Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av ett gig med Elliott Murphy anno 2011. På 80-talet köpte jag ett par trevliga plattor med honom av en musikintresserad kille, men sedan kom andra artister emellan och jag tappade kontakten med rockpoetens musik och skivor. Så fortskred det tills en kompis berättade att han går och ser honom varje gång han kommer till Sverige och att det alltid är väldigt bra. Denne kompis var naturligtvis också på Kägelbanan i Stockholm då Mr. Murphy och hans musikanter dök upp på scenen.

Elliott Murphy började giget med att stämma gitarren, sedan gick han ut hårt med ”Many can read (few can reason)” till komp av utmärkta Normandy All Stars som består av gitarristen Olivier Durand, Alan Fatras på trummor och Laurent Pardo på bas. Speciellt Durand imponerade med sitt ömsom vackra och ömsom tuffa gitarrlir. Man fortsätter med ”Hangin' out” vars gitarrkomp låter skrämmande mycket Lou Reed, och sedan följer en version av ”The best kiss” med hetsigt tempo och snyggt gitarrsolo. Nästa låt på schemat har en melodi jag förälskar mig i tämligen omgående. Det blir snabbt väldigt uppenbart att jag borde kolla upp Murphys låtskatt närmare när en höjdpunkt som ”Pneumonia alley” fyller Kägelbanans utrymme med sin fina gitarrmelodi. Faktum är att man även borde ge Elliott Murphys nya album en chans. ”Take that devil out of me” finns nämligen på den, och Murphy presenterar låten som något av en inblick i hans mörka sida. Han berättar sedan att han varit på turné i 36 års tid vid det här laget, och det låter ju högst sannolikt då han albumdebuterade med Aquashow 1973. Därefter har omkring 30 plattor sett dagens ljus. Ändå känns inte Murphy alls förlegad, gubbig eller tråkig, utan tvärtom, både högst vital och jävligt spelsugen.

Elliott Murphy föddes och växte upp i en medelklassfamilj på Long Island i USA, men bor i Paris och musikanterna i bandet är fransmän. Som tolvåring fick han sin första gitarr och året därefter startade han sitt första band. Under det sena 60-talet lirade han och hans bror Matthew på tunnelbaneperronger och gatuhörn i Europa. Som kuriosa kan nämnas att han hade en liten biroll i Fellinis film Roma från -72. Året därefter återvände han till Staterna men karriären blev inte riktigt vad han hade tänkt sig, trots frekventa gig på Max's Kansas City och Mercer Arts Center tillsammans med artister som Patti Smith och New York Dolls. Skivorna sålde dåligt i USA och 1980 startade han ett eget skivbolag. Det var på det bolaget han gav ut vinylerna jag köpte, nämligen Affairs och Murph The Surf. I USA fortsatte det att gå dåligt, medan Europa tog emot singersongwritern med öppna armar, och 1990 immigrerade han till Frankrike där han fortfarande bor med hustrun Francoise och sonen Gaspard. På Kägelbanan fortsatte konserten med ”You don't need to be more then yourself” och ”Rain, rain, rain” som fick publiken att brista ut i allsång. Vid det här laget har det blivit varmt i den kolsvarta lokalen och Murphy tycks också väl uppvärmd då han i ”Take your love away” vevar som värsta Pete Townsend-kopian på gitarren. Och han träffar strängarna, vilket inte alla har gjort som intagit den posen på scenen genom åren.

Showen denna gång kallas The Third Annual Stockholm Piano Show, men först nu sätter sig Murphy ned vid sin orgel och piano. Han sätter på sig läsglasögonen, eller ”specialeffekterna” som han lätt ironiskt kallar dem, och spelar en lugn, bluesig sak med soulkänsla. Så många keyboardbaserade låtar blir det dock inte. Redan vid nästa låt säger han att han känner sig som Ray Charles, och uppenbarligen har han svårt att hitta tangenterna eller möjligtvis läsa texterna i mörkret. Förmodligen är det en kombination av bägge. I vilket fall som helst får vi höra ”Then I'm gonna make love to you” och superlugna ”Madalyn” innan den svartklädde, vithårige, hattförsedde sångaren kränger på sig gitarr och munspel igen. Det sistnämnda instrumentet solar han loss på i ”You never know what you're in for” och sedan blir det ”Last of the rock stars”, smaksatt med en liten bit av gamla klassikern ”Shout”. Bandet följer upp med ”Rock n roll, rock n roll, rock n roll” och ”Everything I do (Leads me back to you)” som Murphy spelat in i duettform med självaste bossen Bruce Springsteen. I samband med låten berättar han en rolig anekdot om när han för första gången såg Bruce Springsteen live. Det skedde på den legendariska rockklubben Max's Kansas City i New York 1973 och självaste reggaekungen Bob Marley var förband. Publiken på Max's den gången bestod av cirka femtio personer, enligt Murphy. Jag misstänker att tämligen många i den medelålders publiken på Kägelbanan kände ett visst sting av avund när de fick höra den berättelsen.

Bandet fortsätter med ”Counterclockwise”, ”With this ring” som finns på nya skivan och när ”Diamonds by the yard” ljuder kollapsar någon längst fram i publiken. Murphy tonar ner musiken och går fram till scenkanten för att se vad som står på. Professionell hjälp anländer och Murphy säger något i stil med ”Ta det lugnt, det där har hänt mig också”. Om han menar det som skämt eller allvar låter jag vara osagt. Kanske tror han bara att den fallne fått för mycket alkohol i sig. Jag vet inte, men personen tas väl om hand av personalen och Elliott Murphy passar på att presentera sina bandmedlemmar som har gjort ett lysande jobb hela kvällen. Sedan solar han själv – de flesta solon står annars Olivier Durand för – och därefter lämnar musikanterna scenen. Men tro inte att allting är över för det.

Publiken klappar in bandet, Murphy har lagt ifrån sig hatten och återvänder istället iförd zebrarandig snusnäsduk om hjässan och sedan blir det hela fyra extranummer att njuta av. Det första är David Bowies klassiska ”Heroes” i en igenkännbar men ändå väldigt tung och udda version. Murphy hoppar upp och ner, Durand går ner på knä under sitt gitarrsolo och publiken jublar. Sedan gör man Bob Dylans ”Blind Willie McTell” helt utan trummor, elektricitet och mikrofoner. En magisk tystnad infinner sig och alla lyssnar andäktigt. Märkligt nog hörs Murphys försiktiga sång enda upp till sittplatserna längst bak i lokalen. Efter den låten återgår giget till det normala igen med ”Green river” och dess fina stämsång. Efter ännu en låt är konserten över. Men vilken konsert sedan! Två och en halv timme lång utan paus.  Säga vad man vill om Elliott Murphy och hans band, men killarna bjuder verkligen på sig själva och ingen – absolut inte någon – kan känna sig besviken på denna konsert. Själv hade jag inga höga förväntningar och visste egentligen inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men det blev en ordentlig resa genom olika genres förknippade med americana, välskrivna texter och högkvalitativt framförd musik med fina melodier och bra sväng i framförandet. Detta var första gången jag såg Elliott Murphy live, men jag läste att han besökt Sverige ett par gånger om året sedan 2007, så chanserna är goda att få uppleva honom igen. Och jag rekommenderar bara en sak: missa honom för helsike inte då!

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman