och fiolerna, vilka bildar en utmärkt uppbackning till den intensiva energi som Johns röst uttrycker.
Det här är en utmärkt partyplatta av en tjej med skinn på näsan och även om hon kunde ha skippat ett par av balladerna så är ingen låt helt värdelös här. Detta är snarare en spilla-ut-ölen-i-vild-dans-platta än gråta-i-ölen-cd, på ungefär samma vis som Danni Leigh kan åstadkomma när hon är på rätt humör. Så håll i hatten när ni lyssnar, för den här donnan är tuff, men likfullt country av ett sådant slag som borde kunna gå hem även hos rockpubliken.
Några av favoritlåtarna hos undertecknad är, förutom titelspåret: ”He hates me” med kul text om tjejen som vill föda killens barn, men problemet är att han avskyr henne, ”When do I get to be a woman” som inleder albumet och ”The one in the middle” som jag väl får tillstå att åtminstone kompet är mer av rock n' roll än country, men den funkar utmärkt i alla fall. Ingen platta för sentimentala lyssnare, men en höjdare för oss som vill ha kul och rumla omkring ibland.