Tre band spelade på Ulvsättra den 28:e augusti och stämningen var på topp. Där dansades line dance, musiken var varierad och stämningen god. Dessutom bjöds det på hemliga gästartister och nyheter om vad som kommer hända inom countryn i vinter.

Så har sista countrykvällen på Ulvsättra för sommaren 2010 tagit slut, och det gjorde den med besked. Men vi tar det från början. Tommy Löfgren hade hunnit lira sitt trubadurset när Countrywood anlände och linedansarna gjorde sina konster på dansgolvet. Själva snackade vi lite med folk som kommit dit och vid 20.00 steg Two Country upp på scenen. Duon består av Annica Sillars på gitarr och sång, samt Jimmie Lagerqvist på elbas och sång. De kommer ursprungligen från Dalarna, men Jimmie bor nu mer i Stockholm, och paret lirar även i gruppen Annica & The Countryneers.

Two Country.

Two Country framförde tretton låtar på en timme, däribland Emmylou Harris ”White line” och ”Someone like you” som Emmylou också spelat in, samt ”Don't let the sun go down” och en fin version av ”Bed of roses”. Jimmie sjöng ”Labour of love” och ”Whiskey lullaby”, medan Annica stod för solosången i övriga låtar. Hon har en fin röst och det lät bra om gruppen, men det hade gärna fått ingå ett par svängigare saker i setet. Det blev lite för mycket av det lugna som säkert skulle ha fungerat finfint på ett mindre, intimt ställe. Men ladan i Ulvsättra är rätt stor, vilket kräver yvigare gester och högre tempo emellanåt för att nå fram ordentligt och för att hålla publikintresset levande. Gruppen avslutade med Gram Parsons odödliga ballad ”Love hurts” och klassikern ”Help me make it through the night” som gav det stomp jag önskat mig mer av tidigare. Fint och trevlig var det dock, och låtarna var genomgående bra, så inledningen på kvällen satt fint som uppvärmning för vad som komma skulle.

Saturn Girl & The Toneheroes.

Rockabilly och 50-tals country med charm
Nästa gäng på scenen missade jag när de spelade på det av sol överhettade loftet på Lida. Då lirade de akustiskt, men på Ulvsättra var det elektrifierat som gällde, och Saturn Girl & The Toneheroes gjorde succé. Allt annat hade varit absurt. Bandet framför nämligen mycket fin country och rockabilly i 50-talskostym och låtarna är ett mischmasch av välkända gamla godingar och tämligen okända örhängen. En del låtar har de dessutom skrivit själva, och det är en konst i sig att få till eget material som passar så perfekt in i det övriga setet.

Björn Hellman som lirar både steel och elgitarr är upphovsman till åtminstone en av låtarna som framfördes och liksom Two Country har även Saturn Girl & The Toneheroes en sångerska vid namn Annika. Dock är hennes efternamn Kallman. Vidare består Enköpingsgruppen av en ung kontrabasist med mycket snygg, rödglittrande hängbjörk, en trummis och ännu en gitarrist. Så många som nitton låtar hann bandet lira, varav några klassiska Patsy Cline-låtar som ”Walking after midnight”, ”I fall to pieces”, ”She's got you” och ”Let the teardrops fall”. Man framförde också Loretta Lynns ”You ain't woman enough to take my man” och “Bigelow  6 – 200” . Giget började tämligen lugnt för att sedan öka i intensitet och energi, och mot slutet hade basisten lagt ner instrumentet på golvet samtidigt som han mer eller mindre låg över baskroppen och lirade, samtidigt som Hellman stod på den. Efteråt hörde jag enbart goda omdömen om bandet från publiken, och jag kan bara instämma i hyllningskörerna. Bra låtar, bra sång och en satans spelglädje kommer man långt med. Det var ett nöje att se och höra Saturn Girl & The Toneheroes denna kväll.

Reverend Bob & Just In Time.

