Så här mitt i smällkalla vintern dyker sommarminnena upp. Och vad tänker man då på och längtar efter som countrylyssnare? Jo, givetvis Furuvik. Sju amerikanska artister – med PamTillis som oslagbart toppnummer – bjöds det på där i somras. Under fredag- och lördagskvällen avbytte dessa artister varandra i en strid ström, flertalet kompade av The Bum Steers med förstärkning.

Wendy Newcomer.

Först ut på fredagen var Wendy Newcomer, en ung dam med mörkt kort hår, vars namn kunde vara ett artistnamn, och en behaglig om än något anonym röst. Wendy är kanske ingen stor sångerska i vanlig mening, men hon stod för en trevlig show och öppnade lugnt med första spåret från sin självbetitlade cd, ”Going til yo'´re gone”. Därefter blev det en personlig sak som handlar om hennes tjejkompis problem med en dålig kille som heter ”Don't look like love to me” från samma skiva.

Bandet med de inhyrda kvinnliga musikanterna Robin Ruddy på steel och Renae Truex på fiol och körsång, samt killar bakom övriga instrument imponerar och visar på stor proffsighet. Wendy kör vidare, delvis med låtar från sin skiva, schyssta gamla covers som Loretta Lynns ”Don't come home a drinking”, Hank Williams ”My bucket's got a hole in it”, Gene Watsons “You're out doing what I'm here doing without”, Bill Monroes “Blue moon of Kentucky”, Waylon Jennings ”Only daddy that'll walk the line” och delvis med någon låt som ska komma på hennes nästa skiva.

Sångerskan som är uppvuxen i North Carolina men som idag bor i Nashville mår ha en medioker sångröst, men faktum är att såväl covers som hennes egna låtar är rätt bra och ”Too much Vodka” som avslutar giget är av den sorten som sätter sig i huvudet ett bra tag. Några andra nummer som framfördes från plattan var ”Even the devil” och ”Runaround” som är en uptempo-historia om en av countrymusikens käraste ämnen, nämligen otrohet. Så långt allt väl och så långt lät det rätt traditionell country, om än med en modern touch emellanåt. Helt okay.

David St. Romain.

Tjugoåttaårige David St. Romain med nuvarande hemvist i Baton Rouge, Los Angeles, som steg upp på stora scenen direkt efteråt, var Wendy Newcomers raka motsats på flera sätt. Den unge mannen rör sig mycket och utnyttjar scenen, mer som en rockartist än en countrysångare, vilket är lite kul att se på ett tag, men musikaliskt lämnade han mycket att önska. The Bum Steers som kompar honom och de flesta andra denna afton gör naturligtvis även här ett proffsigt jobb, men David St. Romains låtar har väldigt lite med country att göra, om ni frågar mig. Det låter Nashville, det låter utslätad pop och ännu mer utslätat blir det i popballaderna. Tämligen få låtar ger mig någon kick över huvud taget.

St. Romain är en hygglig sångare, men utan speciell röst och i det läget hänger allt på materialet som framförs. I alla fall om man saknar charm och utseende som kan komplettera lite av det hela, och St. Romain ser ut som vilken collagekille som helst. Han kommer ursprungligen från Louisiana men någon träskcountry handlar det inte om, så det är nog snarare hans nuvarande boende i Los Angeles som influerat honom tyvärr. Han lirar sin favorit-americanaartist Web Wilders ”Wild honey”, en låt han har med på sin platta DSR, och Johnny Cashs ”Folsom prison blues” som han gör riktigt bra, men för övrigt är det tunt med covers. Av hans egna låtar tycker jag bäst om ”I love you period” och en sång om kalla öl under fredagskvällar som svängde bra och var full med fint fiddlande, men som inte är med på hans cd. Killens engagemang och spelglädje kan man inte klaga på, men David St. Romain lär aldrig bli någon hjälte i min värld om han inte lägger om riktning helt.

Melissa Paige.

Melissa Paige är den amerikanska artist som mest påminner om ett stjärnämne denna fredagskväll. Blondinen inte bara ser bra ut, hon har – än viktigare – en riktigt läcker pipa och är en mycket duktig, varierad sångerska. Tyvärr är även Melissa alldeles för mycket inne på Nashville-ballader och dylikt emellanåt, men när hon sjunger Loretta Lynns ”You ain't woman enough (to take my man)” gör hon en strålande version av den och den egna ”I hope it hurts” är en riktigt bra countrylåt, så nog kan den här damen när hon vill, alltid. Publiken kastar upp hattar och choklad till henne när hon framför låtar av Patty Loveless (”Blame it on your lyin' cheatin' heart”), Lynn Anderson (”Rose garden”, kul arrangerad och väl framförd), Martina McBride och en fartfylld, energisk version av ”Pour me” där Melissa visar vilket krut hon har i stämbanden.

Om någon av kvällens artister har möjlighet att lyckas stort så skulle jag tippa att det blir Melissa Paige. Hon har definitivt kvaliteter och lyckas få publiken med på noterna, trots att merparten knappast lär ha hört andra låtar än hennes covers tidigare. Melissa ser äldre ut på scenen än vad hon gör nästa dag när hon glider omkring bland publiken tillsammans med Wendy Newcomer och fotograferar, och hon har tveklöst utstrålning och scenisk karisma. Om hon bara kunde tvätta av sig Nashvillepopen och hänge sig helhjärtat åt traditionell country skulle det vara ännu bättre, men Melissa Paiges gig och röstresurser imponerar på mig och det skulle inte göra ont att höra henne igen vid tillfälle.   

The Bum Steers.

The Bum Steers med trummisen och bandledaren Billy Block i spetsen avslutade sedan kvällen med sin alldeles egna show. Den utmynnade i en väldig blandning av stilar där funk, country, rock, soul och blues fick plats i grytan, och säga vad man vill, men nog svängde det om gänget alltid. Dessvärre var det många i publiken som avvek i förtid och missade dessa eminenta musiker, men det var ju mest till nackdel för deras egen del. Tyvärr förde det också med sig att det stora dansparty som borde ha blivit, och som bandet säkert hade förväntat sig, istället blev till en mer avslagen föreställning för oss som var kvar.

Gruppen var i alla fall professionellt inställda och körde sitt gig utan sura miner och de gjorde en mycket bra version av Tony Joe Whites ”Polk salad Annie”, hyllade Porter Wagoner med en rocklåt, avslutade med munspelsorgie i en svängig version av Muddy Waters ”I got my mojo working” och drog några inte alls oävna låtar från sin egen cd Hillbilly Hucklebuck. Däribland ”Coo coo tu”, ”Peek-a-bo” och svängiga ”Stick pony”. Visst, så mycket strikt country var det ju inte alltid, men för oss som gillar lite av varje blev det en fin uppvisning i roots-musik av alla de slag och ”Lorraine” var i alla fall en fin countrylåt som jag inte hade hört förut.

Dagen efter, på lördagen, lirade The Bum Steers en gång till, denna gång oannonserat och kanske främst för att få möjlighet att visa upp sitt eget material för de som svikit kvällen före, och även då lät de riktigt bra. Men det giget var kortare och inte fullt lika kul.    

Morgan Tobias.

Så blev det då lördag kväll och mörkhåriga Morgan Tobias inledde aftonen. Hon kommer från London, Ontario men bor i Nashville och det var Nashvilles popcountry som dominerade hennes show också. I alltför stor utsträckning. Även Morgan visade att hon kan när hon vill, genom att göra covers på Jeannie C. Rileys stora hit ”Harper valley PTA”, ”Paper roses” (som hon gjorde riktigt fint) och Dolly Partons ”Jolene”, men jag måste medge att resterande material var tämligen intetsägande. Likaså var den unga damens röstresurser. Faktiskt så intetsägande att jag avvek från showen till förmån för en härlig kebabmiddag med öl på restaurangen mitt emot scenen istället. Därifrån hörde jag sångerskan, i alla fall med ena örat spänt, men inga låtar hon framförde fick mig att lämna maten och återgå till publiken. Men efter en hel dag i gröngräset framför sommarscenen kunde denna paus behövas, så jag ska inte klaga över att Morgan blev en liten plump i mitt högst personliga protokoll.

Lance Miller.

Det blev däremot inte Lance Miller. Tvärtom. Den här killen gick jag igång på tämligen omgående för nu började det låta riktig country igen. Lance Miller kändes naturlig och äkta, som att han verkligen hade något att berätta, låtarna var genomgående bra och ett ordentligt lyft efter donnan före. Känslan av tidig 70-tals country typ Waylon Jennings genomfor mig då och då, och trots att Lance saknade countryattribut som Stetsonhatt lyckades han erövra mitt intresse med tämligen enkla medel. Att han är ett stort Merle Haggard-fan märktes, inte minst när han gjorde Haggards juvel ”Sing me back home”, och sin egna ”George Jones and Jesus” som framfördes på Furuvik ska han tydligen spela in ihop med Red Jenkins och George Jones själv. En höjdare om det blir verklighet av de planerna.

Lance Miller kommer från Fairfield, Illinois och en musikalisk familj där både fadern, brodern och systern lirar musik. Själv har han sjungit sedan barnsben och varit demosångare i Nashville i över nio år. Men som artist i eget namn kändes han fullfjädrad och han berättade att humoristiska låten ”The beach” lyckats reta upp Kenny Chesneys fans rätt ordentligt, vilket man förstår när man hör texten. En kul text är det i alla fall och sedan får väl Kenny och hans fans grina hur mycket de vill över den saken. Men det fanns gott om andra höjdpunkter i Lance Millers repertoar också. Exempelvis balladen ”I'll still got you” som han skrivit ihop med Jim Lauderdale till Lee Ann Womack och ”Time to go crazy” som handlar om att åka på semester med partnern och allting bara urartar.

Generellt sett visade Lance att han har ett helt gäng alldeles utmärkta låtar, både när det gäller lugnare och snabbare alster, och texterna är så mycket country det kan bli. Den här killen kan man bara önska att han fortsätter att hålla sin traditionella stil och att han kommer upp sig ordentligt, även under eget namn, och inte bara som låtskrivare. Han har vad som krävs för att gå hem hos mig i alla fall, så mycket är säkert.       

Pam Tillis.

Sist men absolut inte minst ut på stora scenen var så Pam Tillis, 2010 års tveklöst största stjärna och ett litet energiknippe som det fullkomligt strålade om. Pams skivkatalog är väl något varierad såväl stil- som kvalitetsmässigt, men live var hon alltigenom fantastisk och av alla suveräna artister jag har sett i Furuvik genom åren så klättrade hon denna lördagskväll upp till den absoluta gräddan av minnesvärda konserter. Och det säger mycket!

Mel Tillis dotter sprudlade av spelglädje, publiken rusade fram till scenkanten och mot slutet av giget kunde jag inte sitta stilla själv längre, utan dansade framför scenen, fullkomligt hänförd och diggade för fullt. Pam rev av sina egna hitlåtar, såsom vackra ”Blue rose is”, ”Shake the sugar tree” och skönt svängiga ”Queen of denial” med härliga gitarr- och fiolsolon. Hon hade sitt eget band med sig och det var tajt, kanonbra ljud, mixat av maken Matt Spicher (som också är hennes manager och son till legendariska fiddlaren Buddy Spicher) och en sångerska som visade upp bredd, variation och mycket känsla, iförd jeans med glittrande ben, jeansväst och blå blus.

Pam Tillis röst är klar och vacker som en vårflod och under den en och en halv timme långa showen sviktade det aldrig för en minut. Pam, smal och finlemmad som en docka, lirade sin pappas hitlåtar ”I ain't never” och ”Burning memories”, Beatles ”I want to hold your hand” i suverän countrytappning, Ray Prices ”I'll be there”, Harlan Howards “Don't tell me what do to” där hon får med publiken i rena allsången och andra underbara låtar som “Sweetheart's dance” med fint fiollir, “Let the pony run”, “Spilled perfume” och “Cleopatra”. Alltihop avslutas med extranumren “Ring of fire” och Buck Owens ”Love's gonna live here again” då Pam plötsligt omges av alla övriga, amerikanska artister som uppträtt i ett svängigt avslut som heter duga.

Om inte minnena av denna konsert får er att längta efter Scandinavian Country Fairs 30-års jubileum i sommar så vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Jag bär minnet med mig som en själslig päls genom den kalla vintern och jag bara hoppas och längtar efter att något liknande kan ske på stora scenen även i år. Men det blir ingen lätt uppgift för artistansvarige herr Wärnevall att bräcka detta. Å andra sidan, om någon kan göra det så är det just han. Och i vilket fall som helst lär det bli kanon. Det gäller bara att stå ut tills det är dags att bege sig mot Gävle igen. Oh happy day!   

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman