G2 är tillbaka i Sverige efter en fem månaders lång turné i USA. Dessutom är bandet högaktuella med nya cd:n Untapped Routes. Om skivan, turnerandet utomlands och kändisartisterna som har sett G2 spela live, berättar killarna själva för Countrywood.

De kan mycket väl vara Sveriges bäst bevarade hemlighet. I USA och på flera ställen i Europa är nämligen G2 mer kända än vad de är för allmänheten på hemmaplan. En anledning kan vara att bluegrass är en större angelägenhet utomlands än vad det är här. Men efter att G2 har spelat på Ryman Auditorium som första icke-amerikanska band, avslutat sin turné på Fan Fest som är bluegrassens största internationella scen och dessutom underhållit artister som Vince Gill, Dan Tyminski, Ricky Skaggs, Earl Scruggs och Alison Krauss, så borde de idag vara ett namn på allas läppar. Även i gamla Svedala. Men innan vi tar oss an utlandet och G2:s framgångar där, ställde jag några frågor till Christoffer Olsson (gitarr och sång), Jens Koch (banjo), Erik Igelström (mandolin och sång), Tobias Strömberg (dobro) och Jimmy Sunnebrandt (bas och sång) angående nya albumet Untapped Routes.

Vem är Jonas Kjellgren som skrivit ”Grace” på nya plattan?

- Jag och vår basist Jimmy brukade spela i samma band som Jonas en gång i tiden, innan vi började med G2. Jonas är en otroligt duktig konstnär och musiker. Hans texter är helt makalösa, det är något speciellt med dem. Så när vi skulle göra vårt andra album ville vi gärna ha en låt från hans penna och det blev ”Grace”, för den passade oss bäst, berättar Christoffer Olsson.

Ni skriver ju i stort sett allt material själva, är det en process som kommer lätt till er eller är det en kamp att få ihop låtarna?

- Jag skriver det mesta av materialet och det är väl den mest naturliga processen inom mitt musicerande, måste jag säga. Mina låtar är färdiga när jag tar dem till bandet (text, melodi och ackord) och sen arrar vi dem tillsammans. Det är en rolig och kreativ process som vi alltid har haft lätt för inom G2, konstaterar Christoffer.

Hur viktiga är texterna för dig och brukar de vara självupplevda i någon mån?

- Förr brukade inte texterna ha den betydelse för mig som de har idag. Jag skriver olika slags musik och tittar man på just bluegrassmusiken så kan texterna ha en ganska enkel struktur som handlar om platser i södern eller om någon gammal kärleksaffär till exempel. Vi i G2 älskar den traditionella bluegrassen men vi ville även gå vår egen väg inom genren. Det gav mig som låtskrivare tillfälle att utveckla texterna. Vi har använt oss lite mer av historieberättande lyrik på den nya skivan, jämfört med den första. Idag är texterna minst lika viktiga för mig som resten av komponenterna som gör en låt, om inte viktigare. Men det är min personliga åsikt. Vi i G2 har väldigt olika uppfattningar om vad det är som gör en låt, säger Christoffer och skrattar.

Untapped Routes är liksom föregångaren utgiven på Cosmos Music Group och Jimmy tar sig an frågorna om bolaget.

Hur ser kontraktet med Cosmos Music Group ut, är ni signade för ett visst antal plattor framöver, eller spelar ni in en skiva spontant när ni känner för det?

- Vi har haft ett ganska öppet kontrakt med Cosmos Music Group. De släppte första plattan Where The Tall Grass Grows och har sedan option på ett par skivor till. Vi har haft glädjen att kunna spela in Untapped Routes i Cosmos egna studio, nästan med obegränsad studiotid. Vi har fått prova oss fram till ett sound som vi alla vill ha. Om det går bra med vår nya platta och vi känner oss sugna att göra en till så står dörrarna öppna. Ett gott samarbete med Ollie Olsson som tekniker och idéspruta har varit till stor hjälp för att nå ett resultat som vi är nöjda med.

Foto: Kenneth Friberg

G2:s första album släpptes 2007. Jag frågar vad de uppfattar som den största skillnaden mellan debutalbumet och Untapped Routes. Erik Igelström svarar:

- G2 har inneburit en stor musikalisk utveckling för alla i bandet under de senaste fyra åren. Första cd:n spelade vi in i en riktigt bra studio utanför Göteborg som heter Nilento. Vi hade bara spelat tillsammans i ett år när vi fick möjlighet att göra plattan. Allt tack vare Jens Kochs kompis Bo Savik, som jobbade som tekniker på Nilento under den här tiden. Vi spelade in hela plattan på fyra helger och Bo Savik lade ner ett fantastiskt arbete på att mixa och mastra den. På den tiden hade vi inget bolag i ryggen, utan vi gjorde allt själva. Min bror, Klas Igelström, designade den och vi la ner en enorm tid på att sätta oss in i hur man ger ut en skiva. När cd:n var klar fick vi tips om Kent Gillström som äger Cosmos Records, numera delägare i Bonnier Music Group. Jag åkte till honom och presenterade plattan. Han gillade den, signade oss och gav ut Where The Tall Grass Grows, vilket var en enorm lycka för oss alla!

Erik fortsätter:

- Untapped Routes spelades in under helt andra förhållanden. Det har gått nästan tre år sedan vi gjorde första plattan och vi har hunnit åka till USA och Nashville vid ett flertal tillfällen och låtit inspirera oss. Vi har i det närmaste haft fri tillgång till en studio och kunnat arbeta med albumet över en längre tid. Detta har varit väldigt bra då vi är tre i bandet som under de senaste åren blivit fäder med allt vad det innebär. Vi har bjudit in musikervänner från Nashville att medverka, vilket har satt sin prägel på skivan. Vi har också släppt lite på att inte alla låtar måste låta exakt lika när vi spelar live som på skiva. Därför har vi exempelvis med Ron Stewart på fiol och Cherryholmes som lägger stämmor och spelar fiol, samt inte minst Kurt Nilsen från Norge som haft en enorm framgång sedan han vann World Idol 2004.

Kan ni berätta lite närmare om gästartisterna på Untapped Routes?

- Kurt Nilsen ramlade vi på av en slump då vi fann en intervju med honom på nätet. I intervjun berättade Kurt att han lyssnar en del på ett svenskt band som heter G2 och att han hoppas få träffa oss. Vi kände oss naturligtvis lite förvånade och glada då vi har stor respekt för Kurts musicerande. Vem har inte suttit och fått gåshud till klippet på YouTube där han tillsammans med några andra tolkar Leonard Cohens ”Halleluja”? Så vi kontaktade Kurt och frågade om han ville vara med och sjunga på skivan. Det ville han. Kurt hamnade således på vår platta och det är vi mycket glada för. Vi hoppas på fler samarbeten med honom, även i live-sammanhang, säger Jens och fortsätter:

- Ron Stewart är en växande ikon inom bluegrassvärlden och numera en av de mest anlitade bluegrassmusikerna i USA. Han spelar i huvudsak fiol och banjo och vi har alla en enorm respekt för honom. Då jag som banjospelare även är vän med honom så var det naturligt att fråga om han ville ställa upp och spela fiol på skivan. Med lite skickande av filer gick det smidigt och det var en fröjd att få tillbaka resultatet. Ron har en egen stil med sitt smakfulla, aggressiva och lekfulla sound. Personligen älskar jag hans feta ton, frasering och förmåga att spela fritt, men samtidigt hålla sig nära melodin, säger Jens.
- Cherryholmes har vi under resorna till USA och Nashville blivit vänner med. När Christoffer skrev ”Gold rush” så kände vi att det vore perfekt att lägga på tvillingfioler och låta Cia och Skip sjunga stämmor med Christoffer. Resultatet med det vemodiga soundet av fioler och de lite råa, klara stämmorna tillsammans med Christoffers röst blev mycket lyckat.

Foto: Kenneth Friberg

Varifrån kommer albumtiteln och varför heter skivan som den gör?

- Albumtiteln fick vi hjälp med att formulera av en vän från Nashville som heter Robin Thixton. Vi ville hitta ett namn som speglade vår situation idag och som anspelade på vår musikaliska tradition hemifrån. När man säger untapped routes så kan ordet routes antingen uttalas roots eller routes, och det anspelar både på våra musikaliska rötter, var vi kommer ifrån musikaliskt, och på routes som betyder resväg. Alltså handlar det om våra vägval i framtiden och hur vi musikaliskt förvaltar det som ligger för våra fötter, förklarar Erik.

Hur många ex. sålde ni av förra plattan och hur många är pressade av den nya?

- Jag vet inte den exakta siffran, men totalt några tusen. Med den nya plattan jobbar vi på att få distribution i USA, vilket vi inte hade för den första. Antal skivor som pressas styrs helt och hållet av vilken efterfrågan albumet får, säger Erik.

Det tog tre år mellan era skivor, varför så lång tid?

- Vi har varit ganska upptagna med mycket turnerande i Europa och även några resor till USA. Detta i kombination med att vi hade fri tillgång till studion vid inspelningen av nya plattan gjorde att det tog lite extra lång tid. Har man en tajt budget och en deadline så ser man ju till att få saker gjorda. Nu hade vi inget sådant utan vi kunde lägga den tid vi kände att vi behövde på inspelningen, förklarar Tobias Strömberg.

Ni har turnerat USA i fem månader nu, hur har det varit och vad har ni varit med om för strapatser?

- Ja, i vilken ände ska man börja? Funderar Jens och fortsätter: Turnén har varit fantastisk på alla vis och det som var helt annorlunda i år var att livet i Nashville och USA hann bli vardag då vi var borta så länge. Vi levde på musiken och kände oss verkligen välkomna i gemenskapen som finns där bland banden. Det är en stor grej att lämna Sverige och bo i ett annat land i fem månader. Ännu större är det för de av oss som har barn, och att till råga på allt åka runt i en Van i amerikanska södern och lira bluegrass i fem månader är ju speciellt. Minnena kommer pö om pö, och dagligen påminns man om händelser som gjorde turnén oförglömlig. Vi har spelat på alla möjliga platser, från byhålor i Kentucky där arrangören ville gifta bort sin dotter med oss, till fantastiska festivaler med tusentals besökare där vi efter showen jammat med vänner och idoler, som med Infamous Stringdusters. För det mesta hade vi riktigt bra gigs och vi är oerhört nöjda med vår bokningsagent Jim Roe och det jobb han gjort för oss.

Jens fortsätter sin berättelse:

- Vi hyrde två olika hus i Nashville, Erik köpte en Ford turné-Van från bandet Michael Cleveland & Flamekeeper och vi åkte ut på våra resor som ofta började på onsdag eller torsdag, för att sedan komma hem till Nashville på natten till måndag. Vi har sett så otroligt mycket och vi kan verkligen säga att vi vet hur det är att bo i USA och att åka runt i en buss och spela bluegrass där. Jädrar så ballt egentligen, en dröm som vi alla nu har fått uppfylld!

Hur stor publik drar G2 generellt på en spelning i USA?

- Vi har mest spelat på festivaler när vi varit över, men även i konsertlokaler av varierande storlek. Festivalerna tar alltifrån 1000 till uppemot 5000 besökare, berättar Jimmy. Vissa shower utanför festivalerna, ibland på hemmaplan i Nashville, har varit mer för folk i branschen och då har vi spelat för ett par hundra. Det känns jättekul att vi har haft så bra uppslutning när vi spelat där. Många har varit nyfikna på att höra oss och under den här resan känns det verkligen som att våra tidigare resor börjat ge ett gott rykte.

Jag upplever ofta att den svenska bluegrasstraditionen är lite finkulturellt snobbig och fin i kanten. Publiken sitter hellre och imponeras av skickliga soloinsatser än att dansa och ha kul. Kommentarer till det? Och är publiken lika stel i USA som den kan vara i Sverige?

- Ja, bluegrass kan ju vara väldigt navelskådande i vissa fall och väldigt frigörande i andra, säger Erik och skrattar. Jag tror helt och hållet att det beror på vem man pratar med. Det finns definitivt olika skolor och de lärde strider ofta om vad som klassificeras som äkta bluegrass. Det finns ju många olika band som har sin musikaliska tradition i bluegrass och behåller instrumenteringen men experimenterar och kastar sig ut i diverse utsvävningar mellan genregränser, som exempelvis Punch Brothers. Å andra sidan har vi stenhårt traditionella band som Dan Paisley And The Southern Grass. Det är bara att välja. Eftersom genren är så liten i Sverige tror jag att de som håller på med bluegrass blir väldigt fokuserade på själva musiken och jakten på det autentiska soundet. Kanske glömmer de ibland bort att “dansa och ha kul”. Publiken i USA är definitivt lättare att underhålla, men den kan å andra sidan vara mer kritisk eftersom det finns en enormt mycket större skara människor som har erfarenhet av att lyssna på bluegrass där. Därmed har de också större förväntningar.

Christoffer Olsson	Jens Koch	Erik Igelström	Jimmy Sunnebrandt	Tobias Strömberg

Är det mycket röj, groupies och partyn på en G2-turné?

- Nja... Det är nog mer husvagn, grillparty och jammande. Men sjukt kul är det! Och visst händer det att det blir lite röj. Groupies finns det kanske också, men då mer i svärmorsåldern, skämtar Tobias.

Anser ni er själva vara mer kända i USA än i Sverige? Hur upplever ni det i så fall?

- Ja, jag anser att vi är mer kända i USA än här hemma, svarar Tobias. Det beror till stor del på att vår musik är så utbredd i USA. Jag tycker att det är synd att vi spelat så lite i Sverige. Vi har ju faktiskt spelat mer både i USA och ute i övriga Europa än här, men det är något vi gärna ändrar på.

Hur kändes det att stå på Ryman Auditorium för första gången? Hur mottogs ni där, med tanke på att ni var första icke-amerikanska bandet någonsin på den scenen?

- Spelningen på Ryman är utan tvekan vårt största och häftigaste gig genom tiderna, konstaterar Jens. Det känns svårt att överträffa, dels då stället är legendariskt och dels då hela bluegrasseliten satt i publiken. Vi mottogs fantastiskt väl och efter spelningen stod vi i logen och glodde på varandra och undrade ”vad var det som hände egentligen?” Otroligt starka minnen! Det var under IBMA's Awards Show oktober 2009 som vi uppträdde med låten ”Mississippi” på Ryman. Det var nog vårt mest nervösa gig, men samtidigt obeskrivligt upphetsande, vilket nog är förståeligt för de flesta då Ricky Skaggs, Earl Scruggs, Del McCoury, Alison Krauss och många andra satt på första raden och log mot oss. Det var en galet häftig upplevelse, minst sagt!

Turnén slutade med ett gig på Fan Fest, kan ni berätta lite om det? Hur mottogs ni, var det många som såg er, hur många drog festivalen i år och var det den roligaste spelning ni någonsin gjort?

- Fan Fest under IBMA's World Of Bluegrass är utan tvekan ett av våra bästa gig under året och det kändes fint att avsluta turnén på ett sådant vis, säger Jens. Vi har ju tidigare spelat på Fan Fest (2008), men skillnaden är att vi i år låter bättre och att ännu fler känner till vilka vi är. Så vi hade en riktigt stor och skön publik där. Ljudet är alltid kanon under Fan Fest, Steve Chandler är tekniker, vilket verkligen hjälper till. Jag vet inga siffror på hur många som deltog på IBMAs World Of Bluegrass men jag skulle gissa på ett par, tre tusen. Fan Festspelningen var helt klart en av våra bästa spelningar men på något sätt är det svårt att säga vilken som är den roligaste. Den kommer definitivt bland fem i topp i alla fall, säger Jens och ler.

G2 har ju femårsjubileum som band i år, är det något ni firat eller ämnar fira på något speciellt sätt?

- På något underligt vis känns det som att detta helt har fallit oss mellan fingrarna, säger Jimmy. Ingen speciell fest eller gig är inbokat för detta ändamål, så vi får nog ta oss i kragen och ställa oss och baka en smaskig G2-tårta att dela på.

Hur ser de närmsta planerna ut för G2 framöver?

- Just nu håller vi på att boka gig inför 2011. Vi har en del förfrågningar från både Europa och USA men vi hoppas även att kunna spika en del datum här hemma. Kanske kan vi till och med få över några av våra vänner från USA, säger Tobias hoppfullt och får därmed sista ordet för den här gången.

Text: Robert Ryttman
Foto: Pressbilder där inget annat anges