Reverend Bob & Just In Time gör come back
Samma sak kan man lugnt säga om Reverend Bob & Just In Time som sedan sist jag såg dem fått ny trummis (Viktor Henriksson) och en gitarrist (Tim Carlstedt) som imponerade storligen. Bandet har i många år bjudit på utmärkt show, bra låtar och härligt musicerande. Visst känner man igen några spår från den tidigare repertoaren. Men många nya låtar har tagit form sedan sist och framförallt dominerar mer renodlad countrymusik idag, i jämförelse med den rätt hårda countryrock som varit gruppens signum tidigare. Men tro för all del inte att Reverend Bob & Just In Time blivit mjukisar på senare tid. Mot slutet av showen piskar man upp ett sanslöst ös och det krävs mycket för att stå stilla när ”Put some drive in your country” och ”Rocking all over the world” med texten friserad till ”country” istället för ”rocking” avlöser varandra.

Tommy Löfgren och hans dotter Carina dansade som galningar, och det var mycket kul att studera dem i aktion uppifrån balkonghyllan. Långt tidigare i showen bjöd dessutom Just In Time på två gästartister, varav den andre inte var någon mindre än Mr. Country själv, nämligen Red Jenkins. Jenkins har inte lirat i Sverige på hela sommaren, då han har en massa järn i elden och spännande skivprojekt på gång i USA, så att nu få se honom på en svensk scen var lika glädjande som överraskande.

Tim Carlstedt från Just In Time och gästartist Red Jenkins.

Hemliga gäster och ett taggat band
Red framförde Merle Haggards ”Swinging doors” och Dave Dudleys ”Truck driving man” där flera lysande solon på såväl steel som gitarr och Bo Nilssons fiol höjde temperaturen ytterligare. Inhoppet av Red Jenkins var uppenbarligen inte planerat i förväg, men det märktes knappt, och det säger en hel del om proffsigheten som gäller när den mannen intar en scen.

Raymond Mathiasson gästspelade med Just In Time.

Den första gästartisten var Raymond Mathiasson som sjöng Merle Haggards ”Tonight the bottle let me down” och ”Waylon Jennings ”Storms never last”. Några andra låtar Just In Time framförde med Bob May vid mikrofonen kan vi förväntas höra igen i höst då bandet släpper sin nya cd. Och en sak är säker: det jag hörde bådar mycket gott inför skivsläppet. Om Johnny Cash-låten ”I got stripes” kommer hamna på cd.n vet jag inte, men i Ulvsättra framfördes den, vilket var överraskande då Cash-stilen knappast är vad man förväntar sig av Just In Time. Men de gjorde den väldigt bra och annorlunda mot hur den brukar framföras av de flesta band, så den var kul att höra.

Reverend Bob är – som alla vet som någonsin sett honom live - alltid en utåtriktad och underhållande scenpersonlighet, och denna stjärnklara, kyliga Järfällakväll var inget undantag. Han skippade visserligen det prästmässiga talet om undergång och allas vår väg till helveteselden, men drog istället på sig sydstatsskjortan och körde över publiken med sånger om rebeller, om hur han förlorat sin hustru i Las Vegas, ”Big mamou” och om att leva för evigt. Så Bob såg ut att vara i toppenform och lät på topp också. Även Nicke Widén var fullkomligt grym denna kväll. Ja, hela bandet verkade taggade och uppenbarligen har dessa cowboys fått en nytändning som det slår gnistor om. Så gå och se dem när ni får chansen.

Sista dansen för året på Ulvsättras countrykvällar.

Hösten kommer men countryn består
Det kändes nästan lite vemodigt att lämna Ulvsättra denna kväll, med vetskap om att det inte blir fler countrykvällar där på ett tag. Men den som vill fira jul med god mat och countrymusik live kan dock beställa bord och ta sig dit den 27:e november och de som vill dansa linedance i ladan bör besöka Ulvsättra den 18:e september. Dessutom håller Ultimate Event SM i country mellan den 30:e september och 3:e oktober för er som har tid och möjlighet att ge er iväg till Sälen. Och faktiskt inte nog med det. Tommy Löfgren avslöjade dessutom från scenen att Ultimate Event även kommer slå sina cowboyhattar ihop med Kenneth Friberg framöver och fortsätta driva Stockholm Hoedown på Boule & Tapas i slakthusområdet i Johanneshov. Det innebär således att det kommer bli en hel del country och bluegrass där, även denna höst och vinter, så det finns ingen anledning att deppa över mörker, snö och kyla det här året heller. Härligt, härligt.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman