Stone River Boys har besökt Sverige tidigare, men för min del var söndagen den 22:a oktober 2011 första gången jag upplevde dem live. Det var ovanligt lite folk på Akkurat i Stockholm till en början, men ju närmare konserttiden kom, desto fler dök upp och samlades framför scenen.

Bandet består av Garry Newcomb på steel guitar, Scott Esbeck på elbas, Mark Patterson bakom trummorna, Dave Gonzalez på elgitarr och sång, samt cowboyhattsklädde Mike Barfield på sång, munspel, maracas och akustisk gitarr. Den sistnämnde är absolut roligast att se på scenen och den som utseendemässigt utmärker sig mest med sina fåniga danser och gigantiska 70-talspolisonger. Bandnamnet har man tagit från den gata i Austin, Texas där man hade sin replokal en gång i tiden och anledningen till att gruppen över huvud taget bildades från början var att man ville samla ihop pengar till en cancersjuk vän och musikerkollega. Vännen avled 2008 men bandet fortsatte lira och inkomsterna gick till änkan istället.

Musikaliskt har Stone River Boys tre sidor. Antingen kör de country och när de gör det är de – om uttrycket ursäktas – skitbra. Det är ren honky tonk och ett traditionellt countrystuk med låtar som sätter sig i medvetandet lika snabbt som de framförs. Bandets andra sida är soulmusiken. Som bäst är den melodisk, lugn och vacker, som sämst är den trist och intetsägande. Ibland är den kombinerad med countrystuket och då fungerar det rätt hyggligt. Sedan har de sin tredje sida, den som innehåller funk och discofunk, ofta med skitlånga gitarrsolon som Dave Gonzales inte lyckas att hålla liv i lika länge som han framför dem. Gonzalez är grym på korta, snärtiga twangsolon i countrylåtarna, men någon ekvilibrist som tål att låta gitarren tala i flera minuter är han inte. Jag tröttnar, och då är jag ändå uppväxt med 70-talets hårdrocksgitarrister som kunde bända järnet på strängarna i både tio och tjugo minuter utan att jag ruttnade. Om Stone River Boys skrev grymma funklåtar hade jag kanske kunnat digga dem också, men det gör de inte. Deras funk är trist, vit, enformig, habilt melodiös och väldigt, väldigt lättglömd. Den genren borde de lämna till James Brown, Sly & the Family Stone, Ike & Tina Turner och övriga som får den att svänga som den ska.

På Akkurat spelar bandet två set, som artisterna där brukar göra. De står på scenen vid 20.00 och lirar i en och en halv timme. Sedan blir det en halvtimmes paus och därefter underhåller de i en timme och tio minuter till, inklusive extranumret som, tyvärr, är en av de förhatliga funklåtar jag nyss nämnde. Problemet med giget är att Stone River Boys blandar sina genrer i bägge seten. Det ultimata hade förstås varit att köra samtliga countrylåtar i ett av seten och soulfunken i det andra. Då hade man kunnat njuta hundraprocentigt av countrygiget och sedan antingen gått hem eller ägnat kvällen åt barhäng och Akkurats goda öl under funkgiget istället. Nu är dock det faktiska upplägget ett annat. Man inleder lysande med ”Special” som Barfield sjunger, sedan blir det ”Still feel the feeling” med twangigt gitarrsolo av Gonzalez och soloprestationer av Newcomb direkt på det. I nästan samtliga låtar delar dessa herrar på solona, liksom Barfield och Gonzalez broderligt sjunger varannan låt var. Gör de inte det kör de två låtar var på rad eller delar på sången som i ”Still feel the feeling”. Jämlikt ska det vara nämligen. Mer country blir det i snygga ”Bluebonnet blue”, sedan en soullåt då Barfield för första gången plockar fram sina maracas. Sedan kommer första funkattacken i ”The struggle” där Barfield visar sina konster på munspel. ”I got leaving on my mind” – låten finns inte med på gruppens debutalbum Love On The Dial, men jag tror att den heter så - är fin och likaså är ”Lovers prison”.

Barfield berättar sedan om en fisketur han och några kompisar gjorde i ungdomen. På sjön i roddbåten tog killarna LSD och rökte gräs, vilket gjorde upplevelsen till något långt utöver en vanlig fisketripp. Den unge sångaren fick bland annat upp en gigantisk firre, som sedan, när narkotikan slutade verka, visade sig vara en så liten stackare att den borde ha släppts tillbaka i vattnet igen. Efter syratrippen befann sig Barfield hos psykologen och han frågade honom vad det egentligen var som hade hänt. Psykologen svarade då att Barfield hade tagit ett jättekliv utanför sina sinnen. Detta blev till låten ”Take a giant step”, en helt berusande underbar, psykedelisk countrylåt som verkligen förmedlade denna tonårspåtända upplevelse och den känsla killarna måste ha upplevt den där kvällen på sjön. Att blanda country med en psykedelisk atmosfär och ro hem det såsom Stone River Boys gjorde denna Akkuratkväll är ovanligt, men också direkt magiskt, sett till resultatet. Jag hade gärna hört fler låtar i samma stil, men countrylåten ”40 acres” var ingen tokig uppföljare heller. Däremot hade jag gärna sluppit den långa funklåt som följde, med sin tjatiga refräng och alldeles åt helvete för långa och trista gitarrsolo. Efter den blev det soul igen och ännu en skitlång discosouldänga som avslutade första setet.

En halvtimme passerade och under den var det någon som sa att det skulle bli mycket mer country och mindre av annat bjäfs under set nummer två. Jo, visst serru! Det började bra med två countrylåtar på rad, men sedan tog det roliga slut. Det blev soul, funkig soul, lugn soul, ren funk med långa, trista gitarrimprovisationer, en låt som heter ”She's a yum yum” som Jerry Williams spelade in på 60-talet, men hans version var bättre redan då, och sedan ännu en lugn soullåt. Vid det laget hade jag tröttnat rätt rejält, slagit ner häcken på en bänk, sippade på min öl och snackade musik med bordsgrannen istället för att koncentrera mig på scenen. När jag tar för givet att det är kört på countryfronten lirar stenflodens pojkar plötsligt och utan förvarning en redig honky tonk-låt om visar sig vara skitbra. Jag återfår hoppet och tror således att det äntligen ska vända, men istället lämnar bandet scenen. I hopp om mer country hjälper jag till att klappa in dem för ett extranummer. Jag kunde ha sparat på handflatorna. Vad vi får är nämligen en presentation av bandet, tillika den andra för kvällen, och ännu en lång, trist jävla funkhistoria. Ja, vad säger man? En del i publiken tycktes köpa allt, oavsett vad bandet spelade, medan andra hade avvikit i pausen efter första set. Om det beror på den musikaliska blandningen eller något annat, typ att de ska upp och jobba måndag morgon, låter jag vara osagt. Men i min lilla simpla värld hade Stone River Boys varit groteskt grymma om de enbart hade lirat country och bevarat oss från funkrytmerna. Då hade de kunnat få fortsätta lira hela natten lång. Giget, som kunde ha blivit stekhett, blev nu istället fisljummet, och det var med viss besvikelse jag lämnade Akkurat. Även om countrypärlorna vägde upp en hel del förstås, för det gjorde de verkligen. 

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman