Calaisa är de fyra tjejerna Malin, Caisa, Anna och Lisa som drog direkt till Nashville, fast beslutna att skapa en musikkarriär. Att de lyckades råder det ingen tvekan om, och den nyfikna publiken i Furuviksparken var rätt stor.

Ljudvolymen den här första festivalkvällen var ovanligt hög och det sägs att en del begärt inträdet tillbaka på grund av det. På scenen denna kväll var Calaisa, förstärkta av två manliga musikanter och bland instrumenten märktes flöjt och fiol.

Bandet hade sin egen backdrop med logga uppsatt, vilket är rätt ovanligt i countrysammanhang, men väldigt vanligt bland rockgrupper. Och på sätt och vis framstår inte Calaisa som ett ordinärt countryband heller. Till exempel så inledde de showen med irländskt ljudande folkmusik. Det blev mer av irländska toner under kvällen. Det blev också en hel del popcountry, countryrock, men tyvärr mindre av traditionell honky tonk.

Tjejerna lånade hattar av folk i publiken, men lånta fjädrar skapar ingen countrykänsla, även om en cowboyhatt alltid pryder en söt flickas huvud. För övrigt ska det sägas att Calaisa är duktiga musiker, de bjuder på väldigt fin stämsång periodvis och i låtar som ”Stop along the way”, ”Hey girl” och ”Never lookin' back” svänger det bra. Som extranummer framfördes balladen ”Without you” och rockiga “To the other side of crazy”. Mellan dessa låtar hann konferenciern Lennart Jähkel med att intervjua damerna från Malmö. Publiken stampade takten och Calaisa såg ut att sälja rätt mycket plattor och t-shirts efter giget. En bra och proffsig konsert var det, men med något tveksamma låtval emellanåt. Detta enligt min högst personliga uppfattning om hur ett countrygäng bör låta.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Fler foton från Furuvik 2007