Alan Jackson är tveklöst ett fullblodsproffs och likaså är hans medmusikanter i The Strayhorns. När den gänglige sångaren i sin svartröda countryskjorta och bredbrättade vita cowboyhatt dyker upp på scenen på Vilsta friluftsområde i Eskilstuna och kastar plektrum omkring sig blir folk som galna efter de små plastbitarna. Uppifrån luften måste det ha sett ut som ett akvarium fullt av hungriga, mänskliga pirayor som just börjat matas med köttbitar.

Alan Jackson startar med de säkra korten ”Gone country” och ” I don't even know your name” och publiken är genast uppvärmd. Storbildsskärmarna – en på var sida om scenen (varav den ena krånglade ibland), samt en bakom honom och orkestern – visar inslag från hans videos, samt direktsänder från scenen och publikhavet. Konserten liknar således den han bjöd på i Eskilstuna 2009 till stor del. Det gör även låtvalen, så många gånger känns det som att man sitter där i mörkret och upplever något av en repris. Vädret denna dag har dock varit mycket sämre än det var förra gången Jackson gästade Sverige. Spöregnet har piskat oavbrutet och det känns som ren, skär tur (eller så finns det någon någonstans över molnen som älskar Alan Jackson och hans trogna publik?) att himlavalven gett med sig. Fortsättningsvis bjuder nämligen vädergudarna på uppehåll. Något som däremot står som spön i backen är hitsen och de kända låtarna. ”Livin'on love”, Eddie Cochrans huvudnummer ”Summertime blues”, ”A woman's love”, ”Tall tall trees”, Small town southern man” och Hank Williams Jr-hyllningen ”The bluesman” med sina fina solon på både elgitarr, steel och mandolin byter av varandra.

Över 50 miljoner sålda plattor talar sitt tydliga språk. Ändå låter Alan Jackson aldrig kallhamrat kommersiell. Visst är låtarna antingen medryckande eller innerliga och fina, och de känns samtidigt ofta självupplevda, ärliga och inte skapade med baktanken att kränga så många cd:n som möjligt. Samtidigt har de sålt i samma hastighet som smör smälter i Texas öknar. De välkända sångerna fortsätter att avlösa varandra i en strid ström: ”Who's cheatin' who”, ”Long way to go”, ”Little bitty”, ”Country boy”, ”Drive (for daddy Gene)” och ett coolt slidesolo inleder svängiga ”Don't rock the jukebox”. I den vevan rusar plötsligt en massa människor fram till scenkanten, vilka skymmer sikten för de stackare som pyntat extra mycket stålar för sittplatserna där framme. Det är nämligen så att sitt- och ståplatserna kostar olika mycket. Tidigare har vakter hållit undan de stående inne på sittplatsområdet så gott de kunnat, men vid den här tidpunkten tycks upplägget spricka fullkomligt, och man undrar vad det var som hände? Den stående publiken längst fram blir på nolltid tämligen stor, vilket gör att de på de främsta sittplatserna har två val: att själva se resten av giget stående eller att sitta ner och inte se mycket över huvud taget. Alan Jackson själv verkar inte reagera över händelseförloppet nedanför sina bootsförsedda fötter. Han fortsätter att sprätta iväg sina plektrum med ett nöjt leende på läpparna.

Sångaren presenterar sina bandmedlemmar och sätter sig sedan på en stol varifrån han framför hitsen ”Here in the real world”, ”Good hearted woman” och ”Chasin' that neon rainbow”. Dessa tre låtar är något förkortade, nästan som ett medley, men med pauser emellan då Jackson berättar om dem. Därefter blir det Zac Brown Bandduetten ”As she's walking away” som snabbt blev populär förra året, vilket de rungande applåderna understödjer lite extra. Resterande del av showen är tämligen konventionell med videos och plektrumregn. Låtmässigt blir sedan varannan melodi lugn och varannan snabb, i turordningen: ”Remember when”, ”Good time”, ”Five o' clock somewhere” , ”Chattahoochee” och ”Where I come from”.  Extranumren snålar dock farbror Jackson med. Han lirar nämligen bara ” Mercury blues”, samma låt som han avslutade med 2009 också, och nog kunde han bjudit på ytterligare en låt eller två när nu folk trotsat oväder och blöta motorvägar för att se honom. Men den här gången blev det inte så. Trots det är jag rätt säker på att de allra, allra flesta är nöjda med årets Alan Jackson-konsert i sin helhet. Jag har svårt att inse att man inte skulle kunna vara det. Som sagt: stjärnan och hans musikanter är ju trots allt fullblodsproffs och då ska det mycket till för att misslyckas. 

Cotton Eye Joe Show var Alan Jacksons första förband i Eskilstuna den 10:e augusti 2011. Tidigare hette gruppen Rednex och den stora hiten var tveklöst låten ”Cotton Eye Joe” som med sin blandning av country och techno sålde över 10 miljoner plattor världen över, och som man nu döpt bandet efter. Uppenbarligen är samma låt fortfarande gruppens största hit, då man både inleder och avslutar det halvtimmeskorta uppträdandet med dängan. Vilket kanske tyder på att man inte har så mycket annat material att komma med? Annika Ljungberg sjunger och spelar munspel i den nya konstellationen, precis som på 90-talet, även om det enligt uppgift mimades mer än sjöngs på den tiden, och även Jens Sylsjö (sång, fiol och gitarr) från originalupplagan är med. Ny medlem är Fredrik Jernberg på sång, banjo och gitarr. Bakom sig har man denna afton bland andra basisten Floda Lomaeus och gitarristen Ea Olsson som vi är vana att se kompa diverse mer eller mindre kända countryartister riket runt. Det här spektaklet kan de dock inte rädda.

Jag som hoppats att Cotton Eye Joe Show efter namnbytet skulle ha förvandlats till en seriös countrygrupp blir givetvis besviken. Det hela låter ungefär lika buskisaktigt som om Dr. Bombay skulle gett sig på att misshandla gamla klassiska countrylåtar och jag fattar inte varför Cotton Eye Joe Show bokats inför en Alan Jackson-konsert. De känns helt malplacerade och det kan inga John Denver-covers i världen ändra på. Rednex-hiten "Mama, take me home" och glam/hårdrocksbandet Slades gamla 80-talshit ”Run runaway” avverkas medan ungdomar med ståplatsbiljetter hamrar takten på kravallstaketet med läsk- och ölburkar. Annika sätter sig senare ner och sjunger balladen ”Wish you were here”, som hon tillägnar sin mamma. För en liten stund, just då, känns det som att här finns någon innerlighet trots allt. Annars dansar trion mest omkring i sina dräkter, som om de underhöll på något barnkalas, men de verkade inte ens ha roligt själva. En sak är dock säker: Annika Ljungberg kan verkligen sjunga, det visade hon klart och tydligt, så det är synd att hon lägger röstresurserna på detta istället för på riktig countrymusik. Men Cotton Eye Joe Show ger väl mer pengar i plånboken förstås.  

Förband nummer två känns mer adekvata som uppvärmare till kvällens huvudattraktion Alan Jackson. Joey + Rory kallar de sig och består av äkta paret Rory och Joey Feek. Paret har varit ihop i nio år, är singersongwriters och bor på en farm utanför Nashville i Tennessee. De har ett elektriskt kompband med sig, lirar traditionell country och honky tonk, och framförandet är både behagligt - inte minst tack vare Joeys mjukt varma stämma - och periodvis humoristiskt. Den amerikanska countryduon tycks ha gjort en grej av att sjunga låtar om just gifta par och dessas vedermödor och glädjeämnen, med tanke på ämnesvalen som framfördes i Vilsta.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman