Det är tredje kvällen för året som Stockholm Hoedown går av stapeln och den första nyhet vi får i dörren är dålig. Steelgitarristen och kapellmästaren Janne Lindgren har hamnat på sjukhus. Som tur är ersätter Uffe Sterling från Rankarna Lindgren i Country Minstrels, som också bjuder på självlysande, glada Carolina Åkerlind och Dave Skinner.

Arrangörerna har mycket emot sig denna lördagskväll. Det är både OS och uttagning till Melodifestivalen på TV, vädret är vidrigt ruggigt och sammanlagt blir det inte mycket mer än omkring 80 gäster under aftonen, vilket är alldeles för lite för ett arrangemang av det här slaget. Av dessa 80 är ungefär 60 betalande och övriga består av musiker eller andra involverade. Dessutom är Boule & Tapas en rätt stor lokal, så det ser lite tomt ut när den inte fylls som väntat. Men tro inte att några sura miner dominerar kvällen för det. Tvärtom. Alltid lika skojfriske Kenneth Friberg presenterar banden och Kjell Johansson sköter ljudet och det låter skitbra, både när musiken är elektrisk och akustisk. Vilka som sköter baren vet jag inte, men ölen de serverar är god, så det blir en flock flaskor, och det är nästan synd att man käkat hemma, för maträtterna som serveras bordsgrannarna ser inte alls tokiga ut. Men nog om fysiska njutningar och över till den psykosomatiska njutningen: musiken som tilltalar såväl hjärna som hjärta.

Rockridge Brothers.

Brorsorna utan blodsband
Först ut är inga mindre än de alltid så välklädda Rockridge Brothers i slipsar och kostymer: Pontus Juth, Peter Frövik, Ralf Fredblad och Kristian Herner. Herrarna ska i mars vidare till Tyskland och underhålla med sin energiska old time-musik. Men innan dess får hemmapubliken sitt lystmäte i dubbla set. Det första, baserat på snabbare låtar står ”brorsorna” för själva och i det andra, mer lugna, medverkar även ”syrran” Karla-Therese Kjellvander. Kontrasten mellan uppträdena är tydlig. Vi får höra snabba låtar som ”Raleigh & Spencer” med tryck i sången och den stillsamma ”Wayfaring stranger” där Peter sjunger och spelar fin, akustisk gitarr. Senare får vi höra kontrabasisten Pontus sjunga en bluesig ”Chilly winds” också. Han har riktigt bra, ljus och lite udda röst och borde egentligen få stå vid miken oftare. Det blir lite fel i någon låt och clawhammer-banjoisten Kristian kommer med kvällens kaxigaste och roligaste kommentar: ”Det där gjorde vi för att de andra ska våga gå upp på scenen efter Rockridge Brothers”. Bandet spelar allt som allt i ungefär 45 minuter och det är högenergiskt, med många fina solon, inte minst från fiolspelande Ralf Fredblad och Kristian avslutar med att sjunga ”Cotton eye Joe” innan det blir dags för nästa grupp att inta scenen.

CountryMinstrels med Carolina Åkerlind på sång och Uffe
Sterling på steel.

Radband av klassisk country
Country Minstrels baserar sitt set på strikt country så som den lät på främst 60-talet, då gruppen startades av kapellmästare Lindgren. Medverkade i bandet denna kväll gjorde Carolina Åkerlind på sång, Daniel Wigstrand på elgitarr, Uffe Sterling som med den äran och stor erfarenhet ersatte Lindgren på steel, Christer Rosenkvist på gitarr och sång, Dave Skinner på gitarr och sång – de två sistnämnda herrarna uppträder ibland även under namnet Chris & Dave -, Håkan Sahlin på bas och Anders Lövmark på trummor. Elisabeth Grönlund, som även ingår i trion The Greengroves, gästade under några låtar också, men det blev under bandets andra set. Carolina sjöng Hank Snows ”I wonder where you are tonight” och tillägnade Janne Lindgren låten. Han hyllades också med ett snyggt steelsolo av Sterling. Christer sjöng Charlie Prides ”Is anybody going to San Antone” med gitarrsolo av Wigstrand och Carolina tog vid med Buck Owens odödliga klassiker “Crying time”. Därefter blev det svartklädde Dave Skinners tur och han ökade tempot med ”Oh, lonesome me” innan Carolina fortsatte hålla tempot uppe i ”Boot scootin' boogie” som svängde bra. Åt texmexhållet blev det när Christer sjöng om eldvattnet tequila och western swing fick vi i ”Rain on my parade”. Dave Skinner förärades ett bra gung i kompet när han sjöng Hank Williams “Mind your own business”, med både steel och gitarrsolo av Sterner och Wigstrand. Några andra höjdpunkter var Carolinas mycket fina tolkning av Johnny Cashs ”I still miss someone” som även Dolly Parton och Martina McBride spelat in. Christer i sin tur gjorde bra ifrån sig i den gamla favoriten ”From a Jack to a king” och duetten mellan honom och Carolina i ”You're gonna lose her like that” satt också fint.

Karla-Therese Kjellvander.

Syrran sänker brorsornas tempo
Paus och Kenneth Friberg höll låda en stund innan det var dags för Rockridge och Karla-Therese Kjellvander i svart klänning och vinröda stövlar att inta scenen för ett lugnare set än det brorsorna bjudit på tidigare. De startade dock giget med fullt ös innan det blev dags för tillbakalutat gungiga ”Don't look back”. För att vara Rockridge Brothers är ”Home to you” en extremt lugn låt, men den är mycket fin och stämningsfull och Kjellvander sjunger den som en ängel. Här saknar jag dock inspelningens steel, men denna mer avskalade version fungerar också. Avslutningsvis efter cirka sju låtar, - det här setet är mycket kortare än det första -, blir det gospelgung med taktfast handklapp från publiken i ”Two hands” och Peter solar på gitarren. Det slår mig ännu en gång vilken taktfast, svängig och stadig basist Pontus Juth är, och den här gången höll kontrabasen ihop, vilket den inte gjorde senast jag såg Rockridge lira på Strand. Men man ska ha tur ibland också.

Elisabeth Grönlund.

Publiken halveras men Country Minstrels består
Efter Rockridge Brothers och Karla-Thereses avslutning händer något tråkigt. En stor del av publiken går hem, vilket tydliggör vilka de huvudsakligen var där för att se. Så när Country Minstrels bestiger scenen för andra gången tvingas de således göra det för bara en halvfull lokal. Det kan inte kännas jätteroligt precis. Men bandet agerar proffsigt och kör på som om ingenting har hänt. Samtidigt undrar nog alla som är kvar vart fan countryfansen har tagit vägen egentligen. Inte är det väl så illa att de likt omvända vampyrer bara dyker upp på sommaren när solen skiner? Nåväl, det är deras problem. Carolina framför en jazzig version av Patsy Clines klassiker ”Walkin' after midnight” med snyggt gitarrsolo av Wigstrand och Christer sjunger Jim Reeves ”Welcome to my world” med hjälp av Dave, samt Sterners följsamma steel och snygga soloutflykter. Sedan gör Dave Skinner soloinsats vid mikrofonen i ”Sea of heartbreak” som Don Gibson skrivit och Christer lägger bastoner med rösten, vilket är kul. Bra låt och bra sväng där! Carolina är inte sämre när hon gör en billåt med starka rockabillyinfluenser som även den pryds med fint steelsolo. Därefter gästar Elisabeth Grönlund i ”Wild wood flowers” och Hank Williams ”I saw the light”. Den sistnämnda framförs som duett mellan Elisabeth och Carolina. Ännu ett schysst steelsolo i den låten och i ”Bright lights and country music” av Bill Anderson får Wigstrand lysa på sitt instrument, medan Christer sjunger texten.

Caroline Åkerlind.

Lite slarv och några pärlor
Carolinas finaste och mest innerliga sånginsats denna kväll är när hon sjunger religiösa ”How great thou art” men tyvärr pratar Christer och Dave med varandra under låten, vilket går ut i mikrofonerna och är lite störande. Dessutom kommer någon i bandet av sig så det blir falskt en stund i Daves version av nyligen avlidne Carl Smiths ”Loose talk”, som annars är en jäkligt bra låt.  Halvdant blir det även i ”South of the border” innan bandet rycker upp sig igen och Carolina gör ”Good imitation of the blues” riktigt strålande. Vi får höra ”Blue, blue day” som Christer sjunger utmärkt och en låt där Carolina glömmer texten, men som inte riktigt känns som hennes låt i vilket fall som helst. Kanske är det så att bandmedlemmarna börjar bli trötta eller att de senare låtarna är lite dåligt inrepeterade från början, för även nästa sång låter lite halvskum emellanåt, medan allting sitter finfint i Buck Owens ”Together again” som är som gjord för Carolina att sjunga. Klockan närmar sig 23.00 och hela gänget med gästartister och konferencier avslutar i ”Will the circle be unbroken” innan det är dags för lite eftersnack med musikanterna, att packa ner instrument och ge sig av. Boule & Tapas har öppet till 01.00 men vid midnatt är lokalen närmast tömd, vilket är synd, men samtidigt visar det att folk huvudsakligen är där för musiken och inte så mycket för själva festen. På gott och ont naturligtvis.

Framtidens kalendarium
Nästa artikel från Stockholm Hoedown kommer publiceras efter att Rachel Eddy, Special Blend, Long Gone Smiles Band, Trailerpark Idlers och Aristocrats har spelat i mars. Därefter blir det country med Lonnie & Lonesome Raiders och bluegrass med Downhill Bluegrass Band och Svengmans Collage den 10:e april. Därefter, närmare bestämt den 14:e april, kan Club Svengman besökas på Enskede värdshus för de bluegrassintresserade, och den 24:e april ska det åter vara dags för Stockholm Hoedown på Boule & Tapas. Uppgifterna jag har fått om vilka som kommer uppträda då har gått isär, men troligtvis är det Country Minstrels med gästartister som kommer. Vi får helt enkelt vänta och se vilka det blir. Och den som väntar på något gott… ja, ni vet.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman