Så tillfredsställdes då slutligen vår längtan efter Scandinavian Country Fair i Furuvik även år 2011. Countryfestivalen firade 30-årsjubileum och det var gott om folk som vallfärdade till Gävle för att fira dess ansenliga festivalålder.

Barfly.

Det äkta paret, tillika musikerna Linda och Peter Dahl, delade på konferencierjobbet detta år och som om de inte hade nog med det åtagandet, spelade och sjöng de också med sin nya grupp Barfly. Inte bara en, utan två gånger. Barfly är ett mycket bra namn på ett countryband för övrigt, då det skrivits tusentals låtar inom genren som handlar om just öl, whiskey, tequila, barer och alkoholens glädje- och skadeverkningar. Dessutom är det ett lätt namn att komma ihåg. Förutom sångerskan Linda och multiinstrumentalisten Peter ingår Lena Norén på bas, Andreas Johansson på sång och gitarr, Hessy Eriksson på trummor, Andreas ”Ea” Olsson på elgitarr och Thomas Johansson på steel. Idel kända namn för de flesta med hygglig insyn i svensk countrymusik av idag, får man väl säga. För er som inte vet har medlemmarna varit med i Western Satellites, Don Redmon Band, Whisky & Dynamite och Inger Nordström and Her Rhinestone Band.

På Furuvik berättar Linda att gruppen är så nystartad att man inte hunnit skriva något eget material ännu, men att det kommer, vilket undertecknad ser fram emot. Det ska bli spännande att se vad denna konstellation kan åstadkomma tillsammans då pennorna i skaparverkstaden så småningom glöder. Barfly blir först ut på Stora scenen på Furuvik på torsdagen och de visar snabbt att det inte är fy skam när de lirar covers heller. Inleder gör man perfekt med Gretchen Wilsons ”One Bud wiser” och Guy Clarks ”Black diamond strings”. Det låter bra, det låter oväntat proffsigt och samspelt med tanke på hur kort tid bandet har existerat och hur få livegig de har hunnit göra. Framförallt låter det country. Det fortsätter det att göra i Joni Harms ”Little bit of love”, ”Zac Brown Band- och Alan Jacksonduetten ”As she's walking away” och ”Blue eyes crying in the rain” där Linda verkligen sjunger hjärtat ur kroppen. Mycket fint. Brad Paisleys ”The world” är lite fartigare och Andreas sjunger bra som alltid, men höjdpunkten med låten är tveklöst det gitarrsolo Andreas ”Ea” Olsson lirar i den, för det slår fan gnistor om killen när han river loss.

Sedan sjunger Andreas och Linda duett i Reba McEntires och Ronnie Dunns ”Does the wind still blow in Oklahoma” och vackrare än så blir det aldrig den här första kvällen på Furuvik. Sara Evans ”Suds in the bucket” känns lite uttjatad vid det här laget, men visst framförs den väl och svänget kan man inte klaga på. Senare i setet kommer två George Strait-låtar som förmodligen Strait-fanset Andreas har valt ut. Det blir ”I hate everything” och ”Troubadour”. Goda val, bägge två, om ni frågar mig, och mycket väl framförda dessutom. När Barfly ska göra en Shania Twain-låt har de den goda smaken att faktiskt skippa pophitsen och istället spela en rejäl countrydänga, nämligen ”Whose bed have your boots been under?”. Det kan vara lätt att glömma att Twain faktiskt gjorde countrylåtar en gång i tiden också, så tack Barfly för påminnelsen, och tack för två riktigt bra, underhållande och variationsrika spelningar. Barfly gjorde nämligen sitt andra Furuviksgig i eftermiddagssolen på Sommarscenen på lördagen. Det giget var något nedkortat och innehöll ett urval av torsdagens låtar, så det var ju tur att man såg bägge. Torsdagsspelningen avslutades sedan med Dixie Chicks ”Some days you gotta dance” och ett välförtjänt extranummer som Andreas sjöng efter att ha fått spontana applåder. Nu kan vi bara hoppas att Barfly skapar ett gäng intressanta, egna låtar, att de håller fast vid den traditionella countrystil de hittills visat och att gruppen så småningom även spelar in en platta. Det känns som att Barfly har en lysande framtid och vi är nog många som är spända på vart detta kommer att leda framöver.

Kim Richey.

Lika spännande tycker jag inte att singersongwritern Kim Richey var. Med en gitarr, mikrofon, sina i mitt tycke rätt ojämna låtar och Peter Hallström på elpiano (och bakgrundssång emellanåt) steg den amerikanska sångerskan, numer bosatt i London, men på en längre visit i Sverige, ut på Stora scenen. Hon berättade om sina sånger och dess uppkomst, sjöng med ren och klar röst, men kändes mer som en låtskrivare åt andra än en artist på egna ben. Richey har dock sju soloplattor i ryggsäcken och har skrivit låtar åt Dixie Chicks, samt samarbetat med Ryan Adams på hans cd Heartbreaker, så uppenbarligen har den utflyttade Nashville-kompositören sina fans. Hon inledde med ”Just my luck” och framförde sedan titelspåret ”Wreck your wheels” från senaste skivan. Gitarrspelet är trist och enformigt i början, helt baserat på enkelt, rytmiskt ackordspel, men Richey sjunger bra så jag sitter kvar och i tredje låten ”I know” utvecklas även gitarrliret till något mer variationsrikt och givande.

Kim Richeys musik mår ha sin grund någonstans i countrymyllan, men knappast i sådan utsträckning att hon passar in på Furuvik. I år var inte ett enda bluegrassband bokat, och det kan jag köpa, men hellre bluegrass eller rockabilly än singersongwriters som Kim Richey eller Jim Hanft & Samantha, som tråkade ut mig än värre på Sommarscenen på lördagen, med sina låtar i samma sparsmakade stil. Nej, sådana artister passar bättre in på små krogscener och folkpopfestivaler än festivaler avsedda för country och honky tonk, om ni frågar mig. Kanske hade den tvåfaldigt Grammynominerade sångerskan låtit mer country och varit roligare att höra om hon haft ett elektriskt band bakom sig, men det lär vi inte få veta. Låtar som ”Careful how you go” som handlar om att vandra omkring i snön om natten i London, skriven tillsammans med Will Kimbrough, hörde till de bättre, liksom ”Chinese boxes”, Brooks & Dunn-covern ”Every river” och ”Hello old friend”. Som kuriosa kan berättas att Inger Nordström var den första artist som spelade in någon av Kim Richeys låtar, och när amerikanskan lämnade scenen tog det inte lång tid förrän just Nordström steg upp på den.

Inger Nordström, Cina Samuelsson, Anne Kihlström, Tone Norum,
Kicki Danielsson, Karin Risberg och Christina Lindberg.

Torsdagskvällens avslutning på Scandinavian Country Fairs Stora scen kallades för Hundar & Ungar och var en hyllning till den avlidne artisten Alf Robertson. Sexmannabandet med bland andra Floda Lomaeus och Thomas Haglund i spetsen kallades Allting Klart av någon för mig obegriplig anledning och inte färre än sju sångerskor turades om att hylla Robertson med sånger, personliga minnen och annat småprat. Showen inleddes instrumentalt och sedan dök Kicki Danielsson upp och höll låda. Hon agerade någon form av konferencier under hela föreställningen, presenterade de övriga sångerskorna och deras låtar sämre och garanterat mer osammanhängande än vad de hade kunnat göra själva. Visst var det kul ibland, då Kicki har en skön självdistans och såväl skämtar om sin fetma som sin tidigare alkoholism och det faktum att hon lever singel idag. Säga vad man vill om tanten, men hon bjuder i alla fall på sig själv, minst sagt. Samtidigt blir det väl långdraget när hon fortfarande efter en halvtimme inte kan läsa innantill, men lik förbannat inte hämtar sina läsglasögon som hon säger ligger i logen. Hon går ju ändå ut mellan var och varannan låt, så hur jobbigt kan det vara att hämta dem och få lite fart på presenterandet?

Christina Lindberg.

Musikaliskt går det bättre. Kicki sjunger en Robertson-låt som heter ”Liljor” och sedan är det Christina Lindbergs tur. Hon gör Buck Owens ”Together again” och jag som inte alls har någon relation till Alf Robertsons musik sedan tidigare, tar för givet att han spelat in den vid något tillfälle. Men lite konstigt är det att man framför så många covers som man gör som inte Robertson skrivit, om hans låtskatt nu är så stor att den tål att presenteras på detta vis. Dessutom får jag känslan av att han översatte texterna till långt många fler kända låtar än vad han verkligen skrev låtar från början . Hur som helst skrider en trevlig stund framåt då Tore Norum sjunger ”Om du har ett hjärta” i western swing-tempo, Inger Nordström lirar dragspel och sjunger ”Skomakare Anton” och Karin Risberg sjunger ”Drinking my blues away” som Robertson, Haglund och Lomaeus skrivit tillsammans en gång i tiden. Cina Samuelsson gör entré med ”Lasse & Marie” som hon framför både bra och innerligt. Sedan dyker Anne Kihlström upp för första gången under kvällen och drar ner väldiga applåder för ”Förgät mig ej”. Kompad av Nordström på dragspel sjunger Danielsson ”I mina skor” och därefter drar sångerskorna två låtar var på rad. Nordström börjar med ”Green green grass of home” som alltid håller och som är svår att misslyckas med, samt ”Don't let the loneliness grow”. Samuelsson bygger på med Robertsons outgivna ”On the other hand” och ”Balladen om tusen spänn”. Lindberg gör ”En femöres kola” och ”Anna och mej” som ju är Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” i Lalla Hanssons svenska version ursprungligen, vilken jag inte heller fattar riktigt vad den gör i den här hyllningsshowen. Men kanske har Robertson lirat in den också?

Anne Kihlström.

Nåväl… Jag har ändå förlorat greppet om upplägget och Kicki Danielssons hattande gör det inte lättare att följa den röda trådens utveckling. Kihlström tar upp denna tråd i alla fall, genom att sjunga en låt som heter ”Hold back the dawn” med Robertsons text och som Haglund och Lomeaus komponerat musiken till, men som faktiskt aldrig framförts live tidigare. Där fick de inbitna Robertsonfansen en klenod att hänga i julgranen, och som om det inte vore nog fortsätter Kihlberg med en riktigt fin version av ”Jag flög över vårt hus i går natt”. Kicki Danielsson berättar om varför Alf Robertson inte gillade John Denver och sjunger sedan hans ”Take me home, country roads” för att ”reta Robertson” i hans himmel och Risberg tar sig an både ”Louise” och Tennessee Ernie Fords ”Sixteen tons”. Norum nöjer sig med Gunnar Wiklund-hiten ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” och Lindberg satsar på alltid säkra Kristofferson-kortet ”Help me make it through the night” som ju är ännu en av de där låtarna man inte kan köra i diket till. Lindberg gör den med den äran och likaså gör Samuelsson när hon tar sig an ”I love you because” som Elvis lirade in på sin första lp.

Inger Nordström.

Nordström ger sig sedan på ”Jag ska sätta mig ner och skriva ett litet brev” som hon delvis framför på engelska och delvis på svenska. Det hela börjar lida mot sitt slut och Danielsson sjunger ”Tacka vet jag vanligt folk” innan alla sju sångerskorna strålar samman och delar systerligt på verserna till ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin”. I en och en halv timme varade showen, men med en annan konferencier hade det nog gått på en timme blankt. I vilket fall som helst var det hela mycket underhållande, periodvis riktigt rörande och periodvis en aning kaotiskt och konstigt. De gamla Alf Robertson-fansen i publiken fick sig säkert en nostalgiskljuts av Guds nåde, och jag som aldrig lyssnat medvetet på artisten ifråga, kände ändå igen en hel del av låtarna och texterna från radio och andra mindre uppenbara ljudkällor. Viktigare är dock att jag fick lust att kolla in vad denna udda artist och textförfattare åstadkommit inom countryn egentligen. Allt han har gjort tycks ju inte ens vara country, utan mer åt schlagerhållet, vilket kan vara en del av förklaringen till varför svensk country genom åren så irriterande sammanknippats med just dansband och schlagermusik. Att detta är Alf Robertsons fel ska jag inte påstå, men förmodligen tillhör han dem som påverkat många lyssnare av den äldre skolan att blanda ihop begreppen. Ett gäng bra och minnesvärda låtar har han dock skapat, det lärde jag mig denna torsdagskväll framför Furuviks stora scen.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman