Det känns alltid lite tråkigt när Scandinavian Country Fair lider mot sitt slut. Men när slutet blev så soligt och fint som på lördagen ska man inte klaga. Först ut när vi anlände var Barfly, som gjorde sitt andra gig på festivalen. Låtarna var desamma som ett par dagar tidigare på Stora scenen, dock färre. Det var rätt skönt att bara ligga i gräset i solen, koppla av och lyssna till den njutbara musiken.

Jim Hanft & Samantha.

De kommande artisterna på Sommarscenen var amerikanska singer/songwriterduon Jim Hanft & Samantha. Jag försökte verkligen koncentrera mig, men nej, det unga paret nådde inte fram till mig, vare sig med sin sparsmakade, akustiska musik eller med texterna. Jim Hanft som är från Philadelphia inledde ensam, och lite senare kom Samantha från Dallas ut på scenen. Vid något tillfälle spelades det munspel också, men inte gjorde det mig mycket gladare. Det gjorde det däremot när Peter Dahl från Barfly slog sig ner en stund och utbytte några ord om orglar och annat. När han gått för att jobba vidare dök Texas och Saltis från Woodstate upp och språkades vid lite, vilket var klart roligare än att lyssna på Jim Hanft & Samanthas träiga americana.  

Rebel Road.

Sedan hände det däremot grejer. Vi tog en öl när Rebel Road från Dalsland landade på scenen, och dessa killar lät det riktigt bra om. De lirade hårt, ruffigt och tufft. Emellanåt trodde jag faktiskt att deras tunga ackordmattor och aggressiva gitarrsolon skulle skrämma bort, åtminstone delar, av publiken. Men folk satt kvar och Rebel Road verkade gå hem hos en tämligen åldersblandad publik. Killarna var klädda i cowboyhattar, läder, jeans och solbrillor. Det lät som att de var mer influerade av sydstatsrock, outlawcountry, Waylon Jennings – de körde minst en av hans låtar - och Charlie Daniels Band, än av traditionell honky tonk. Bandet måste helt enkelt ha varit det hårdaste som lirat på Sommarscenen någonsin. Gitarrsolona var emellanåt rätt långa och det var bra tyngd och tryck i musiken. Förhoppningsvis är det inte sista gången vi får höra rebellerna lira live i Furuvik, då de har en klart personlig stil och nisch.    

Tennessee Drifters.

Tennessee Drifters i sina stråhattar och snickarbyxor har kanske ingen direkt egen stil då de mest av allt låter som Johnny Cash-kopior. Men den glada och lättsinniga hillbillytrion är som en sockerbit för hungriga flugor, och mycket riktigt samlas en stor publik framför scenen även denna gång. Ju längre tid killarna lirar, desto mer publik anländer och visst är bandet roliga och underhållande, även mellan låtarna. Dessutom känns de bättre och tajtare nu än när de spelade på Furuviks stora scen 2010. Kanske är det så att grabbarnas musik bättre går hem i det något mindre och mer avslappnade formatet, där publikkontakten är mer intim. Bland låtarna som framfördes denna eftermiddag vill jag främst nämna Hank Williams ”Hey good lookin'” och Johnny Cash-låtar som ”I'm so doggone lonesome”, ”Luthers boogie” och ”Ring of fire”. Vidare blev det “Jambalaya”, “Wreck of the old '97” med ett väldigt direkt, abrupt och proffsigt avslut, Jimmie Rodgers “In the jailhouse now”, “Rock Island line”, en hyllningssång till Jesus, “Folsom prison blues” och “I saw the light”. Samtliga framfördes med pondus, spelglädje och framförallt skönt sväng. Avslutade giget gjorde bandet med “Gone, gone, gone” och därmed avslutade de samtidigt all livemusik från Sommarscenen för den här festivalen.

G. Thomas Band.

G. Thomas (Gunnar Thommesen) Band kommer ursprungligen från Bodö i norra Norge, men bor sedan tidigt 80-tal i Kristiansand och började faktiskt lira country medan han pluggade i USA. Det är han och hans grupp som äntrar stora scenen när vi kommer dit med Johnny Cash-låtar fortfarande ringande i öronen. G. Thomas själv kör i full westernmundering och jag betvivlar inte att den mannen gillar vad han gör, men själv får jag ingen direkt kick av det som framförs. Kanske beror det på soundet, kanske på låtarna som jag inte är bekant med alla gånger, eller så är det bara det faktum att vissa sångare inte appellerar till min smak. Kompbandet är i vilket fall som helst proffsigt och bland låtarna som framförs märks ”Barefooted boys” som är en egen komposition, ”The lion and the lamb”, ”Old enough to know better” som är lite ösigare och ”Jesus in a leather jacket” sjungs för en hyggligt stor publik. Jag ser mig omkring medan giget pågår, känner igen en del ansikten från musiksvängen samt många av Furuviks lojala, återkommande nunor, och det verkar i alla fall som att merparten uppskattar vad de hör. Det får mig att fundera lite på vad de ser i G. Thomas Band som inte jag gör, men jag bestämmer mig för att det är uteslutande en smaksak och låter det hela bero. Snart ska ju nämligen en av de stora, legendariska hjältarna komma och nog känner man tidens kraftfulla vingslag i Gävleluften alltid.    

   

Bobby Bare.

Bobby Bare var på Furuvik för tjugo år sedan, och nu står han där vid mikrofonen igen, närmare sjuttio år gammal, förkyld som fan och iklädd vit cowboyhatt, svarta jeans och fransjacka. Han kompas av föregående band och redan i inledande ”Me and Bobby McGee” hjälper publiken sin hostande hjälte med sången. Det är härligt att se och höra hur välkommen Bobby Bare är och jag är övertygad om att artisten känner värmen, då responsen är påtaglig. För mig är Bobby Bare en av de allra tidigaste countryartister jag föll för och varenda låt han framför sitter som gjuten i medvetandet. Det är rena hitparaden Bare dukar upp, och vore det inte för hostan och den förkylningsspruckna rösten hade den här konserten varit en av höjdpunkterna på många, många år. Låtar som ”Green green grass of home”, ”Miller's cave”, ”Shame on me” som Bare gjorde tillsammans med Chet Atkins i Sverige 1964 och som skrevs två år tidigare, ”Four strong winds” som Bare säger att han fortfarande älskar att sjunga, trots att han framfört den tusen gånger tidigare, och ”Abilene” är alla oförglömliga country & western-klassiker.

Och så fortsätter det med ”Ride me down easy” som bandet inte riktigt var med i svängarna på, otrohetshistorien ”(Margie's at) The Lincoln Park Inn” och ”Streets of Baltimore”. I ”The long black veil” började Bobby Bares röst krackelera riktigt ordentligt dessvärre. Han fortsatte dock showen som det fullblodsproffs han är, med ”Come sundown” och ”500 miles away from home” som han en gång i tiden framfört i duett med Skeeter Davis. Tidigare bodde Bobby Bare granne med George Jones och Tammy Wynette. Således känner han deras dotter Georgette Jones sedan barnsben och till allas nöje är det riggat för att hon ska göra ”Let it be me” tillsammans med sin forne granne. Duetten är lyckad och Georgette Jones stannar kvar med Bobby på scenen. Även G. Thomas dyker upp igen. Tillsammans framför alla tre ”Detroit city” med sitt karaktäristiska gitarriff, och avslutningsvis blir det en tripp till New Orleans voodookvarter i ”Marie Laveau”. Trots sitt fysiska tillstånd ger Bobby Bare allt, vilket även inkluderar ett extranummer, nämligen ”Pour me another tequila, Sheila”. Ingen diva där inte, och när jag kollar igenom mina anteckningar ser jag att Bobby Bare sjungit hela sexton låtar. Efter den styrkedemonstrationen behövdes det nog snarare Alvedon, honungsté och en varm säng istället för tequila för sångaren från Ohio.

Amber Hayes.
    
Amber Hayes kompas av samma band som Georgette Jones haft tidigare, vilket inkluderar Danni Leighs kusin på bas. Det hjälper inte. Den unga, amerikanska tjejen är en av de många från Nashville som jag tycker låter likadana allihop. Hayes pratar med uppskruvad Musse Pigg-röst mellan sångerna och framför popcountrylåtar jag aldrig har hört förut och aldrig skulle minnas om jag hör dem igen. Allihop verkar vara stöpta i samma Nashvillska standardform. Ibland lägger hon pliktskyldigt till någon gammal hederlig, klassisk countrypärla i det för övrigt mediokra materialet. Exempel på fina klassiker som framförs är Loretta Lynns ”Lying, cheating, woman chasing whiskey drinking you”, Dolly Partons filmlåt ”9 to 5” och ”When will I be loved”. Det räcker dock inte för att övertyga mig, varken om att Amber Hayes är country eller att hon skulle ha någonting att ge musikaliskt.

Visserligen är det lite charmerande att sångerskan har en egen låt som heter ”Me and Loretta” men hon verkar inte ha lärt sig något om hur country ska låta av den äldre förebilden. Hennes egen låt ”Wait” berättar hon stolt att den ligger på billboardlistans 48:e plats, men i mitt stilla sinne frågar jag mig varför den gör det? Är det sådan brist på bra nya låtar i USA att en så lättspydd bagatell kan klättra så pass högt på försäljningslistan? Nåväl, fröken Hayes fortsätter med en trist, lugn låt där kompet består av akustisk gitarr, stämsång och fiol. Den ska hamna på kommande cd-skivan och låten gör mig verkligen inte piggare på att investera i det albumet. Egenkomponerade ”Easy on me” förändrar inte planen på att spara pengarna och trots att titelspåret till ep:n ”C'mon” är en bra, svängig låt så finns det ingenting som övertygar mig om att Amber Hayes är mer än en sångerska i mängden på andra sidan pölen. Hon presenterar musikerna och ger ett rockigt extranummer. Därmed är det också försent för Hayes att förvandla sin pop till country och övertyga mig om att ge henne en andra chans.  

Lorrie Morgan.

Lorrie Morgan behöver däremot inte övertyga mig om någonting. Bara hennes högklackade, stjärnglittrande, vitklädda persona med glittrande mikrofon i handen och lika glittrande smycken om hals och handleder är övertalning nog. Över sex miljoner sålda album säger också en del. Bandet TBA (Taking Care Of Business) samt den fantastiska, färgade körsångerskan och sidekicken Marcia Ware knäcker det mesta av eventuell tveksamhet. Lorrie Morgan själv har något längre hår än vad man är van att se henne i, men det är lika blont som förr, och showen ska snart visa sig vara både superproffsig, rolig, rörande och framförallt mångsidig. Hon inleder showen med fartiga ”Trainwreck of emotion” och lugnar sedan ner oss med steelförsedda countrypärlan ”What part of no (don't you understand)”. Därefter sjunger Morgan ”Except for Monday”, ”Out of your shoes” och ” Half enough”. Lite senare kommer en låt från senaste cd:n I Walk Alone, kallad “California quake” och den följs upp av hiten ”Watch me” som nog ingen har missat. Mindre känd är ”Five minutes” men nog går den hem hos oss som gillar traditionell country och ”Standing tall” följs upp av välkända ”I guess you had to be there” som är en av Morgans riktigt stora hits.

Därefter ändrade showen karaktär en stund. Ett funkigt bassolo avlossades och följdes upp av soullåten ”Ain't no sunshine”. Roger Millers klassiska ”King of the road” är ju cool och i Lorrie Morgans version fick de flesta i bandet utrymme för soloprestationer under den låten. Därefter behövde det bli lite tempo igen och nog svängde det fint som fan när Lorrie körde ”Go away” som finns på albumet Shakin' Things Up. Lorrie Morgan mår vara som mest känd för sina ballader och visst är hon grym på att sjunga sådana, men i mitt tycke är hon minst lika bra, många gånger ännu bättre, när hon får sätta klorna i en riktig svängig låt. Showen började lida mot sitt slut då sentimentala, übervackra, 60-talsdoftande ”Leavin'on your mind” ljöd över Furuviksparken. När Lorrie direkt därefter framförde sin pappa George Morgans ”Candy kisses” blev nog många lika överraskade som glada. Sedan drog hon igång tuffa ”Cleanin' out my closet” som Lorrie och Marcia lekte med rätt ordentligt och slutligen kom underbara ”Something in red” som pricken över i.

Applåderna exploderade och naturligtvis gav vi oss inte förrän vi fick ett extranummer. Märkligt nog valde Lorrie Morgan den tämligen okända balladen ”One of a kind” från I Walk Alone-albumet istället för att pumpa ut någon av de mer svängiga hitsen. Ett mycket märkligt slut får man väl säga, även om låten är rätt fin. Allt som allt var dock Lorrie Morgans show så fullkomligt underbar som jag alltid trott och hoppats att den skulle bli, om jag nu finge se henne live någon gång. Faktum är att jag inte ens i mina vildaste drömmar trott att jag skulle få uppleva det, och jag kommer alltid vara tacksam till Furuvik för denna upplevelse. Efter de nitton låtar som spelades signerade Lorrie Morgan skivor och jag använde mina sista pengar till att köpa några. Hon var inte så kramig och framåt som Danni Leigh varit, utan gjorde mer sitt jobb och gav ett nästan lite nervöst intryck. Men det var i alla fall kul att få säga några ord till henne och jag hoppas intensivt att hon får återvända till Furuvik någon gång i framtiden. För min del var hennes konsert på Scandinavian Country Fair 2011 års största countryhändelse, och då har detta ändå varit ett intensivt och fantastiskt bra år för countrymusiken i Sverige. Nu ser jag med spänning fram emot vad 2012 kan bära i sitt sköte och vad Wärnevall och kompani kan överraska oss med denna gång. För överraska gör de. Alltid.         

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman