När Whitey Morgan – som egentligen heter Eric David Allen - och hans trio The 78's dök upp på Akkurat den 17:e juli förvandlades hela stället till ett riktigt väl gungande honky tonk. Whitey Morgan kommer från samma stad som filmskaparen och journalisten Michael Moore, nämligen Flint, Michigan och han är ung, tatuerad, skäggig och långhårig. Passande till den honky tonk och outlaw-country han spelar, och mil ifrån den nuvarande Nashville-elitens eleganta glitterklänningar och välstrukna kostymer. Bytte bara Whitey kepsen mot en skitig Stetsonhatt också skulle bilden av en redig westernbuse vara fulländad. Att han ofta jämförs med Waylon Jennings är inte konstigt. Rösten är inte helt olik legendens och det släpiga komp som blev ett av Waylons kännetecken under 70-talet finns här också, när The 78's lägger in den växeln, och det gör de rätt ofta.

På Akkurat brukar en show bestå av två set. Först lirar artisterna cirka 45 minuter, sedan tar de en halvtimmes paus och så kör de 45 minuter igen. Så gjorde Whitey Morgan och hans band också. Killarna klev upp på scenen vid 21.00 och sparkade igång direkt. Ljudet var inte riktigt tilltalande först. De ljusa steel – och elgitarrtonerna skar för mycket, då det var för mycket diskant och för lite bas. Men ljudet tog sig och Whitey Morgan verkade överraskad av att så många samlats för att höra honom lira en söndag. Det bjöds på låtar som ”Honky tonks and cheap hotels” vars titel också är titeln på hans första fullängdare, ”Honky tonk angel” som är en låt från samma platta och Merle Haggards ”Mama tried”. Alla soloinsatser delades broderligt mellan Whitey med sin gitarr och steelkillen. Ibland solade de samtidigt, ibland var för sig och ibland lekte den ene fram ett riff eller melodisnutt som den andre sedan härmade. Man körde Johnny Paychecks ”The cocaine train” och underbara klassikern “It wasn't God who made honky tonk angels”. Lite ovanligt att höra den sjungas av en man kan tyckas, men Whitey gjorde det utmärkt.

Från Whitey Morgan & The 78's nya, självbetitlade cd spelades ”Memories cost a lot” och direkt därefter blev det Waylon Jennings ”Lonesome on'ry and mean”. Faktum är att låtvalen - oavsett om det var egna eller andras låtar som spelades - var fullkomligt utmärkt och för oss som hyser lite extra varma känslor för 60- och 70-talscountryn. Så giget blev till rena julaftonen, från första till sista tonen. De sista låtarna innan paus blev egenkomponerade ”Honky tonk queen” från nya plattan, samt ”Haggards ”Workin' man blues” i funkig countrykostym som svängde hårt, men utan att förlora countrykänslan. Efter Whiteys egna ”I ain't drunk ” som har en rätt kul text, passade Whitey på att skämta med publiken om deras dryckesvanor innan han själv kröp till korset och erkände att han gärna tar en stänkare själv emellanåt. Skön kille, jordnära och äkta, om man ska gå på första intrycket. Allra sist blev det ”Where do you want it?”, också den från nya plattan. Bandet klev av scenen, umgicks med publiken, drack en öl eller två och i hörnet intill ingången började plattan säljas till oss som absolut vill ha med musiken hem också. Det var det många som ville.

Andra set inleddes med Haggards ”Ramblin' fever” och sedan körde bandet på med Charlie Daniels Bands ”I ain't asking nobody for nothing”, Haggards ”My favorite memory” i en stil som mer påminde om en avspänd Waylon. Ännu mer Waylon blev det för övrigt i mannens egna ”Honky tonk heroes”. Därefter var det dags för Whitey Morgans ”Turn up the bottle” från nya plattan, Bruce Springsteens ”I'm on fire” och en lång version av Hank Williams ”Mind your own business” som svängde överjävligt när Whitey och grabbarna slog klorna i den.  En mängd solon lyckades de pumpa in i låten också, utan att resultatet lät sökt eller blev långtråkigt. När den låten ebbat ut körde man ”T for Texas” som en massa legendariska countryartister både spelat in och framfört live genom åren. En till Hank Williams-låt blev det i och med gamla standardklassikern ”Your cheatin' heart”. Sedan sopade bandet in ”Ramblin' man”, Haggards ”Tonight the bottle let me down” som merparten av publiken kan utantill och sjunger med i, samt Waylons ”Good hearted woman”. Därefter var det tänkt att giget skulle vara slut, men bandet hann inte ens lämna scenen innan de gav upp för applådåskorna, och gjorde ett extranummer. Whitey trodde att Johnny Cashs ”Folsom prison blues” var en ovanlig cover att lira i Sverige, vilket den ju verkligen inte är, men han gjorde även den full rättvisa. Några fler låtar blev det inte trots att applåderna inte tystnade i första taget. Efter giget var samtliga i bandet ute och snackade med fansen, blev raggade på av tjejerna omkring baren och drack bira. Som om de var precis vilka alldagliga snubbar som helst. Och det är de ju än så länge. Men med 200 spelade gig per år, två plattor ute redan och säkert fler på gång, kan Whitey Morgan & The 78's bli ett namn på var mans läppar med tiden. Det vore de definitivt värda, för det här är ett bra band som håller sig till klassisk country och vet hur sådan ska låta när den är som allra bäst.  

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman