När Countrywood anländer till Furuvik på fredagen stöter vi på den trevlige amerikanen Ted Russell Kamp som glider omkring i solskenet och bekantar sig med området. Vi språkas vid en stund och jag får veta att han och Little Green inte kommer ha varsin spelning under festivalen, så som det varit planerat från början. Istället kommer Kamp köra sitt set där Little Green får gästa med några låtar. En tråkig nyhet naturligtvis, speciellt nu när Little Green har gjort sin bästa platta hittills och har ett grymt material att spela upp för Furuvikspubliken. Men för övrigt verkade den gode Kamp vara i fin form och på gott humör.

Under samtalet lirade Tennessee Drifters sitt första gig i parken och ers undertecknad med broderligt bihang parkerade därefter framför Sommarscenen för att se Woodstate igen. Förra gången jag såg Sundsvallsbandet med trummisen från Ånge, var i Stockholm och då hade de dubbelt så lång speltid, slapp lira med solen i ögonen eftersom de var inomhus och ljudet var bättre. Men även på Furuvik gjorde killarna naturligtvis bra ifrån sig. Framförallt hördes Rolf Texas Jonssons steel mycket bättre här, vilket var ytterst tacksamt. Generellt sätt kändes dock giget något stelare denna gång och trummisen från Ånge (jo då, han har ett namn, det är Lennart Saltis Salthammar) berättade efteråt att det kan ha berott på ovanan vid trumpallen och det faktum att han inte lirade på sina egna grejer den här gången.

Woodstate.

Om jag räknat rätt fick vi i alla fall höra tolv låtar, som inleddes med Leif Jonssons hesa whiskeystämma i ”This big city” och avslutades med ”God bless Texas” där Texas själv fick generera ett finfint solo som det närmast lät slide guitar om. Däremellan lirades ”Take me back and try me one more time”, basisten Anders El Florez Blomkvist sjöng “The devil's right hand”, “Highway man” delade flera medlemmar sången på, “Ramblin man” sjöngs av rumlaren Leif och när sologitarristen Fredrik Backlund sjöng ”Sweet little Lisa” drog han samtidigt igång en spontan line dance nedanför scenen. Samme alldeles utmärkte sångare gav oss ”Okie from Muskogee” där Texas än en gång solade snyggt och en av höjdpunkterna tycker jag var ”Where I'm gonna live” som Leif sjöng och som både Texas och Fredrik höjde flera snäpp med sina individuella soloprestationer. Dessutom avslutade de låten på ett roligt vis.

Fredrik fortsatte vid mikrofonen i Brad Paisleys ”Wrapped around” och Leif levererade ”Hillbilly highway” till dess att Anders sjöng sin andra Steve Earle-låt denna dag, nämligen ”Fearless heart”. Egentligen finns det väl inte så mycket att tillägga om giget. Woodstate är en solid bokning på vilken countryfestival som helst, på Furuvik fick de garanterat ett gäng nya fans, varav ett av kvinnligt kön lyckades spilla ner mina boots och min brors brallor med rödvin – ja, det går hett till på festivaler ibland - och som efter giget absolut skulle ha Woodstates autografer skrivna på sin kropp. Sagt och gjort. Jag tog med damen – trots den tidiga fyllan och autografjagandet var hon nämligen ingen tonåring direkt – till bandet som något generat, tyckte jag, skrev sina namn på hennes bara armar och rygg. Därmed tror jag att alla inblandade var rätt nöjda med dagen.

Stockholm Rockers klev på efter Woodstate och utan att ha hört en ton med dem tidigare drog jag slutsatsen av bandnamnet att det trots allt bokats ett rockabillygäng även i år. Den stora överraskningen var dock vilka musikanter som gänget bestod av. Bakom trummorna satt nämligen Doktor Åke Eriksson (Wasa Express) själv i hög person, Johnny Lundin (Leekings, Jerry Williams, Jan Rhode & The Wild Ones, The Violents m.fl.) lirade gitarr, på sång hade man Fredrik Mattsson och på ståbas Rock-Durre. Det här gänget har specialiserat sig på att köra gamla mer eller mindre obskyra rock n roll- och rockabillypärlor, delvis med svenska texter så som White Bear, Rock-Rolf, Den rockande samen, Rock-Boris och andra tidiga svenska ”rockkungar” gjorde på 50-talet, även om de ibland ”fuskade” på originalspråket också. Även om man gör sin grej med humor och gott humör så upplevde jag definitivt att det fanns en kärlek till musiken i botten.

Den stockholmshatande lantisen vid bordet bredvid vårt tystnade efter ett tag och jag misstänker att han satte kritiken i halsen när bandet visade honom att det faktiskt går att lira solid och tuff rockmusik även om man kommer från fjollträsk. Början på beviset var ”Giddy up a ding dong” – känner man inte till originalet med Freddie Bell & The Bellboys har man säkert hört den på 70-talet med antingen glittriga Shanana eller The Sensational Alex Harvey Band som också fick en hit med den -, och sedan pumpades det på med ”Min blåaste blues”, ”Pretty little things called girls”, ”Ljuva stunder”, ”Savage love” som Jerry Williams gjorde en rolig video till på 60-talet, ”Kom in i min rock” och den instrumentala gitarrlåten ”Helsingborgsexpressen” med Lundin i fokus där han verkligen gick loss så hårt att de stackars djuren på Furuvik säkert fick andnöd av chocken. Hela låten var fullkomligt grym och jag älskar när sådana där surfgitarrer får löpa vilt och våldsamt i flera minuter. Låtarna därefter blev bland andra ”Stockholm rock”, ”Va trist de va förr” som har en fyndig text, ”Kom ner från taket” och en avslutningslåt som heter ”Rock a billy rock” som Guy Mitchell skrev och spelade in då det begav sig. Bandet gjorde en grymt tajt spelning och jag hoppas att de återkommer vid ett annat tillfälle, om inte annat för att ge den fördomsfulla cowboyen bredvid ännu en knäpp på näsan.

Stockholm Rockers.

Little Green med Ted Russell Kamp i mitten.

Helt andra tongångar blir det när Ted Russell Kamp & Little Green äntrar scenen. Thomas Pontén lirar på sin nya SG och Mr Kamp kliver fram till mikrofonstativet och sjunger ”If I had a dollar” från nya plattan Get Back To The Land. Det låter bra redan från början och fortsätter med ”The way I met her” och ”Down in Mexico” som är en utmärkt låt, vilket applåderna omkring mig klargör att fler än jag tycker. Låten svänger fint, har en minnesvärd melodi och Thomas förgyller den ytterligare med sitt fagra mandolinspel. Därefter är det Little Greens tur att visa framfötterna och det gör man klokt nog med tre låtar från senaste cd:n, nämligen ”The band played on”, skivans titelspår ”Innocent again” och ”Meet me on the corner”.  Publiken uppskattar vad den hör, det märks, och det är verkligen synd att där inte finns mer tid för Little Green att briljera. Jag har själv hört göteborgarna uppföra hela Innocent Again-plattan live i Stockholm och vet vad Furuvikspubliken nu tvingas missa. Nåväl, Ted Russell Kamp tar över mikrofonkommandot från Andreas Johannesson och sjunger ”Get back to the land”. Därefter kommer den svängiga och sköna låten ”My turn to cry” som Thomas höjer ytterligare med ett fint gitarrsolo. Kamp berättar lite om vad han gillar med Sverige, den svenska sommaren och med genren blue eyed soul. Sedan bjuder han på ett smakprov i form av ”Long distance man”.

När inte Kamp lirar solo eller med Little Green brukar han agera basist till Shooter Jennings (Waylons son, ja) och från dennes låtskatt lirar han ”The last time I let you down” innan han klämmer av de egna alstren ”Daughter of temptation” och Shooters ”Steady at the wheel” där Thomas återigen får bränna av några grymma gitarrsolon. Showen är över, Kamp säljer några plattor och kommer fram till vårt bord där han slår sig ner och språkas vid lite. Han är nöjd med giget, precis som vi, och den vänlige sångaren ger oss några av sina skivor som vi inte lyckats hitta någon annanstans. Han berättar att det bär av till Åmål nästa dag och säger att han längtar efter sin familj hemma i Staterna. Det är inte alltid lätt att vara en cowboy, på resa i den stora världen, men han gör det målinriktat och bra så förhoppningsvis når han målet framöver och får se sitt namn lysa bland neonskyltarna. Ett öde som även Little Green är mer än värda.    

 

Cheatin' Hearts.

2007 såg jag Cheatin' Hearts på Furuvik två gånger. 2011 får jag nöja mig med ett gig, men det är långt, välspelat och duger mer än väl. Dessutom är det givetvis ett trevligt återseende av Malmö-bandet (det finns ett engelskt kvinnofrontat countryband med exakt samma namn, så ta inte fel) som ger ett vaket, ungt, 60-talistiskt och tilltalande intryck från början till slut. Med låtar som ”One more drink”, ”Oh lonesome me”, en Connie Smith-pärla, “Last hard Bible“ och Patsy Clines “Never no more” märks det snabbt att bandet har blivit än proffsigare än förut, och inte minst Martina Uppgren uppträder och samtalar med publiken på ett mer avspänd och självklart sätt än vad hon gjort när jag sett henne tidigare. Då verkade hon lite blyg, men nu dansar hon omkring och showar med en helt annan scenvana. Sjunga gör hon lika fantastiskt tilltalande som någonsin förr förstås.

Sångerskan är klädd i en brunbeige kortkort klänning, höga stövlar och hästsvans som vore hon direkt hämtad ur det popiga 60-talet, och musiken är så mycket honky tonk den kan vara, med snygg, följsam steel av Peter Andersson och tydliga melodier. Låtar som “Other side of you”, egna närmast episka låten “Wrong directions” som har en skön David Lynch-stämning”, givetvis Hank Williams “Your cheatin' heart” och George Jones och Tammy Wynettes superhit “Apartment no 9” med fler blir till en bra blandning av igenkännbar nostalgi, oväntade höjdpunkter, andras och eget material. Mig veterligen, och märkligt nog, kom det däremot aldrig någon uppföljare till Cheatin' Hearts lovordade debutalbum och det känns verkligen synd, med tanke på vad den här gruppen har att ge sin publik. Men, men… Man får väl fortsätta leva på hoppet och tron att bandet ska slinka in i en studio så småningom.

Georgette Jones.

Så var det dags för nästa höjdpunkt på Stora Scenen. Hennes mamma kommer man aldrig få se av naturliga och tragiska skäl, och hennes pappa fyllde nyligen 80 så han lär knappast sätta ner bootsen på svensk mark igen, tyvärr. Vad återstår av släkten? Jo, George och Tammys dotter Georgette Jones förstås. Visst blir det lite märkligt när en artist hyllas högljutt och entusiastiskt så fort hon kliver ut på scenen, endast för att föräldrarna är superstjärnor. De flesta lär knappast ha hört Georgette själv i någon större utsträckning tidigare, men det är vad som händer på Furuvik och sångerskan har egentligen vunnit redan innan matchen börjat. Jag hade nog förväntat mig en ung dam, klädd som en snofsig superstjärna, men med en tämligen medioker röst, men faktum är att det blev tvärtom. Georgette Jones ser ut som vilken tjej som helst, ja hon är nästan nedklädd istället för uppklädd, men rösten är inte många mil från morsans och hon kan definitivt sjunga.

Materialet är med ett par undantag från egna, mindre bra låtar och några andra klassiker, rena rama Tammy- och George-showen rakt av. Eller vad sägs om ”Your good girl's gonna go bad” som hon inleder giget med, ”Apartment no 9” som hon nästan ber om ursäkt för att hon framför då Cheatin' Hearts råkat spela den nyss, ”The race is on”, ”I don't wanna play house”, ”D-I-V-O-R-C-E”, humoristiska ”I got everything” och´”Til' I can make it on my own” som hon berättar är hennes egen favorit av mammans alla örhängen? Dessutom känns ”Stand by your man” som en självklarhet och det är kul att hon gör ”White lightning” som får avsluta hela klabbet. Bland övriga klassiska countrylåtar får vi höra Kris Kristoffersons ”Help me make it through the night”, Patsy Clines ”Walking after midnight” och Loretta Lynns “You ain't woman enough”. Till dessa slänger hon in en modern låt, skriven av Ashton Shepherd vid namn ”Look it up” och sina egna, också mer moderna och mindre honky tonk-aktiga ”Stone country” och en låt till som svänger bra, men knappast lämnar några djupare spår i själ och hjärta. Det vore synd om Georgette Jones tänker hänga på Nashville-scenen framöver, istället för att hålla sig till klassisk, traditionell country som passar hennes röst så bra, men hur det blir med dessa saker lär visa sig. Man kan bara hålla tummarna för att hon ska välja rätt.

Slutligen denna härliga fredag på Scandinavian Country Fair är det så äntligen Virginia-tjejen Danni Leighs tur att dominera Stora scenen. Och det gör hon som alltid med bravur. Hon har samma kompband som Georgette Jones, plus en kvinnlig violinist med sig, och själv verkar Danni vara i god form, även om hon denna gång är aningen lugnare och mer tillbakalutad än när jag har sett henne som vildast. Det stoppar henne dock inte ifrån att rida mikrofonstativet i ”Chain me” och ligga på scengolvet i ”Shame on me” och bli fotad av närgångna fotografer. Säga vad man vill om Danni Leigh men hon bjuder på sig själv och att se henne live är alltid en showupplevelse. Ibland tar hon fram sin gitarr med glittrande stjärnor på och kompar sig själv i sina låtar, ibland nöjer hon sig med att enbart sjunga. I första extranumret, en riktigt bra låt som hon kallar ”A honky tonk song” och som finns på nya albumet med samma titel, drar hon sig inte för att häckla och kritisera dagens countryklimat i USA å det grövsta. Faktum är att hon säger att det gör henne illamående att countrysånger inte längre säger eller står för någonting. Därefter blir extranummer två Tanya Tuckers ”Texas (when I die)”, en låt som Georgette Jones kommer upp och gör tillsammans med Danni, och så avslutar hon hela giget med en omskakande, Janis Joplin-liknande version av ”Me & Boby McGee” som får de flesta lallares tama versioner att blekna i jämförelse.

Danni Leigh är en väldigt pålitlig countryartist av idag och de gånger jag har sett henne har jag aldrig blivit besviken. Det har jag inte heller blivit av hennes skivor. Det här är dock första gången jag har sett henne lira en massa låtar utan att ha cowboyhatten på sig hela konserten. Efteråt köpte jag hennes senaste cd med autograf och i motsats till många andra country- och rockstjärnor tog sig Danni Leigh tid med sina fans, pratade en stund och gjorde sitt bästa för att stava till alla konstiga svenska namn. Låtmässigt blandade hon bra mellan låtar vi alla känner igen från skivorna som ”If the jukebox took teardrops”, ”29 nights” och ”Damned if I do” till mindre kända saker. Hon gjorde en Willie Nelson-cover och förgyllde såväl vår kväll med ballader som med fartfyllda låtar. Personligen lämnade jag parkområdet hur nöjd som helst denna kväll, och likaså gjorde mina bröder, som alla hade Danni Leigh-skivor i nävarna då vi promenerade bort till bilen och körde hem till Stockholm över natten.

Danni Leigh.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman