Sedan 2003 och Dierks Bentleys officiella genombrott – han hade givit ut en independentplatta tidigare – har han hunnit ge ut tre fullängdare och haft nio hits på amerikanska countrylistan. Fyra av dessa har blivit ettor. Många har dessutom varit uppe och härjat på poplistan i USA. Long Trip Alone är en rätt okay platta för att vara CMA-country, med en mix av ballader, skräp, pop/rock och fullt acceptabel country. Som bäst blir det i ”Free and easy down the road I go” och “That don´t make it easy loving me“. Även ett par religiösa spår har letat sig in på albumet, så upplägget tycks tänkt för att tillfredsställa en så bred countrypublik som möjligt, men frågan är väl istället om någon helhjärtat kommer att ta plattan till sig? Personligen uppskattar jag den delvis, medan mycket av innehållet lämnar mig tämligen likgiltig. Vad som räddar Bentley och hans sånger många gånger är förmågan att ge dem en bluegrass-känsla, som i ”Prodigal son´s prayer”. Bland instrumenten märks fiddle, både lap- och pedal steel, mandolin och banjo. Bentley har skrivit samtliga låtar själv och visst får han det att fungera i det stora hela, men för min del krävs det mer konventionell country och färre körförsedda bottennapp som titelspåret, för att jag ska bli helt nöjd. Däremot betvivlar jag inte Bentleys ärlighet. Han hade kunnat skapa en än mer inställsam cd än denna.