Jill Johnson sa nyligen i ett TV-inslag att hon är för mycket country för rockpubliken och att countrypubliken inte accepterar henne helhjärtat, eftersom hon låter för mycket rock. Sångerskan är således medveten om dilemmat. Det tycks däremot inte påverka musiken hon ägnar sig åt. På The Woman I’ve Become bjuder Jill som vanligt på en blandning av rock, pop och ballader i en countrykostym som oundvikligen hamnar mellan två stolar.
Tar man musiken för vad den är så är Jill Johnsons nya platta småtrevlig. Den är inspelad i Nashville med amerikanska musiker, ljudet är oantastligt och ungefär hälften av låtarna är bra, om än inte särskilt spännande. Resten känns mest som utfyllnad. Personligen tycker jag bäst om de mer fartfyllda spåren, såsom ”Cowboy up” där både synthar och närmast technoaktiga trummor håller takten, twang-studsiga ”When love doesn’t love you” och svängiga ”Same everything”. Mer åt det traditionella countryhållet är det i steelpräglade ”Something I can’t do” och fina balladen ”Love ain’t nothing”. Jill Johnsons nya album lär inte förändra varken rock- eller countrypublikens acceptans, men för dem som uppskattar den moderna Nashville-stilen går plattan tveklöst hem. Och med all säkerhet kommer Jill Johnson att kunna lägga till några nya hits på den digra listan.