Efter att ha jobbat tre dygn på Peace & Love-festivalen var det så äntligen dags för Lida och countrymusik fullt ut. Solen gassade och MariaHelena & Westernjoy hade redan börjat lira när vi anlände.

Först gick vi upp på Loftet för att se Saturn Girl & The Toneheroes som kändes lite spännande då de beskrevs som ett rockabilly- och countryband i artistprogrammet, men hettan där uppe i ladan var olidlig, så efter att ha hälsat på en mycket välklädd och vitklädd Tommy Löfgren tog vi trappan ned igen. Trailerpark Idlers anlände precis i bil och vi bytte några ord. Bandet hade kört fel, men lyckats ta sig ut till Lida ändå i tid och sångaren Morgan Hellman berättade att de har lösa funderingar på att skapa ett trippelalbum till nästa gång. Ifall dessa planer blir verklighet ska det i så fall bli två studioinspelade cd:n och en liveplatta. Eventuellt blir det ”bara” en dubbel, berättar den produktive artisten. Nå, vi får väl se vad bandet mäktar med framöver. Spännande är det i alla fall.

MariaHelena i högform.

MariaHelena & Westernjoy
På Lida ser annars allting ut som förväntat. Stora scenen tronar i mitten med varsin linedancescen på vardera sidan, folk sitter långt upp i backen och lyssnar på musik, försäljarna säljer västernkläder, mat, öl, skivor och mycket annat. Småtjejer fixar med ponnyhästar och ännu har inte områdets tonårsgäng invaderat för sina nattliga ölorgier. Vi känner oss redan hemma efter en snabb genomgång av området, mest till för att visa våra gäster – min yngsta bror och en tjejkompis – vad som finns och vad de kan göra. Vi slår oss ner i gräset och lyssnar på Uppsalas stoltheter. MariaHelena & Westernjoy håller stilen. De lirar många Dolly Parton-låtar, bland annat ”Jolene” och ”Coat of many colours”, men de gör också Janis Joplins ”Piece of my heart” i countrytappning och Danni Leighs underbart svängiga ”If the jukebox took teardrops”. Bandet får naturligtvis göra ett extranummer och något senare träffar jag MariaHelena i mat- och öltältet och byter några ord med henne. Brorsan fotar henne och förhoppningsvis kommer mötet lite senare leda fram till en artikel om MariaHelena och bandet.

Andreas Johansson frontar Don Redmon Band.

Don Redmon Band
Efter att ha hälsat på gamla goda, trogna countryvänner lite varstans blir det dags för Don Redmon Band som består av sju man… nåväl, en av dessa är en fiolspelande ung dam vid namn Anna Wass Andersson och bör naturligtvis inte tvingas lystra till epitetet ”man”, trots att hon lirar ”som en hel karl”. Vid ett tillfälle i showen får Andreas Johanssons son – den tredje generationen Don Redmons – sjunga ett par låtar tillsammans med pappa. Pojken som är i femårsåldern är fullt utrustad med cowboyattiraljer och hans stolta mamma står nedanför scenen och tittar på. Gruppen inleder fint och ökar sedan tempot i Eddie Rabbits ”Driving my life away”. En gitarrsträng har gått av och ”Two bottles of beer” får Andreas således sjunga utan gitarr, men det går lika bra det. Gitarren återkommer, men bara för att nästa sträng ska brista och även Vince Gills ”One more last chance” framförs utan gitarr. Därefter fungerar allting och gitarristen Tommy Eriksson imponerar lite extra denna eftermiddag. Det gör även versionen av Moe Bandys ”Bandy, the rodeo clown” som är en klart kul och udda cover.

Filip Johansson hjälper pappa vid mikrofonen.

Andreas pappa Anders, som mest spelar munspel i gruppen nu för tiden, kliver fram till mikrofonen och sjunger ”Some broken hearts never mend” innan Andreas tar över igen i vackra ”Speed of the sound of loneliness” som låter väldigt bra och proffsig. Faktum är att hela gruppen, trots strängstrul, har utvecklats en hel del sedan jag såg dem sist. Finspångs Don Redmon Band har alltid varit bra, men jag tror aldrig att de har imponerat så djupt på mig som de gör i dagsläget. Musikanterna är samspelta, Andreas sjunger som ett fullblodsproffs och materialet är variationsrikt med såväl eget som andras låtar på schemat, honky tonk, uptempo och ballader om vartannat. Det är helt enkelt förträfflig underhållning som bjuds, mycket känsla och inlevelse. Bandet gör en klart udda och intressant version av ”Folsom prison blues”, en låt som generellt är uttjatad bland svenska band och artister, inte minst på festivaler, men i Don Redmons tappning får den nytt liv och blir kul att höra igen.

Lite lugnare blir det i ”She's the reason why” som Andreas och Stefan Rengman skrivit tillsammans och singeln säljs sedan efter giget. Tempot ökar återigen i en låt, för att sedan dippa i vemod och sorg då ”Never got a chance to say goodbye” spelas. Den låten skrev Anders efter att hans mamma avlidit och bakom mig hör jag en kvinna säga till en kompis att hon får tårar i ögonen av att höra den. Det är inte svårt att förstå henne. Showen är över, men givetvis blir det extranummer även för Don Redmon Band. Nina gästar på dragspel i Mark Chesnutts cajundoftande ” Gonna get a life” och ytterligare en bonus-låt. Jag känner mig mer än nöjd med spelningen, upplyft och imponerad av de enskilda musikanternas framförande på dobro, fiol, gitarrer, trummor, bas, munspel och mandolin. Det finns inget överraskande med att de vann Country-SM inom pure country. Den här gruppen förtjänar alla sina framgångar.

Det gick åt en hel del öl i det vackra vädret.

Chick n' Roosters och Three Chicks
Det är naturligtvis inte lätt att gå på efter Don Redmond Band och även om danska Chick 'n Roosters gör ett bra gig med låtar som duetten "Jackson”, en fin ”Singin' to angels”, Dolly Partons ”Apple Jack” och fartiga Brenda Lees ”Sweet nothins'”, så förblir det något av en mellanspelning. Den är okay, men inget jag imponeras av, inget som står ut från mängden. Således blev det tältet för festivalens första och enda öl, medan mitt sällskap passar på att smörja kråset med hamburgare, räkor på spett och biffkött av något slag. Därifrån hör vi danskarnas version av Janis Joplin-låten ”Mercedes Benz” och som extranummer framförs For Non Blondes ”What's going on” i saktfärdig countrytakt.

Three Chicks (Cina Samuelsson, Kerstin Dahlberg och Karin Risberg).

På tal om ”chicks” så kommer ytterligare några kycklingar av kvinnligt kön upp som nästa grupp på Stora scenen. Det är Three Chicks, en konstellation bestående av Kerstin Dahlberg, Cina Samuelsson och Karin Risberg. Dessa kompas av Thomas Haglunds fiol och han är dessutom kapellmästare för bandet.  Sångerskorna framför delvis låtar var och en på egen hand, då de andra bara lägger stämmor på refränger och dylikt, men ibland delar de även på verserna. Showen känns välrepeterad med personligt mellansnack och idel leenden. Även då låtarna ibland är sorgesamma. Kerstin framför till exempel ”When will I be loved” och Cina sjunger Johnny Cashs “I still miss someone”. Vi får höra ballader, uptempospår, en shuffle i fyrafjärdedelstakt som jag tror heter “How can they tell”, men också gamla 60-talspärlan “To know him is to love him” som tjejerna sjunger tillsammans, sittande på varsin barstol. Som extranummer blir det svängiga ”Doin´ the mess around”. Att den här trion är älskad av fansen råder det inget tvivel om, men jag får nog tillstå att låtmaterialet var rätt ojämnt. Framförandet – både av kompbandet och sångtrion – kan man dock inte klaga på. 

Miss Leslie från Austin, Texas.

Miss Leslie
Att Miss Leslie skulle bli kvällens höjdpunkt hade jag på känn långt innan festivalen gick av stapeln. Och halleluja, så rätt jag fick! Att även Rob Ryan, som lirade efter henne, skulle bli en enorm kick var däremot en mycket glad överraskning, men mer om honom strax. Miss Leslie kommer från Austin, Texas och har några cd-album på nacken vid det här laget. Dessa kunde köpas och få signerade direkt efter giget. Tillsammans med svenska musikanter och maken Ricky Davis på pedal steel steg fröken - som alltså är fru - Leslie Anne Sloan fram till mikrofonen, klädd i blått och svart, och med fiolen i ett fast grepp. Hon sjöng och spelade ”I'm walking slow (and thinking 'bout him)” som Bobby Bare skrivit och Ray Price spelat in, men också låtar av artister som Tammy Wynette (”Your good girl is gonna go bad”), Connie Smith (”Once again”) och Johnny Bush (”Green snakes (on the ceiling)”. Men givetvis framfördes också eget material.

Miss Leslie är en utmärkt countrykompositör som trots att hon skriver nytt får sina sånger att låta traditionella och tidlösa. Hade hon varit äldre och gjort karriär på 60-talet hade hon tveklöst tillhört legenderna idag. Från sin nya cd Wrong Is What I Do Best framfördes förutom det lyckade titelspåret, även den underbara ”Drunk dialer” vars text några unga blondiner längst fram kände så väl igen sig i att de började skrika högt. Något som Miss Leslie uppmärksammade i skämtsamma ordalag. Vidare från samma skiva spelades ”There's two people here not talking” och “Let's start over”. Den sistnämnda är en duett där Ricky Davies fick sjunga den manliga stämman live, men på albumet är det Jason Allen som gör det jobbet. Även vackert vemodiga “All you do is make me cry” och ”Turn around” från samma cd spelades. Ett sprillans nytt spår fick vi också höra. Det var en lugn, jazzig och vacker sak som jag tror heter ”Rainin' inside of me”. Förhoppningsvis kommer den landa på nästkommande album. Givetvis blev det också en uppsättning låtar från tidigare Miss Leslie-plattor så som ”I'm done with leaving” som kom som extranummer, ”I'll stand in line”, ”Honky tonk hangover” med fullkomligt makalöst coolt steel-solo av Davies , ”To get through this day” och rockabillyaktiga ”Honky tonk gal” från Miss Leslies första album Honky Tonk Revival.

Giget på Lida var Miss Leslies debutspelning i Stockholm och förmodligen i hela Sverige, så vad vi bevittnade denna skymning var inget annan än en legendarisk konsert. Ricky Davies, som gjorde fantastiska, roliga och fina insatser på sin steel, har däremot varit här och kompat bland annat Dale Watson tidigare. Hans och gitarristens samspel var emellanåt inte mindre än fantastiskt, så det var en smått euforisk undertecknad som senare pratade lite med Miss Leslie och presenterade mig. Hon mindes intervjun jag gjorde med henne för några år sedan och det var ju kul.

Rob Ryan körde med fullt drag.

Rob Ryan
Rob Ryan hade jag däremot ingen koll på sedan tidigare, och denne herre – för att inte snacka om bandets makalösa gitarrist – gjorde en oerhört ösig spelning. Här var det rockabilly, snabb och energisk honky tonk och upphotade gospellåtar för hela slanten. Proffsigheten var minst sagt imponerande. Det hela började med ”Let's get the show on the road” och nog fanken var det just vad Ryan, hans trummis, ståbasist och gitarrist gjorde. Sedan blev det ”Truck driving man” i fullt rockabilly-ös, George Jones ”White lightnin´”, ”The next big thing is you” som är lite lugnare, med snygg surfgitarr i kompet, ”Freight train boogie” och ”Pick me up on your way down”.  Under denna låt lyckades en full yngling klättra upp på scenen för att bli bortburen av en vakt. Dumskallen bara stod där och glodde som ett fån, medan Rob Ryan mumlade oroligt om att han hoppades att inte åka på en smäll nu. Det konstiga var dock att fyllskallen inte fick bandet avklippt och kastades ut från festivalområdet omedelbart, vilket hade skett på alla andra festivaler. Istället lyckades samme kille komma upp på scenen igen under Earl & Dallas nattliga gig och förstöra en hel låt för dem. Artisternas säkerhet är en sak som ledningen för Lida verkligen skulle behöva se över till nästa år, trots att nästan aldrig sådant här brukar hända. Nåväl, Rob Ryan fortsatte att ge järnet, basisten pumpade som en galning på sin glittrande hängbjörk och gitarristen fortsatte att imponera i låt efter låt. Hade den killen kommit fram på 70-talet hade han varit hur känd som helst idag. Han var helt enkelt grym och en glädje att se och höra.

Rob Ryan drack sin öl, körde sin hallow and swallow-ramsa (man ska skrika skål och sedan svälja ner ölen) lite för många gånger, men det är förlåtet, och tackade Jesus i ”Thank you Jesus” och annan gospel, så snabbt och hårt att man skulle kunna tro det var Djävulen han vände sig till istället. Barytonsångaren Rob Ryan kommer från Memphis, Tenneesee, har en utmärkt röst för sin typ av musik och han signerade skivor efter giget. Men jag undrar vad han tyckte om Lida-publiken egentligen. En full snubbe låg och rullade fram och tillbaka i gräset framför scenen under konserten och andra hojtade och skrek, och tycktes fullkomligt skita i musiken. När Ryan frågade om någon gillade George Jones var undertecknad den ende som lyfte armen och skrek ”yeah”, tror jag. Nåväl, vi som hellre lyssnade än söp har i alla fall ett underbart minne att se tillbaka på, och jag är glad att jag inte missade detta intensivt energiska gig.       

Earl & Dallas avslutade festivalen.

Earl & Dallas
Mörkret hade fallit över Lida. Ett par ungdomar slogs framför baren i öltältet och polisen var snabbt på plats för att lyfta bort en av dem. Sist för kvällen på Stora scenen gick Earl & Dallas från Eksjö upp. Bandet bildades 2006 och albumdebuterade samma år. Förra året kom uppföljande cd:n Where Great Oaks Grow, som är en hyllning till hemstaden. Alternativ-countrygruppen består av Marcus Axelsson på sång och gitarr, Jonas Magnusson på gitarr, klaviatur, munspel och sång, Ted Stenlöv på el- och ståbas, Viktor Kindgren bakom trummorna och Ulric Utsi-Åhlin på pedalsteel, dobro och gitarr. Jag kan inte påminna mig ha hört Earl & Dallas tidigare, men tyckte att de var rätt intressanta, om än materialet framstod som lite ojämnt ibland. Ett stort plus är dock att killarna skriver sina låtar själva och även om de platsar bäst på alternativscenen så har de sånger där honky tonk-stuket dominerar, så även traditionella countryälskare som undertecknad hittar pärlor i gruset. Och faktiskt: relativt många pärlor!

Att gå upp på scenen i mörkret, efter två kanonspelningar som de Miss Leslie och Rob Ryan bjudit på är naturligtvis ingen lätt uppgift, men Earl & Dallas gjorde definitivt en intressant spelning och vid tillfälle ser jag dem gärna igen. Lida var därmed över för artonde året i rad och undertecknad vandrade iväg mot bussarna som tog oss till ängen där bilen stod parkerad. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att höjdpunkterna för min del varit Don Redmond Band, Miss Leslie och Rob Ryan, men även övriga artister höll tämligen hög standard. Nu tar det ett år tills det blir Lida igen, men håll koll på vårt kalendarium för övriga evenemang som kommer under sommaren, hösten och vintern. Tommy Löfgren och hans eminenta country-stab arrangerar en hel del utöver Lida.      

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman