Ted Russell Kamp – soloartist och basist i Shooter Jennings band – glider omkring inne på Bistro Hijazz i Uppsala, sätter upp klistermärken med sitt namn på, beställer in Jack Daniels med Ginger ale och kontrollerar att det ser ut som det ska på scenen.

Efter ett tag träffar vi på Thomas Pontén, gitarrist och mandolinspelare i Little Green, som presenterar Ted Russell Kamp för oss, och musikanterna slår sig ner vid bordet. Ted Russell Kamp berättar att han ursprungligen kommer från en förort till New York City, att han hann lira några gånger på CBGB:s innan den kända klubben lades ner för gott. Han jämför den med Bistro Hijazz. Ställena är ungefär lika stora, säger Ted och pekar ut en yta från scenen till baren. ”Större än så var inte CBGB:s”, tillägger han. Tittar man ut vet man dock att man inte befinner sig i New York. Krogen är insprängd i stationsbyggnaden och på baksidan rullar tågen förbi – man ser dem genom fönstren, men konstigt nog hörs de knappt, så lokalen måste vara väl isolerad – och på framsidan står Uppsalabornas hundratals cyklar i ställen. Många av dem är insnöade, men trots att det är mitt i smällkalla, snöiga februarivintern tycks man cykla en hel del i staden. Ted Russell Kamp talar varmt om små ställen som detta, och det verkar inte som att många klubbar av den här storleken finns kvar i USA, om man ska tro vad han säger. 

Korta turnéer på grund av familjesituationen
Det visar sig att multiinstrumentalisten Ted Russell Kamp har gett ut fem soloalbum hittills, varav det första, lite förvånande, är en jazzplatta. Och när han lirar i USA har han inte mindre än tre olika kompband han kontaktar för spelningarna. Det ena håller till i Austin, Texas och med dem blir musiken mer av traditionell country och honky tonk, medan gruppen i New York lirar lite tuffare countryrock. Med Los Angeles-bandet – det är i L.A. han bor nu, tillsammans med frun och deras lilla bebis – blir musiken någonstans mitt emellan ytterligheterna. Kamp visar sig vara en riktigt trevlig, avspänd, utåtriktad och snacksalig kille som älskar att turnera i Europa. När vi träffas har han nyligen lirat i Finland och i fem olika svenska städer. Kvällens gig blir det sjätte och sista i Sverige för den här gången. Sedan bär det av till Nederländerna, där hans pappa bott, och därefter till Belgien för ett gäng gigs och radiointervjuer. Kamp ska också hänga i Paris några dagar, där han har polare som han ska bo hos. Sedan som först får hans familj se röken av honom igen och han längtar redan ihjäl sig efter dem, berättar han, samtidigt som han njuter helhjärtat av den pågående turnén. Han berättar att det är just på grund av familjen som han håller sina turnéer korta och han har turnerat som soloartist i Sverige vid ett tidigare tillfälle. Även den gången kompades han av Little Green. Om Göteborgsbandet säger han att de har utvecklats något otroligt under bara det senaste året och det får vi strax prov på. Klockan närmar sig 22.00 och det är dags för första set.

Little Green – tajta och varierade
Göteborgs stoltheter Little Green öppnar med en gungig twang-låt och det låter förvånansvärt bra – inte bara om bandet, det hade jag räknat med, men även om ljudet. Det brukar ju kunna vara si och så med den saken på små ställen, men mixerkillen ger Little Green svinbra ljud. Trots att vi sitter alldeles intill scenen och förstärkarna, hörs vartenda instrument samt sången perfekt. Det är varken för högt eller för lågt, och vi njuter vidare av den lite lugnare ”Long way to go” och ”A heartbeat less” som sångaren Andreas Johannesson berättar att den handlar om Stigbergstorget i Göteborg. Thomas har bytt gitarren mot mandolin som ger låten bluegrassfärg och man gör en direkt övergång till Steve Earles ”Copperhead road”. Versionen som framförs är grym: tung bas, coola trummor som sakta växer och får fart efter ett tag. Låten blir såväl stompig som dramatisk och Steve Earle skulle nog känna sig stolt om han hörde Little Greens version den här kvällen. Bandet lirar ”Long way home” och Ted Russell Kamp spelar sologitarr – han och Thomas turas annars om mellan gitarr- och mandolinliret – och i ”For a while”, en ny låt på repertoaren – är det Thomas som hanterar guran och Ted mandolinen. Thomas avslutar låten med ett lysande gitarrsolo och sedan får vi höra en låt som får mig att tänka på Lynyrd Skynyrd. Den innehållet ett läckert återkommande gitarriff, ett avslutande solo där Thomas ger järnet på wahwah-pedalen och både han och Ted driver på hårt med elgitarrerna. På nya ”Upside down” lirar Ted gura och Thomas mandolin medan Jonas Holmberg arbetar med drumrolls så det står härliga till. Över huvud taget visar sig Jonas vara en varierad och rolig trummis att lyssna till. Andreas sjunger så själfyllt att man nästa blir tårögd. Slutligen blir det mer åt bluegrasshållet i snabba ”The bells are ringing their last call” där flyhänt mandolinspel av Thomas förgyller. Little Greens gig var mycket givande. Det var både snortajt, avspänt och låtmässigt varierat. Killarna har all anledning att vara stolta över sig själva och det ska bli mycket spännande att höra deras nästa platta som är på gång.

Nya album på gång
Under pausen slår sig Ted Russell Kamp ner vid vårt bord igen och pratar lite mer. Han berättar att han arbetar på ett nytt soloalbum och att han snart ska in i studion med Shooter Jennings på nytt. Bägge plattorna förväntas vara ute på marknaden framåt våren/sommaren. Mellan sina spelningar arbetar han också med att producera andra artisters skivor, agerar studiomusiker, och turnerar han inte med elektriska kompgrupper gör han det ensam och kör akustiskt. Ted Russell Kamp har en hel del på sin meritlista och han verkar verkligen älska vad han gör. Förutom ett flertal listplaceringar, både i USA och Europa, som soloartist och tillsammans med Waylon Jennings son Shooter, har han också uppträtt på tv-shower som David Letterman, Jay Leno och The Willie Nelson 4th of July Picnic. Han har öppnat för artister som Lynyrd Skynyrd och Toby Keith och gett ut merparten av sina skivor på egna indiebolaget PoMo Records. Det drar ihop sig mot andra set och jag hinner ta en rök och snacka lite med Thomas Pontén och Andreas Johannesson utanför, innan bakgrundsmusiken - som mest består av bluegrass - tonas ner och killarna äntrar scenen för andra och sista gången denna kväll.

Amerikanskt utåtriktad och med hjärta
Ted Russell Kamp kliver fram till mikrofonen, nu utrustad med elbas, medan Little Greens långhårige basist Karl Wassholm lirar elpiano och gitarr istället. Ted skålar med publiken, hyllar Little Green som får motta nya applåder och så drar gänget igång. Efter första låten blir det stabil countryrock i ”Better before you were big time” som Thomas solar loss i på gitarr. Andreas Johannesson spelar akustisk gitarr och körar tillsammans med basisten under Kamps låtar och Kamp själv berättar om sitt liv mellan låtarna. Han är duktig på mellansnack och gör det både intressant och roligt, samtidigt som man får känslan av att det han säger är helt improviserat och kommer från hjärtat. Vi får höra en rätt hård låt med schyssta trummor, kallad ”Swinging doors” – det är inte Merle Haggards gamla, traditionella countrylåt med samma titel - och ”Down in Mexico”, med Thomas på mandolin, som drar igång ett skönt texmex-gung. Finfin sång och en liten uppvisning på trummorna gör den inte sämre. ”Let love do the rest” från senaste plattan – som nominerats till ”Song of the year” på The Americana association's top 100 records, där Kamp också nominerades som bästa nykomling – blir nästa höjdpunkt. Det är en lugn låt, med vispar på trumskinnen och snygg twanggitarr av Kalle. Ett ungt par utbryter i spontan dans framför scenen. Publiken här är annars av typen som sitter vid borden, lyssnar, samtalar, dricker en öl eller tar ett glas vin och det är en väldigt soft atmosfär. Kamp som alltid uppskattat gammeldags soulmusik, men som berättar att han alltid varit lite rädd för att sjunga sådant då soulen framstår som lätt stigmatiserande då musikstilen i USA anses vara endast för de svarta, framför nu ”Blue eyed soul” från en av sina tidigare skivor. Sedan blir det ”Let the rain fall down” som också är en soullåt och som ligger på den nya plattan. Låten har ett lite märkligt, men roligt körparti på slutet som får mig att skratta, och när jag möter Kamps blick garvar han också. Han verkar över huvud taget vara en humoristisk kille som aldrig har långt till ett leende och det smittar av sig.

Partyt bryter ut på allvar
Multiinstrumentalisten byter basen mot mandolinen för att göra ett litet solostycke, så Little Green får en kort paus, och snart står Ted och Thomas ensamma på scenen istället. De spelar varsin mandolin och duellerar för fullt i ”Old folk's blues”, en låt om bakfylla och det där eviga löftet om att aldrig kröka till igen, som vissa av er kanske igen? Därefter är det dags för en elektrisk attack och vi får höra den Tony Joe White-aktiga ”Swamp, water, whiskey” med sitt grymma sydstatsgung och ett riktigt elakt wahwah-solo av Thomas. Där satt en av kvällens höjdpunkter för min del. Inte blir det mycket sämre i ”Long distance man” och ”California wildflower”. Den sistnämnda ska komma på nya plattan och bådar mycket gott inför det släppet. Låten är enkel, men med en smittsam melodi och refräng som sitter i skallen efter att man hört den en stund. En av de anställda i baren, en turkisk man med trummor från sitt hemland, hoppar in och kompar i ”Daughter of temptation”. Som om inte trycket räckte nyss så ökade det plötsligt ännu ett snäpp. Därefter var det tänkt att showen skulle vara över, men det går vi i publiken inte med på.

Uppsala dansar och ler
Applåderna drar upp musikanterna på scenen igen och vi får höra ”The last time I let you down” som Kamp skrivit tillsammans med Shooter för den sistnämndes The Wolf-platta, samt ”Steady at the wheel” från Kamps egna NorthSouth-cd. När den drar igång blir det spontandans på allvar framför scenen och allt fler gäster börjar röra på rumporna. Klockan har passerat midnatt, låten improviseras vidare över till en sång om vinpimplande och då ingen vill lägga ner festandet kör bandet vidare med ännu en omgång av ”Steady at the wheel”. Det svänger så förbannat bra att jag glömt bort att vi har en lång bilresa tillbaka till Stockholm i mörkret, och när musiken till sist ebbat ut får vi bråttom iväg. Jag pratar några ord med Ted Russell Kamp, som står och säljer skivor i ett hörn, och sedan ger vi oss ut i vinternatten där Thomas och Andreas står och blossar. Killarna är helnöjda med kvällen, likaså är vi på Countrywood, och upprymd av musiken är det ingen risk att undertecknad somnar vid ratten.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman