Den här killen från Southern Indiana inleder riktigt svängigt med ”Hurt me all the time”. Sedan blir det en lugn men fin ballad om olycklig kärlek i ”Somebody new on her mind” och tempot ökar igen i ”By George”. Det är inte alls tokigt. Här finns twanggitarrer, fiddle, mandolin på sina ställen, piano och steel. Allt som en countryplatta behöver med andra ord. Agnew blandar up-tempospår med lugnare saker, även om tyngdpunkten ligger på balladerna och han får ihop en rätt fin helhet. Dessvärre innehåller No Limits bara nio låtar, vilket känns snålt tilltaget och Agnew har inte skrivit någon av dem, vilket kan tyckas lite fantasilöst, men sångaren har en bra, traditionell countryröst och versionerna som framförs är fina. Textmässigt är det inget nytt. Mycket hjärta och smärta här, men jag gillar texten till ”Here comes the hurt again” och ”Possession”. Den sistnämnda handlar om en man som ger allt till en kvinna som älskar en annan. Som sagt: inget nytt under solen, men Agnew får ihop det tack vare ett innerligt framförande. Tycker du om traditionell countrymusik kan det här debutalbumet mycket väl vara något för dig. Här slipper vi crossover-tendenser och det är ju skönt. Bortsett från det tröttsamma sista spåret håller låtarna en hög standard och Eric Agnew arbetar för närvarande på en ny cd. Hoppas att speltiden på den blir lite längre.