Country på Ulvsättra blir det bara två gånger denna sommar. Nästa gång, den 28:e augusti, lirar Bob May & Just In Time bland andra. Förra gången var det ett varierat utbud stilar och band som samsades om åhörarnas gunst i ladan, och här kommer rapporten från den kvällen.

Tommy Löfgren inledde sommarens första Ulvsättrafest med lite trubadurande. Med gitarr och förinspelat trumkomp sjöng och spelade han klassiker som Waylon Jennings ”Good hearted woman”, Vernon Oxfords ”In the shadows of my mind” och lite snabbare ”Born to late” som fick ställets linedansare att börja röra bootsen i takt på dansgolvet. Efter Bellamy Brothers ”If I said you have a beautiful body” var uppvärmningen klar och linedanslektioner tog vid, så jag gick ut och minglade med vänner och bekanta där. Som alla vet: hårda killar dansar ju inte. Däremot tar de gärna en öl, så det var just vad jag gjorde. Därefter körde Tommy sitt andra set med låtar som Moe Bandys ”Motel matches” och Merle Haggards ”Today I started loving you again” som drog ner uppskattande visslingar och applåder. Tommy fortsatte med låtar av Dwayne Yoakam, Joe Sun och Hank Williams, medan scenen riggades och musiker började strömma in.

Spinning Jennies åter i ladan
Första bandet på scenen var en trevlig återkomst av Spinning Jennies som består av David Ritschard på sång och gitarr, Jonatan Eklund på dobro, Madeleine Alexandersson på fiol, Erling Bronsberg på mandolin, bouzouki och banjo, samt Amanda Forsman Östberg på kontrabas. Bandet framför svenska texter till old time- och bluegrasslåtar och klär sig i kepsar istället för cowboyhattar, samtidigt som de inte bangar för att kasta in Cornelis Vreeswijks ”Till landsorganisationen LO (I Svappavaara gruva)” och förse den med ett schysst dobrosolo som drog ner extra högljudda applåder.

Banjon byts ut till mandolin och man gör en Pete Seeger-låt, omdöpt till ”Istid” och sin lokalpatriotiska dänga ”Mot söderport” som har en fin fiolmelodi. Spinning Jennies är kul eftersom de är så annorlunda och de döljer inte sina socialistiska värderingar. Snarare tvärtom. Oavsett om de gör sin version av ”Blue moon over Kentucky”, omdöpt till ”Fullmånen i Fittja” eller ”Cripple creek” som de kallar ”Den unge Verde” (och som är en av bandets första låtar) i snabbt tempo, eller ”Ölandsblomman” som i original heter ”Dixie darling”, så svänger det fint och gruppen får publiken med sig. Vi får höra samtliga dessa spår, samt bland andra ”Herrar och magnater” som är en låt från Värmland i högt Spinning Jennies-tempo. Bandet avslutar med ”Höga kustens rand” och ”Salut farväl” innan publiken tilltvingar sig ett extranummer. Det verkar dock inte vara alltför motvilligt de unga musikanterna kommer in och ger oss det. Var och varannan låt har presenterats som ”skitgammal”, och när jag pratar med sångaren efteråt berättar han lite om sitt intresse för denna gamla, genuina musik som Spinning Jennies huvudsakligen ägnar sig åt.

Husbandet Broken Roads rockar och rullar
Broken Roads är också ett välkänt gäng för Ulvsättrapubliken, och här går man också tillbaka i tiden, om än ”bara” till 50-talet. Bandet har blivit en institution i ladan vid det här laget och förra året lirade de även på Lida. De har också nominerats till SM-countryn ett par gånger och spelat in en platta som säljs under giget. Gruppen består av Leif Grönqvist på sång och gitarr, Lasse Strange på gitarr, Hasse Ålsing på trummor, Karl Josephson på bas, Linda Tjernberg, samt hennes syster Tess Tjernberg på sång. Lindas röst påminner starkt om en ung Brenda Lees och är den stora vokala behållningen med gruppen, som har utvecklats väldigt mycket sedan jag hörde dem för första gången på samma scen.

Den här kvällen framförs ”Honky tonk blues”, ”True love” och Queens ”Crazy little thing called love” som Leif sjunger och ”Good rocking tonight”, ”Love is strange” med schysst gitarrspel och ”Fujiyama mama” som Linda behandlar vokalt. Linda och Leif gör även en duett i Johnny Cashs ”Jackson” och bandet avslutar sitt gig med ”Rockabilly fever”. Bland det övriga materialet denna kväll får vi även njuta av Gene Vincents ”Be-bop-a-lula”, de två Patsy Cline-låtarna ”Love me, love me, honey do” och ”She's got you” som Linda sjunger, samt romantiska gamla godingen ”Your cheatin' heart” som börjar lugnt för att sedan rockas upp. Bra låtar, väl framförda, och ett set bestående av en fungerande mix mellan rock n' roll, rockabilly och härlig, traditionell country. Precis så som man förväntar sig att Broken Roads ska låta.

Southern Skyline delar publiken i två läger
Sist men inte minst - däremot garanterat hårdast och mest moderna av kvällens band - är Southern Skyline. Gruppen består av några långhåriga killar, klädda som man skulle kunna förvänta sig av ett gäng ungdomar från tidigt 70-tal. Basisten bar till exempel kostym av gammalt snitt och gympadojor, medan pianisten spelade iförd traditionell countryskjorta. Denna blandade klädsel är i full symbios med musiken. Många av countrypuritanerna avvek – inte helt oväntat – när gänget drog igång, och anledningen är enkel: Southern Skyline ligger närmare grupper som Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd än Waylon Jennings och Johnny Cash. Med andra ord rockar de rätt hårt emellanåt, men trots det framfördes också några låtar i mer traditionell countrystil, som till exempel ”Teddy”.

Det här gänget gillar att blanda rejält och funk, rockriff, läcker wah-wah försedd gitarr, soul och country får plats i brygden som delade publiken i två läger. Bandet består av Henric Hammarbäck, Johan Salomonsson, Jonas Öhlund , Alexander Skylvik och Björn Kanrell. Vi har tveklöst att göra med duktiga musiker. Däremot skulle nog bandet göra sig bättre på en rockklubb inför en något yngre publik än på en country-tillställning som denna, misstänker jag. En huvudsäkring gick redan efter andra låten, vilket gav upphov till ett break, men felet åtgärdades tämligen snabbt och lite senare dök två kvinnliga sångerskor upp och tog över miken ett tag.

Det var bra ös i extranumret och jag övertygades mer om Southern Skylines kompetens för varje låt som framfördes. Om bandet spelade någon cover så var det i så fall ingen jag känner till, men jag misstänker att materialet var helt och hållet deras eget. Stilpoäng ska bandet ha för såväl kläder som musik, och för er med öppna sinnen för genres och fusioner av dessa, är Southern Skyline absolut en grupp att uppmärksamma framöver.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman