Countryfestivalen i Furuvik förändras och förnyas nästan varje år, men frågan är om upplägget någonsin varit bättre än 2010? På torsdagen satsade man på rock n' roll och rockabilly på stora scenen, och de övriga dagarna var det svenska countryartister på den mysiga lilla sommarscenen från tidig dag till sen eftermiddag. Därefter tog de amerikanska artisterna vid på Stora scenen och lirade tills parken stängde.

Tennessee Drifters.

Alltihop började med Tennessee Drifters vid halv åtta på torsdagen. Trion från Uddevalla ser ut som riktiga hillbillies i sina stråhattar, snickarbrallor och rutiga skjortor. Med bara två gitarrer, en kontrabas och Kent Vikmos välklingande, mörka sångröst som påminner om Johnny Cashs, framförs covers av bland andra Hank Williams och Carl Perkins, men framförallt av nämnde Cash. Bandet framförde tjugotvå låtar inklusive extranummer och av dessa var säkert 90 % klassiska Cash-hits. Eller vad sägs om ”Luther's boogie”, ”Hey porter”, ”San Quentin” och ”Ring of fire”? När ”I walk the line” framfördes lirades den med en sedel innanför strängarna för att få det rätta soundet. Den långsamma versionen av ”In the jailhouse now” förärades med mycket egensinnigt joddlade av bandets basist Mikael Lith. En gitarrsträng gick sönder under ”The way of a woman in love” och ”Wreck of the old 97” framfördes väl inte helt felfritt, men bandet tycktes ta lätt på saken och fortsatte sin show med stora leenden. Efter att ha blivit inklappade på nytt körde man ”I saw the light” så alla kunde sjunga med och därefter var publiken ordentligt uppvärmd och redo att se nästa grupp på scenen.

John Lindberg Trio.

John Lindberg Trio
Efter ett kortare uppehåll var det dags för John Lindberg Trio, ett band vars skivor jag hört och gillar, men som jag inte tidigare haft nöjet att se live. Nu var det äntligen dags och inte blev jag besviken. Däremot överraskades jag av gruppens tämligen råa och hårda live-ljud. Jag trodde att de skulle låta mer konventionellt 50-tal, men istället brakade man på rätt bra. Med tanke på att även denna grupp bara består av tre man: John Lindberg på sång och elgitarr, kontrabasisten Martin Engström och trummisen Jocke Dunker, så låter killarna verkligen mycket.

De började med ”Slow down” och Muds gamla glamrockhit från 70-talet, ”Tigerfeet”, som öppnades med ett basintro. Därefter gav sig inte bandet förrän arton låtar hade avverkats, inklusive extranumret där Lindberg bjöd på sköna gitarrutflykter. Det övriga materialet var en blandning av eget och klassiker som ”I'm on fire” vars första vers Lindberg sjöng ensam på scenen innan de övriga kom in igen. ”Every Saturday night” från bandets första skiva framfördes liksom ”Wanted man” från den senaste. Ett par nyskrivna låtar som jag tror hette ”Like a runaway train” och ”Why don't you dance” spelades, vilka bådar gott inför nya cd:n.

Vi bombarderades också med instrumentallåtar där Lindberg bjöd på orgier i häftigt gitarrspel och bandet överraskade med att mjukt och fint påbörja Del Shannons hit ”Runaway” från -61 för att plötsligt gå längre tillbaks i tiden och explodera i ”Johnny B. Goode” istället. Enligt sångaren, som ursprungligen kommer från Järbo var detta den första countryfestival bandet spelat på, men som barn besökte han Furuvik och fick ett minne för livet då Sleepy LaBeef hade uppträtt den gången. Där ser man hur viktig en festival som denna kan vara för kommande artistgenerationer. Lindberg i svartfärgat hår, svarta tajta brallor och en blodröd skjorta, visade sig vara en mycket vild och underhållande scenpersonlighet som både var ett nöje att höra och se. Missade ni trion denna gång så passa på nästa gång de är i närheten. Ni lär inte bli besvikna.

The Refreshments.

The Refreshments
Besviken blir man heller aldrig på torsdagens tredje och sista rock n' roll-band: The Refreshments. Gävlegruppen är pålitlig och solid som Mount Everest och jag vet inte hur många gånger jag har sett dem live vid det här laget, men varenda gång har de levererat. Så även på hemmaplan denna kväll. Som alltid inleder de med ”A band's gotta do what a band's gotta do” för att sedan leverera en hitkavalkad av guds nåde ur den digra skivkatalog de hittills spelat in. Backdropen påminner mer om Kraftwerks koncept än om ett rock n' roll-band med sin röda, svarta och vita färg, och basspelande sångaren Joakim Arnell intar scenen iklädd cowboyhatt, vilket han passar bra i. Johan Blohm bakom sitt piano sjunger ”Shy guy”, Merle Haggards ”Tonight the bottle let me down” som inte The Refreshments spelat in på skiva än, ”55 Ford” och ”Good news travels fast”. Samt en imponerande instrumental boogie som Blohm gör helt ensam på scenen.

Merparten av låtarna sjunger dock Arnell som vanligt och gruppen bjuder på två extranummer innan underhållningen är över och mörkret lagt sig. Gitarristen Jonas Göransson är också en härlig snubbe att lyssna till. Hans gitarrgrejer tar inte alltid så stor plats, men de grejer han gör är inte sällan både magnifika och påhittiga. Denna kväll fick han gå loss rejält i en blues, vilken applåderades vilt omkring där jag satt, helt rättmätigt. Bland övriga låtar denna kväll kan nämnas ”Cadillac rock”, ”Lunchtime type of guy”, ”Jukebox”, ”Veronica” och ”Miss you miss Belinda”. Samtliga är fungerande, säkra kort med bra sväng och häng, får man säga. I början av giget upplevde jag att Arnells sång var något vekare än vanligt, men om det berodde på ljudmixen, förkylning eller något annat låter jag vara osagt. I vilket fall som helst tog sig sången tämligen fort och det var en mycket nöjd undertecknad som med ett par varmkorvar i näven traskade tillbaka till campingen efter denna festivalens första natt.

Magnus Bohm.

Magnus Bohm
Det hade ryktats om regn och halvdant väder innan festivalen, men istället blev det tvärtom. Solen sken varenda dag och att då gå in i parken och sätta sig vid Sommarscenen, som Lilla scenen är omdöpt till, var perfekt. Där står en massa träbänkar man kan sitta på och vill man hellre slå sig ner i gröngräset går det utmärkt. På vänster sida serveras öl, läsk, kaffe och lättare saker att äta. Även där finns sittplatser och bord. Fullkomligt utmärkt. Så på fredagen vid 13.00-tiden hade vi bänkat oss då Magnus Bohm just intagit scenen.

Kvartetten har ståbas, trummor och två gitarrer i kompet. Bohm står själv för en av dessa gitarrer, samt sången. Det är inga märkvärdigheter egentligen. Bandet bjuder på covers som ”Ring of fire”, ”I walk the line”, ”Don't think twice, it's allright”, “Me and Bobby McGee” och “Get rhythm”. Många standardlåtar ur Johnny Cash-katalogen således, och det slår mig att sologitarristen Daniel Wirenberg egentligen är alldeles för bra för att bara harva covers. När jag kommer hem efter festivalen och gör research upptäcker jag att han även lirar i dansbandet Matz-Kristerz, viket är ännu värre i min värld. Musikaliskt är det dock hans gitarrspel som är den stora behållningen med Magnus Bohm-giget på Furuvik. Stämningen i solskenet är avspänd och vad Delsbo-bandet saknar i originalitet tar man igen i smittande spelglädje. Mot slutet lirar de ”Ghost riders in the sky” i en schysst version och ”Orange blossom special”. Det hela avrundas med ”I got stripes”.

Country Cream.

Jamsessioner och avskedsföreställning för Country Cream
Därefter på samma scen blir det så kallad jamsession med Älvdalens Country Cream. I min värld är ett jam när musiker sitter tillsammans och improviserar, men vad som sker här är istället att Country Cream lirar några låtar och sedan bjuds gästartister upp att sjunga och spela valfria sånger, kompade av bandet. Med dessa två jam – de gjorde samma grej dagen efter – säger Country Cream adjöss till publiken och lägger ner verksamheten för gott.

Titti Bergkvist.

Bandet framför Alan Jacksons snygga ”Disingnated drinker” och Dale Watsons ”Sweet Jessie Brown” innan det är dags för första gästen. Hon heter Titti Bergkvist, kommer från Älvdalen och sjunger till vardags gospel och dansbandsmusik, säger hon. I Furuvik framför hon dock en rad låtar av artister som Elvis Presley, LeeAnn Womack, Pam Tillis, Heather Myles, Dixie Chicks och Alison Krauss bland andra. Att Titti kan sjunga råder det inga tvivel om, och man kan bara hoppas att hon framöver satsar på countrymusiken istället för dansbandssvängen.

Leif Porres.

Nästa gäst är Leif Porres från Västerås som tar ton i George Straits ”The fireman”, George Jones ”The love bug” och Harlan Howards ”Heartaches by the number”. Det hela låter lite ansträngt, men Porres gör ungefär samma grej dagen efter på lördagsjammet, och då är rösten bättre uppvärmd.

Linda Dahl.

Country Cream lirar sedan själva några låtar som George Jones ”The race is on” och George Straits ”That's where my baby feels at home” innan Linda Dahl, som gör ett mycket trevligt och glatt konferencierjobb under helgen, sjunger Buck Owens “Loves gonna live here”, Sara Evans “Suds in the bucket” och Willie Nelsons “Blue eyes crying in the rain”.

Gunnar Becker.

Nästa gäst heter Gunnar Becker, en svartklädd herre i cowboyhatt som inleder med ”Tiger by the tail” för att sedan framföra klassiska countrystandards som ”Games people play”, ”Help me make it through the night”, ”Jambalaya” och Waylon Jennings ”Good hearted woman”.

Mats Norman.

Sist ut är en före detta Country Cream-musikant, nämligen Mats Norman, som lirar bas, sjunger och bjuder på ett tämligen blandat material. Under lördagens jamsession bjuder samme Norman på låtar som ”Kansas city”, får upp ett bra tryck i snyggt steelförsedda Mavericks-låten ”All you ever do is bring me down” och  Doug Sahms ”Meet me in Stockholm”. Under lördagsjammet, efter att Country Cream lirat ”Ashes of love” och en jättefin version av ”Yard sale” dyker Peter Dahl upp på scenen. Den tatuerade cowboyen sjunger Montgomery Gentrys ”Lonesome”, Kristoffersons ”Sunday morning coming down” vars text säkert passar många efter fredagsfesten, och Merle Haggards ”Working man blues”. Fint ös i den sistnämnda låten och Peters hustru Linda körar i första låten. Varför inte paret gör en duett-cd tillsammans kan man fråga sig?

Annars är såväl upplägg som gästartister ungefär desamma denna lördag som dagen före. Country Cream kör några låtar, Leif Porres och Mats Norman står på scenen igen, och det är synd, men ingen amatörsångare ur publiken vågar sig upp och ta för sig. Åtminstone inte så länge undertecknad närvarar. Två trevliga jam blev det i alla fall och jag hoppas att något liknande sker även nästa år.

Moonshine.

Moonshine
Fredagen fortsatte sedan med bluegrass från Uppsala-bandet Moonshine som bjöd på såväl eget som andras material. Det var bra tryck i det här bandets framträdande och jag gillar låtar som mandolinspelande Per Larssons ”Water song” och ”Girls don't marry truckers” som är något så ovanligt som en fräck anti-truck driving-sång med rimmet ”trucker/motherfucker” i texten. Gruppen lirade också ”Keep on the sunny side” som var och vartannat bluegrassgäng tycks känna sig tvungna att ha på repertoaren.

Moonshine är ett demokratiskt band där alla sjunger några låtar var och i kompet finns ståbas, banjo, mandolin, gitarr, fiol, dobro och många gånger utsökt stämsång. Ett par andra minnesvärda melodier var en låt av Jody Miller och Steve Earles ”Carrie Brown” som Åse Rickard sjöng. Hon har en stark röst och finge gärna sjunga mer av gruppens material. Moonshine är ett bra band med fint sväng, bestående av duktiga musiker och ett väl inrepeterat material, så det var ett sant nöje att höra dem. Det enda som irriterade under giget var getingarna vid bordet som absolut skulle åt ölen, en dryck som många av dem var beredda att sätta livet till för.

Grassride.

Grassride
Mer bluegrass blev det efteråt då Grassride, med Country Cream-gitarristen Tommy Backström, nu på dobro, återvände till scenen. Även övriga instrument var de traditionella för genren: Ingemar Back lirar mandolin, Patrik Backlund på ståbas, Håkan Nordgren på stålsträngad gitarr och Mats Haglund på banjo. Grassride vann Country-SM i bluegrass 2008, och då liksom nu framfördes ”When I'm knee deep in bluegrass”.

Bandet har existerat i tre år och man inledde skönt svängigt med ”Don't ease me in” för att sedan lira Håkan Nordgrens egna ”Run buddy run” där Patrik fick briljera med ett bassolo. Jag gillade ”Ain't a woman somebody when she's gone” som Ingemar fixade vokalt, och den snabbare låt som Tommy sjöng strax därefter och som fick ett perfekt avslut. Samt förstås vackra ”Heaven got an angel” med Håkan vid mikrofonen. Lite religiöst blev det också i ”Wait a little longer, please Jesus” och vi fick senare njuta av Doyle Lawson & Quicksilvers låt ”Lonely street” i Grassrides version. En annan höjdpunkt för aftonen var Mats Haglunds hypersnabba, instrumentala banjolåt ”Black Jack”. När Grassride steg av scenen var bluegrassdelen över på Sommarscenen denna fredag, som nu hunnit förvandlats till både eftermiddag och förkväll.

Broken Roads.

Broken Roads
När undertecknad återvände till Sommarscenen var det gamla bekanta som tagit över. Nämligen Broken Roads som jag sett en massa gånger vid det här laget. Låten som pågår när vi slår oss ner är ”Honky tonk blues” som Leif Grönqvist sjunger och därefter blir det gamla godingar som ”Love is strange”, ”Your cheatin' heart”, ”Crazy little thing called love”, ”Love me do” och även här – ”Keep on the sunny side”-, detta trots att Broken Roads är ett country- och rockabilly-gäng och absolut ingen bluegrassorkester. Ljudet är skitbra, Grönqvists sång imponerar stort denna afton och systrarna Linda och Tess Tjernberg är som alltid två underhållande och charmiga sångfåglar. Tess blåser i någon leksakspipa medan Linda med sin Brenda Lee-röst sjunger ” She's got you” och sedan händer något lika kul som överraskande. Cowboyhattsklädde Grönqvist framför nämligen Gene Vincents ”Be-bop-a-lula” i en mycket udda, soft version där tjejerna körar, och på liknande vis arrangeras ”Blue moon of Kentucky”. Det är så man ska göra om man framför standardlåtar, förmedla dem på ett helt nytt sätt. Stilistiskt och snyggt gjort av Broken Roads, tycker jag.

Linda sjunger sedan ”Rose of San Antone” och “Bigelow 6200”, Grönqvist tar sig an Willie Nelsons ”One step beyond” och Tess luftar lungorna i “Today I started loving you again”. Mot slutet blir det dubbla duetter då Linda och Grönqvist framför en skönt gungande ”Gone, gone, gone” och klassiska duettlåten ”Jackson”. Sedan avslutar bandet med Dolly Partons ”All I can do” som Linda sjunger. Det här var en rolig Broken Roads-spelning på flera sätt. Bandet framförde fler countrylåtar än vanligt, varav flera jag inte hört dem göra tidigare. Leif Grönqvist har vuxit betydligt, både som sångare och scenpersonlighet, och det märks att hela gruppen fått gott om scenvana. De tar för sig mer nu, framstår inte som så blyga som de kunde göra för ett par år sedan, och det känns som att hela gänget mognat betydligt som artister. Detta har varit en pågående utveckling sedan jag såg dem första gången, men det som då var ett försiktigt tassande coverband bland många andra är idag en grupp som vågar - och lyckas med – att förvandla klassiska låtar till sina egna. Efteråt pratade jag lite med gitarristen Lasse Strange som på scenen håller sig lite i bakgrunden och låter ungdomarna stå för showandet, och han var mycket nöjd med giget. Fullt förståeligt då bandet gjorde mycket bra ifrån sig.

Little Green.

Little Green
Under lördagen hinner jag inte se lika många svenska band på Sommarscenen tyvärr. Således missar jag Annika Fehling och John Henry, men förhoppningsvis går detta att åtgärda framöver. Jag ser dock merparten av Country Creams jamsession, samt Little Green och Trailerpark Idlers. Little Green inleder klockan 13.00 för en minimal publik som under spelningens gång fylls på och blir hyggligt stor så småningom. Little Green är ett duktigt och stabilt band inom alternativcountry och americana. När de inte lirar live jobbar de med en ny platta som jag ser mycket fram mot.

Vi som kom i tid fick uppleva femtio minuters musikalisk underhållning som avslutades med en hejdundrande version av Neil Youngs ”Southern man”. Thomas gitarrsolon, med och utan wah-wah, trodde jag skulle skrämma skiten ur den äldre countrypubliken med sin råa rockkänsla, men alla stannade kvar och tolkningen var både bra, intressant och kul att höra. Där emellan lirade man både nytt och gammalt material, en svängig bluegrassaktig sak med stämsång och Thomas på mandolin, ”Merry-go-round” som är en popig sak med hitig refräng från debutalbumet och en sprillans ny låt baserad på ren, traditionell country med stark refräng som ska dyka upp på kommande cd:n. Där ska låten dessutom framföras i duett med Keith Miles från Nashville.

Mer snygg stämsång blev det i några lugnare låtar och vi fick höra ytterligare en stark melodi som det ljöd 70-tals country om och som bådar gott inför nya albumet. Little Green gjorde också sin sköna version av Steve Earles ”Copperhead road”, och visserligen kändes slutet lite ofullbordat i framförandet av ”Me on the corner” (som jag tror låten hette) som Thomas skrivit och Andreas Johannesson sjöng så fint, men det är en utmärkt låt. Säga vad man vill om Little Green, men gruppens musik har verkligen bredd och att man nu, åtminstone delvis, närmar sig den traditionella countryn mer än vad man har gjort tidigare känns helt rätt. Little Green har något för alla, helt enkelt.

Trailerpark Idlers.

Trailerpark Idlers
Halv sju på lördagskvällen står ett annat av mina svenska favoritband på scenen, nämligen de humoristiska, anarkistiska, infernaliska, musikaliska Trailerpark Idlers. Detta är inget band man bör missa om man både vill bli road och få själslig näring via skön countrymusik bestående av ofta väldigt starka låtar. Trots det missar jag själv cirka femton minuter av giget då vi kom iväg lite för sent från campingen. Men som alla frekventa festivalbesökare vet är ju även de sociala kontakterna viktiga vid sådana här tillfällen och varma, soliga sommardagar kräver även flytande näring, så jag hoppas Trailerpark Idlers förlåter förseningen.

När vi slog oss ner i gräset intill scenen sjöng Miss LisaLee den underbart vackra ”I'm a rich girl” och följde upp med ytterligare en av mina favoritlåtar med bandet, nämligen den fina och oförglömliga ”Ocean blue eyes”. I en bättre värld hade dessa pärlor till sånger varit stora hits för länge sedan, men våra rikstäckande radiokanaler tycks inte ha hittat till Trailerpark Idlers ännu, vilket någon borde knäppa dem på näsan för. Nåväl, bandet fortsätter med dragspel i ”To cross the mighty river” och cajunaktiga ”Ol' man Johnson” där fröken LisaLee hanterar mikrofonen. Därefter blir det mandolinförsedda ”Shotgun waltz” som också framfördes i Vemdalen dagen före. Bandet hälsar från festivalen där innan Morgan Hellman hyllar Gud i en av sina religionssökande sånger. Nästa låt blir något helt annat, nämligen ett stycke som framförs på koklocka och hästsko. Här befinner vi oss helt plötsligt i den djupaste södern, under slaveriet, och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att Tom Waits skulle kunna plocka upp denna låt och tolka den.

Morgan fortsätter sjunga coola ”There's your bag, there's your shoes, there's the door” innan Lisa tar upp  banjon och vädrar strupen i “Burn my own farm down”. Bandmedlemmarna presenteras och istället för att tacka för applåderna vänds baksidan på gitarren upp, där det står ”Thanx” – typiskt skön Trailerpark-humor – och så blir det mer religion i “Over in the glory land”. Om herren är närvarande denna afton är en syndare som undertecknad inte rätt man att avgöra, men applåderna lockar ut bandet på scenen igen, så någon god kraft måste ha ett finger med i spelet i alla fall. Som extranummer får vi höra Morgan sjunga ännu en cool låt innan LisaLee tolkar den traditionella gospelpärlan ”I'll fly away”. Damerna som jag lockat med från campingen är lika nöjda med giget som undertecknad och därmed fick Trailerpark Idlers ytterligare två välförtjänta fans. En win win-situation kan man säga.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman