Klockan var nästan 23.00 när Cheating Hearts från Skåne dök upp på Furuviksfestivalens stora scen och gav publiken vad den längtat efter – nämligen ren och oförfalskad countrymusik såsom den lät på 60-talet och såsom den låter än idag, åtminstone i Austin, Texas och på min skivspelare här hemma.

Cheating Hearts frontas av två damer på sång och gitarr, samt duktiga killar på bas, trummor, steelguitar och elgitarr. Hela gänget ser ut som de låter och nostalgifaktorn är hög. Marina Uppgren sjunger fantastiskt bra, med stor inlevelse och en röst som passar den här typen av renodlad country som hand i handske.

Låtarna består av både egna kompositioner och andras, men det är sällan några utslitna covers, utan ett mycket smakfullt val som framförs. Även om publiken inte var direkt liten denna torsdagskväll, så var Cheating Hearts värda att höras av så många fler. Å andra sidan var den närvarande publiken ordentligt med på noterna istället.

Tidigare under kvällen hade ljudvolymen på Furuvik varit ovanlig hög, men den sjönk till behaglig nivå då Cheating Hearts spelade och upplevelsen blev mycket angenäm. Marina Uppgrens prat mellan låtarna var dock i blygaste laget och jag uppfattade inte många ord hon sa, men sången hördes desto bättre. Det gäller även den fina stämsången. Jag la märke till att trummisen ofta använde vispar istället för stockar och flera utmärkta gitarrsolon av Johan Ek förhöjde intrycket ytterligare. Jag uppskattade även Peter Anderssons återkommande, mycket fina pedal steel-spel och hela bandet lirade suveränt.

Jag vet att jag har hört Cheating Hearts live tidigare, men så bra som de var under årets Furuviksfestival har jag inte upplevt dem förut. Och det gäller bägge deras spelningar, ty de återkom för ännu en show nästa kväll. För vänner av trad.country blev Cheating Hearts den stora behållningen denna torsdagskväll och själv var jag smått salig efteråt.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Fler foton från Furuvik 2007