Göteborgsbandet Little Green är aktuella med sin nya, tredje cd. Releasepartyt hålls i helgen och ytterligare spelningar är inbokade framöver. Om detta och mycket annat som hänt bandet under resans gång berättar Thomas Pontén.

Thomas Pontén skriver låtar, körar, spelar gitarr och mandolin i Little Green. Det var han och sångaren/gitarristen Andreas Johannesson som en gång startade gruppen, då som en duo. Karl Wassholm på bas och trummisen Jonas Holmberg hakade på så småningom och därefter har man gett ut tre fullängdare och spelat både här och var. Countrywood tog ett snack med Thomas för att få höra mer om det utmärkta albumet Innocent Again som nu, rykande färskt, är tillgängligt för fans av god musik.

Hur kommer det sig att ni döpte albumet efter sångtiteln Innocent Again och vad är tanken bakom?

- Det är en låt som funnits med oss sedan vi startade bandet, men det är först nu den har hittat sin form. Detsamma kan sägas om Little Green – det är först nu vi har hittat hem! Andreas och jag startade bandet som en singer/songwriter-duo, via bluegrass och acousticana. Nu har vi likt Dylan gone electric. Ok, det kanske är förmätet att jämföra sig med honom men analogin funkar. För Dylan har alltid låtarna varit i fokus, och inte genren eller soundet, och han har heller aldrig stannat upp i sin utveckling och fastnat i ett sound. Så funkar vi med. Det är en musikers och låtskrivares förbannade skyldighet att utmana sig själv och testa nytt. Musik blir aldrig färdig. Likväl blir de som försöker utmana andra och sig själva ofta dömda och misstänkliggjorda när de inte gör det förväntade. Men vi är innocent again.

Ni låter mer traditionell country på det här albumet än tidigare. Är detta ett medvetet drag från er sida och hur växte denna ”countryfiering” fram?

- Lustigt att du tycker det, för det har inte varit vår avsikt. Vi har bara gett låtarna den inramning vi har tyckt passat bäst, men vi älskar country och det kanske är svårt att dölja ...

Hur fick ni kontakt med gästartister som Kimmie Rhodes, Lisa Pedersen och Keith Miles och hur kommer det sig att de medverka på plattan?

- När det gäller Kimmie och Keith så jobbar de liksom vi med Peter Holmstedt på Hemifrån när det gäller press- och radiopromotion. Så på den vägen fick vi kontakt. Det gäller ju för övrigt även Ted Russell Kamp, Sarah MacDougall, Gordie Tentrees och Annie Keating. Vi spelar med samtliga i sommar faktiskt. Lisa är en vän och musikerkollega i Göteborg och vi har alltid älskat hennes röst och har även spelat tillsammans vid något tillfälle. Vi har skickat demos eller råmixar och alla har tyckt att det låter så bra att de gärna velat vara med.

Är inte melodin till ”Don't tell me it's over” en rätt fräck stöld från ”Sweet home Alabama” egentligen?

- Kalla det hellre hyllning! Just den ackordföljden kan väl sägas vara själva stommen i all sydstatsrock och förekommer i drivor på skivor med Lynyrd Skynyrd, Black Crowes och andra. Versriffet är mer åt Little Feat-hållet tycker jag.

Hur tycker ni själva att ni främst har utvecklats som band och musiker sedan förra albumet?

- De tre turnéerna med Ted Russell Kamp har definitivt fått oss att växa som band. Både när det gäller att utmanas som musiker och soundmässigt. Alla gillar elgitarrer, rock n' roll, soul och grupper som The Band och Little Feat. Jag tror att Ted fick oss att komma i håg det... Han gav åtminstone mig en anledning att hänga på mig elgitarren igen och nu är det svårt att hänga av sig den igen. Vi har också fått ett bättre självförtroende som band och vet att det vi gör är ovanligt, personligt och bra.

Nu när Ted Russell Kamp medverkat på er skiva, kommer ni också medverka på något av hans album framöver?

- Det får du fråga honom om, men det skulle ju såklart vara väldigt kul!  Jag ska i alla fall åka till Los Angeles i juli och kommer göra ett par spelningar med honom där.

Har ni några planer i dagsläget på att göra karriär utomlands också? Den här plattan borde ju kunna öppna dörrar till alla möjliga länder.

- Inför det här skivsläppet vräker vi ut hundratals promotionskivor över hela Europa och även förra plattan blev ju väl mottagen i många länder. Det handlar väldigt mycket om kontakter och pengar när det gäller att styra upp en turné utomlands. Vi siktar i alla fall på att göra en kortare Europaturné i höst och vi har även distribution i hela Europa.

Vad är ni själva mest nöjda med när det gäller plattan och finns det något ni är missnöjda med eller som ni önskat att ni gjort annorlunda?

- Vår producent Sven Karlsson har verkligen satt ribban högt och det hörs. Det finns helt enkelt inte många skivor i vår genre, gjorda i Sverige, som låter så här bra. Han har fått oss att inte nöja oss med en hyfsad tagning som vi skulle gjort tidigare, utan sporrat oss att ta om det, om han hört att det kan göras bättre. Alla elva låtarna är verkligen bra och det finns ingen utfyllnadslåt. Dock hade vi för helhetens och albumkänslans skull kunnat spela in några låtar till så vi hade haft lite att välja på. Förbannelsen med att spela in skivor är att det tar tid, men det gör samtidigt att man växer som musiker. Så man kommer alltid att känna att man kunde gjort det bättre när man väl är klar.

Kan ni berätta lite om låtarna/texterna på plattan. Var kommer inspirationen till dem ifrån och finns där några låtar som har en speciell historia eller på annat sätt kan vara kul för läsarna att veta bakgrunden till?

- Många av texterna kommer från en livssituation man är missnöjd med. Stagnerat förhållande, blyghet, brist på pengar, för mycket sprit, för lite sprit... I ”Upside down” har jag försökt göra en variant av en klassisk växa-upp-fattigt-men-jösses-vilken-schysst-morsa-och-frånvarande-farsa-jag-hade-låt, fast i ett svenskt och delvis självupplevt kontext. ”The band played on” handlar om när jag bodde i Stockholm och på väg hem från ett rep vid Skogskyrkogården tappade hela min pärm med alla mina låtar. Det här var på den tiden det inte var självklart att man hade allt på datorn i form av Word-dokument eller demoinspelningar. Det ska sägas att jag hittade pärmen till slut.

Hur lång tid har det tagit att göra Innocent Again och hur har arbetet vuxit fram?

- Vi spelade in första låten julen 2009. Resten av grunderna gjordes våren 2010 och sista pålägget gjordes i januari i år. Sven har mixat kontinuerligt och gjort vissa pålägg och jag har gjort en del inspelningar i min hemstudio. När det gäller de amerikanska gästerna har de spelat in i USA och så har vi skickat filer fram och tillbaka. Som kuriosa kan jag berätta att Keith Miles spelades in av Jack Sundrud från Poco. Det är stort!

Var låtarna skrivna innan ni påbörjade arbetet i studion eller har de komponerats under arbetets gång?

- Vi hade så mycket färdigt material att välja på så vi valde att beta av det till den här plattan. Dessutom har vi ofta funnit att det är bra att ha testat låtarna live innan vi spelar in dem. De hittar ofta sin form på scenen.

En del band verkar se studioarbete nästan som ett nödvändigt ont, medan de älskar att lira live. Andra tycker tvärtom. Hur ställer ni er till studio, alternativt att lira live?

- Vi älskar båda delarna! Det är otroligt spännande att spela in i studio och testa grejer och höra låtarna växa fram. Men det är också fantastiskt att göra en bra spelning och känna att publiken gillar det och få bekräftelse på det man gör.

Vilka är era huvudsakliga inspirationskällor när det kommer till andra grupper och artister?

- Om man ska prata om band och artister i country/americana-genren som alla fyra gillar så får det bli namn som Darrell Scott, Shawn Mullins, Dixie Chicks, Dwight Yoakam, The Band, Hayes Carll, Steve Earle, Buddy Miller, Mindy Smith, Lee Ann Womack och Tift Merritt för att nämna några ...

Den 9:e maj har ni releaseparty för skivan och ni lirar på Skål i Stockholm. Är detta er första konsert i staden och vad kan publiken förvänta sig?

- Vi gjorde faktiskt en av våra första spelningar i Stockholm 2006 på Landet vid Telefonplan. Vi har spelat i Stockholm någon gång varje år sedan dess, men spelreglerna är: ju större stad, desto sämre gage. Så det är sällan vi har råd att åka dit och spela. Den 9:e kommer vi spela ett set där vi kör hela nya plattan rakt av och sedan ett set med äldre material och ett par covers. Dessutom har vi förstärkning av Sveriges bästa country-fiddler enligt mitt tycke, David Odlöw. Vi gör också ett akustiskt set på Twang på Katarina Bangata kl 14 på lördagen den 10:e.

Var och när kommer ni lira därefter?

- På långfredagen spelar vi på fantastiska Köket i Uddevalla och på påskafton är det releaseparty på Henriksberg i Göteborg. Flera av musikerna på skivan kommer att vara med, liksom andra gäster. Vi kommer även göra en del radiospelningar och ett par andra gig som inte är spikade än. Succe-klubben Klubb Honky Tonk i Göteborg har bokat oss 10:e juni tillsammans med Gordie Tentrees och Sarah MacDougall från Kanada. Därefter gör vi ett par spelningar med Annie Keating från Brooklyn på Café E-strad i Sundbyberg den 16/6 och Dössbergets Wärdshus i Bjursås den 17/6. Håll utkik på www.littlegreen.se för fler spelningar.

Något annat ni vill berätta om skivan, bandet, kommande planer eller dylikt?

- Vi är otroligt stolta över nya plattan och det känns otroligt tillfredsställande att släppa ifrån sig något som man är helt nöjd med och kan stå för till hundra procent. Den här skivan är ”vi”! Vi hoppas på att få så många spelningar som möjligt framöver och ser såklart fram emot en fjärde turné med Ted Russell Kamp i augusti. Vi letar även efter någon duktig bokningsagent som kan ge oss mer tid att spela och mindre tid att själva boka gig.

Sist men inte minst – och nu får ni ursäkta språket - men hur ända in i helvete ska ni kunna bräcka en platta som denna framöver? Är det ens möjligt?

- Det är inte bara möjligt, utan högst troligt! Vi har redan tillräckligt med bra låtar för att spela in en platta till. Vi är ett bättre band, bestående av bättre musiker, och har ju även påbörjat ett samarbete med Sven Karlsson som såklart kommer funka ännu bättre nästa gång!

Text: Robert Ryttman 
Foto: Pressbild