Den 30:e oktober är det country och bluegrass på Stockholm Hoedown, Boule & Tapas nästa gång. Det är ett datum att lägga på minnet för då kommer inga mindre än Woodstate dit och spelar. Ett band som undertecknad ser mycket fram emot att få se live, då deras cd Premium Country är mycket bra. Senast Countrywood besökte denna trevliga country- och bluegrassklubb var när AFF (Amerikanska folkmusikföreningen) hade sitt tjugonde årsmöte och firade detta med hela fem grupper som i sin tur bjöd på minst sagt blandade musikaliska stilar. Ingen var den andra lik.

Trailerpark Idlers.

Först ut på scenen var Trailerpark Idlers från Söderköping och Norrköping som presenterade sin musik som ”självmordscountry” när Kenneth Friberg intervjuade dem före giget. Ett epitet som åstadkom ett ljudligt – och kanske något chockat? - sus från den mestadels sittande publiken. Självmord eller inte, det cd-produktiva bandet, - man ger ut i genomsnitt fyra plattor om året, - lirade tretton låtar från sin gedigna skivutgivning och det svängde snarare livsgivande än något annat om dem. Ljudet som Kjell Johansson skötte denna kväll, precis som förra gången Countrywood besökte klubben, lät återigen perfekt. Den mannen är en klippa bakom spakarna. Och Trailerpark Idlers är i sin tur klippor framför sina mikrofoner och instrument.  

Det äkta paret Miss LisaLee och Morgan Hellman står för sången och det blir varierat och bra med delvis en kvinnlig, vackert änglalik stämma och en mer råbarkad, manlig sådan. Med bland andra mandolin och durspel i kompet framfördes underbara ”I'm a rich girl” och ”Ocean blue eyes” från albumet Unhappy Hour At Joey's Bar, samt ”To cross the mighty river” från plattan med den långa titeln The Power Of The Lord Will Set Us Free And We Will Be… Trailerpark Idlers. Giget avslutas ösigt och det var definitivt en trevlig och underhållande upplevelse att äntligen ha fått se Trailerpark Idlers live. Dessutom var det perfekt att öppna kvällen med en grupp som verkligen kan piska upp värmen och energin i lokalen. Och det med låtar som bandmedlemmarna skrivit själva, hur klassiska de än mår låta. Ett mycket bra band live, liksom på skiva.  

The Aristocrats.

The Aristocrats introducerar 1800-talet
Någon gång medan artisterna stod på scenen höll AFF sitt möte där Robin Whitehead – gitarrist och sångare i Cold Mountain Band – valdes till ny ordförande denna gång, och under kvällen delades det också ut priser som man kunde vinna på inträdesbiljetten. Själv såg jag det udda och originella bandet The Aristocrats vars medlemmar stammar från USA, Italien och Sverige. Bandet lirar en märklig mix av amerikanska folksånger, country, förkrigsblues och Hawaii-musik och var minst lika bra denna kväll som förra gången jag såg dem, också då på ett gig arrangerat av AFF.

Detta band tycks alltid hålla hög standard och liksom musiken är egensinnig är även Shep och Noah Gests sång högst personlig och originell. Med National-gitarrer från förra seklets ungdom och lap steel framför de sin musik, hämtad såväl från 1800-talet som det tidiga 1900-talet, och Edith Lundahl spelar flera fina mandolinsolon under resans gång. Fjorton låtar framför gruppen denna kväll och bland dessa kan nämnas ”I ain't gonna turn her down”, Woodie Guthries ”Do re mi” och Papa Charlie Jacksons bluesiga ”Gay catting”. Bandet har en självbetitlad platta i bagaget och övriga gruppmedlemmar som underhöll denna afton var Mattias Olsson på trummor och med basker på huvudet, samt basisten Michele Benincaso med sitt långa hår och brillor. Den sistnämnde gör ofta sköna glidningar över strängarna som utmärker hans spel. Gruppen avslutar med Roy Acuffs ”Night train to Memphis” och The Carter Familys ”Keep on the sunny side” och vid det laget kände sig nog alla nöjda med giget.

Rachel Eddy.

Amerikanska Eddy på svensk mark
Därefter var det Rachel Eddys tur. Sångerskan och multiinstrumentalisten kommer från Morgantown i West Virginia i staterna och uppträder ensam på scenen med sin sång, fiol, banjo och gitarr. När hon inte spelar musik övar hon på svenskan och bor i Huddinge, allt enligt artistens egen utsaga. Hon säger sig också vara mer nervös för att prata med publiken på svenska än att framföra sina låtar. Ödmjukt sagt, av en artist som tveklöst klarar av bägge delar mycket bra, och som förutom att spela i Sverige även uppträder i USA och Tyskland. Rachel är en duktig sångerska och musikant som håller sig till old time, bluegrass och amerikansk folkmusik, men dess värre blir det lite trist i längden att höra en artist som ensam på scenen kompar sig själv och/eller framför instrumentala låtar. Hon skulle behöva ett band bakom sig för att göra det hela riktigt intressant, men gör ändå det bästa möjliga av situationen denna kväll.

De första tre låtarna framförs på fiol, de följande tre på banjo, tre på gitarr och sedan, mot slutet, blir det ytterligare en fiollåt och en avslutande på banjo. ”Chilly winds” är fin och titeln kommer också pryda en duett-cd hon ska spela in tillsammans med Rockridge Brothers Kristian Herner. Sin egen platta, Hand On The Plow, innehåller en mängd musikanter, och nästa gång hoppas jag få se Rachel uppbackad av ett band i någon form. Då kan det nog bli lysande.

Spcial Blend.

Danmarks Special Blend på Stockholm, Hoedown    
Från Köpenhamn kommer nästa band, nämligen Special Blend som lirar bluegrass och sjunger stämsång. Här är det kepsar istället för cowboyhattar som gäller, fast det borde vara tvärtom av musiken att döma, och instrumenten är de traditionella: gitarrer, banjo, mandolin och kontrabas. Vi får höra en mix av western swing-låtar, Merle Haggards ”Mama tried” och ”Sing me back home”, den förstnämnda med snyggt gitarrsolo, Tim O´ Briens ”Hold to a dream”, några instrumentala låtar med rättvist applåderade soloinsatser, Grandpa Jones ”8 more miles from Louisville” och många andra bra låtar, innan danskarna avslutar sin session med Ricky Skaggs ”Highway 40 blues” som är snygg med fin melodi, snyggt gitarrlir och mandolinsolo.

Det bästa med Special Blends framträdande var gruppens variation på materialet, och inte minst det faktum att de lirade flera rena countrylåtar, om än lätt förklädda i bluegrasskostymer. Medlemmarna är alla duktiga på stämsång och gruppen består i tur och ordning av Flemming Brüsch (gitarr, mandolin, sång), Arne Sørensen (banjo, stämsång), Brian Korsholm (mandolin, gitarr, sång) och Flemming Buchardt (bas, stämsång). Special Blend fick tveklöst ett gäng nya, svenska fans i och med det här giget på Stockholm, Hoedown och jag rekommenderar er att se dem ifall de dyker upp på våra breddgrader vid ytterligare tillfällen.

The Long Gone Smiles Band.

The Long Gone Smiles Bands humoristiska avslutningspresent
Kvällen lider mot sitt oundvikliga slut och det gjorde den med The Long Gone Smiles Band som lät Mickeybilly och The Sven från Harlan i Kentucky underhålla med en mycket rolig och oväntad mix av ståuppkomik och teaterpjäs där ett plektrumställ står i fokus. De två lustigkurrarna inleder med en skämtsam låt med knäpp text, medan resten av bandet kommer in pö om pö och hugger in med sina instrument. Nu är inte The Long Gone Smiles Band något skämt eller buskisband, utan högst seriösa musikanter, ledda av Michael Lindgren och Birgitta Adamson som startade bandet och som skriver låtar i samma anda som Hank Williams och Jimmie Rodgers. Bandet har sedan starten 2001 – då de var en duo - gjort sig kända för detta, samt sina tolkningar av hjältarnas originalmaterial, så visst är det hela högst seriöst. Men samtidigt var det en originell och överraskande inledning man bjöd på denna kväll. Lite humor och skrattsalvor kan aldrig skada.

Eter inledningen öppnar man med ”The most important part” som delvis är titeln till gruppens senaste cd, men som också är en låt med en text, byggd på Hank Williams sångtitlar. Låten avslutas, smått genialt, med låttitlarna Hank skrev innan han dog och detta är en bra låt med fin melodi, skriven av Micke och framförd med snygg elgitarr. ”Brown eyes, blue eyes” är från samma platta och tillägnas före detta flickvännen, den färgblinda Iris. Om detta är ett allvarligt eller skämtsamt tillägnande från Mickes sida låter jag vara osagt. Ibland är det svårt att skilja på humor och allvar när det gäller den mannen. Låten framförs hur som helst med snygga dobro- och mandolinsolon i alla fall och därefter blir det mer dobro i instrumentala ”Howlin´ rag” som Ove Sundeson skrivit. Därefter får vi höra en mängd låtar. Bland annat Hank Williams ”My son calls another man daddy” och utmärkta ”Technology set me free” som handlar om de dödsdömda fångar i USA som kunnat frias med hjälp av modern DNA-teknik. Michaels läckra “You gotta keep your woman sober” följer, samt “Remote mountain memories”, Bill Monroes “Footprints in the snow” och Hank Williams “Cherokee boogie” som även BR549 och Johnny Horton spelat in. Gamla religiösa “The old ragged cross” från 1912 framförs och till sist avslutas detta ytterst underhållande, varierade och utmärkta set med gamla “Hey good looking” som föräras skitsnygga solon på både mandolin, dobro och fiol.

Bandet får stående ovationer från spridda delar av publiken, och det förtjänar de verkligen. En bättre avslutning kunde inte kvällen få. Den som tror att gamla countrylåtar från första hälften av 1900-talet är torra och tråkiga skulle tvingas tänka om, ifall de hörde The Long Gone Smiles Band denna ljuvliga kväll. Så mycket är säkert.        

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman