En kväll i slutet av oktober 2010, i slakthusområdet vid Globen, dök fem cowboys från Sundsvall upp och levererade en elektrisk countryshow som heter duga. Men Woodstate var inte ensamma. Även stockholmska Sticks & Stones lockade publik med sin akustiska bluegrass.   

Sticks & Stones.

Alternativa bluegrassbandet Sticks & Stones, bestående av Rebecka Sjöberg, Alexander Bergström, Jonas Lindberg och Erik Berggren (samt en femte medlem som denna kväll inte medverkade) har lirat merparten av sitt första gig, men ska återkomma senare under kvällen. Under tiden gör Sundsvalls stoltheter Woodstate sig redo att visa var skåpet ska stå. Bandet består av Leif ”Leffa” Jonsson på sång och gitarr, Anders ”El Florez” Blomkvist på sång och bas, Fredrik Backlund på sång och gitarr, Rolf ”Texas” Jonsson på steelgitarr och Lennart ”Saltis” Salthammer på trummor. Den sistnämnde är noga med att poängtera att Woodstate även kommer från Ånge och inte enbart från Sundsvall. Bandet går på scenen och första låten är mer av soundcheck än inledningslåt, men när Kjell Johansson fått ordning på ljudet drar bandet igång sitt första gig och de sparar inte på krutet.



Leif Jonsson i Woodstate.

Leif Jonsson är bandets showman, den som intar rockposerna och bär grymma cowboyboots. Merparten av låtarna sjungs också av honom och den imponerande skickliga sologitarristen Fredrik Backlund. Leifs brorsa Texas sitter avspänd bakom steelen och ser stenhård ut under cowboyhatten, men ibland spricker Bill Wyman-ansiktet upp i ett och annat leende. El Florez och Saltis sköter det viktiga maskineriet som får musiken att gunga och rulla, men gör för övrigt inte mycket väsen av sig. Undantaget är då Anders ”El Florez” Blomkvist sjunger några låtar här och var. Det är kul att höra, men också att se Woodstate in action. Var och en i bandet har sin egen roll, tre av fem bär cowboyhattar vilket jag gillar, och det visuella framförandet gör sitt till. Elva låtar avverkas, varav minst två från plattan Premium Country, nämligen Haggards ”Branded man” som inleds med fin stämsång och Leif står för leadsången på den, samt Ernest Tubbs gamla ”Take me back and try me one more time”. Bandet gör också en egenhändigt skriven sak, troligtvis betitlad ”Like a flash” som det är bra drag på. Hoppas att den kommer på nästa platta. ”Working man blues” förses med snygga steel- och gitarrsolon och Alan Jacksons ”Here in the real world” som är lite lugnare, sjungs bägge av Fredrik. Woodstate lirar också låtar av Bob Dylan, Brad Paisley och Dwight Yoakam innan det är dags för paus.  



Rebecka Sjöberg i Sticks & Stones.

Sticks & Stones, med medlemskoppling till bluegrassbandet John Henry - Jonas Lindberg och Erik Berggren lirar även med dem – har existerat i cirka ett år och har inte repat in låtar för dubbla set med extranummer. Således återanvänds några sånger från deras första set. Då jag missade det gör det mig absolut ingenting. Tvärtom. Bandet börjar med Alison Krauss-låten ”Poor old heart” där Rebecka Sjöberg förutom att sjunga också lirar tvättbräda. Det är lugn och fint, stämningsfullt och låten smyckas behagligt med ett banjosolo.

Sticks & Stones fortsätter med en egen komposition med utmärkt stämsång, bas-, mandolin- och gitarrspel. Dobron åker fram i nästa låt som är instrumental och heter ”Al Mansoury”. Därefter blir det bland annat ”No one but myself to blame”, ”Eldsmark”, lite western swing i ett spår och en välkänd popdänga som bluegrassanpassats. Allt som allt bjuds det på tio, elva låtar, varav flera skrivna av bandmedlemmarna och visst, det är fint och bra, men jag upplever inte att gruppen har det där lilla extra som får dem att stå ut från mängden. Jag tycker dessutom att de är som bäst i mer fartfyllda låtar, vilka framförallt kom mot slutet av giget. Att de kom sent kan bero på att bandet tröttnade på den, vid det laget, lätt berusade publikens sorl som successivt steg under kvällen. Att med akustiska instrument och lugna låtar som jag förmodar flertalet inte kände till sedan tidigare, försöka nå ut är inte alltid lätt, och sångerskans något bistra kommentar möttes av mestadels döva öron. Men i det stora hela fungerade giget fint ändå. Publiken var med på noterna, klappade i takt och tycktes uppskatta vad de hörde. Själv tror jag att man bör känna till repertoaren i förväg för att till fullo kunna ta den till sig, men vad gäller Sticks & Stones instrumentala insatser finns det ingen anledning att klaga.

Woodstate.

Några som inte hade problem med att överrösta sorl var Woodstate som under sitt andra set lade in ytterligare en högenergisk växel. Bandet pangade igång direkt med ”God bless Texas” från cd:n och därmed var standarden satt ännu en gång. Femton låtar framfördes och såväl hastighet som energi ökade remarkabelt. I ”Highway man” delade alla på sången, så som den brukade delas av legenderna Waylon, Willie, Kris och Johnny när det begav sig. Leif sjöng Dickey Betts ”Ramblin' man” och ”Jackpot” innan en mycket udda, lugn och episk version av Johnnys Cashs ”I walk the line” fick folk att spontanhylla bandet med rungande applåder. Rolf förgyllde dessutom låten med läckert steelsolo.

Därefter var det El Florez tur att hantera mikrofonen i ett par Steve Earle-spår, varav ”Devil's right hand” var en. Leif tog över igen då det var dags för en hypersnabb version av Dire Straits ”Walk of life” och Fredrik sjöng ”Lil' Liza Jane” innan Bill Monroes ”Walk softly on this heart of mine” förvandlades till rockig country av bästa märke. Även Monroes ”Can't you hear me calling” fick sig en amfetaminkickad rusningsversion som säkert gjorde att ett och annat bluegrassfan satt ölen i halsen av bara farten. Några av nämnda låtar finns på Woodstates cd och likaså gör ”Sweet little Liza” som med coolt gitarrsolo och fullt ös satt som en smäck. Ett par andra låtar slogs ihop innan det var dags för extranummer. Avslutade gjorde man med Merle Haggards superhit ”Okie from Muskogee” som förärades grymma gitarr- och steelsolon, men sedan var dessvärre allting över för denna gång.

Om det mot förmodan fanns någon i publiken som inte gick igång på Woodstates andra set måste personen i fråga ha cement i ådrorna och en isklump till hjärta, för jävlar anamma vilket drag det var. Det kändes som att bandet startade motorn i 180 och sedan bara ökade successivt med ett enda mål: att ingen jävel som såg dem skulle glömma dem. Och möjligtvis också för att taket skulle lyfta och dra iväg som en rymdraket. Jag – och alla jag pratade med efteråt – var helnöjda, så nu gäller det bara att lura Sundsvallsbandet – och trummisen från Ånge – tillbaks till Stockholm fortast möjligt. En energikick som denna kan nämligen aldrig skada att upplevas två gånger. Eller fler.      

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman