Bomshel består av två minst sagt intensiva och energiska unga damer från USA: Kristy O på violin, akustisk gitarr, mandolin och stämsång, samt kompositören och sångerskan Buffy Lawson.

Personligen uppfattar jag deras musik som mer rock än country, dessutom tämligen hård rock, åtminstone live. Således har jag viss förståelse för att delar av publiken avvek när öset blev som värst, men faktum kvarstår: Bomshel drog, tillsammans med Connie Smith, årets festivals absolut största publik. Och vad det säger om svensk countrypublik får någon annan analysera, men nog är det lite lustigt att en artist (Connie Smith) som lirar hypertraditionell country och ett band (Bomshel) som lirar rena motsatsen blir de två största dragplåstren. Som jag ser det måste det tyda på att dagens svenska countrypublik är tudelad och/eller väldigt öppensinnad.

Hur som helst: bombtjejerna hade amerikanska kompmusiker med sig och showen var grymt proffsig. Nya singeln ”It ain't my day to care” framfördes, och ”Survivor”, som är en hyllningslåt till ensamstående mammor. Texten handlar givetvis om en sådan mor. En annan berättande text som framfördes var ”I am pretty” som handlar om rätten att duga som man är och ser ut. Roligast av allt, materialmässigt sett, tycker jag var när man gjorde rungande rock n' roll av Kitty Wells och Loretta Lynns låtar ”It wasn't God who made honky tonk angels” och ”Don't come home drinking with loving on your mind”. Det är med sånt här som kan locka unga nykomlingar att intressera sig för gammal traditionell countrymusik.

Några andra låtar vi fick till livs var ”He was the one”, en känslig ballad som ska komma på Bomshels cd, ”Shake your booty” som är stunsig rockmusik och singelspåret ”Power of one” som bör ha kommit ut när detta skrivs. ”Hillbilly love song” var trots titeln hård rock n' roll med bra gung och sväng. Även ”I'm just a girl” var mer rock än country och avslutande ”The Bomshel stomp” fick publiken att resa sig, applådera högljutt och dansa loss. Låten har inslag av rap, liksom ett par andra av tjejernas material.

Under extranumret stod Kristy O plötsligt uppe på linedansrampen och solade så att det glödde om fiolstråken. Jag betraktar Bomshels uppträdande som rockshow med inslag av country. Som sådan var den inte alls tokig, även om många av låtarna kändes som tämligen slätstrukna, oavsett genre.      

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Fler foton från Furuvik 2007