Sommarens sista countrykväll i Ulvsättra skulle visa sig bli en trevlig och välbesökt tillställning. Uppenbarligen har countryfolket hittat dit nu, efter förra sommarens inte fullt lika välbesökta tillställningar på logen. En stor anledning till det höga besökarantalet lär stavas Mats Rådberg och Rankarna.

Broken Roads.

Sommaren 2008 öppnades dörrarna fyra gånger för countrymusiken och dess fans. I år har Tommy Löfgren – även general för Lidafestivalen i Stockholm – bantat ner det hela till två shower. Under sommaren vill säga. Den 28/11 blir det nämligen julbord med livemusik, så ni som inte besökt Ulvsättra tidigare får ytterligare en chans.    
När Countrywood anlände den 29:e augusti stod goda vänner utanför logen medan Broken Roads spelade rock n' roll och rockabilly där inne. Efter lite vänskapligt småprat var det dags att gå in och hälsa på den trevliga personalen. Det visade sig att man nu tog inträde på höger sida och hade baren direkt till vänster om ingången, istället för en trappa upp som förra sommaren. Det förut så stora och tomma golvet hade fyllts med bord och stolar där publiken satt, tog en öl eller läsk, lyssnade på musiken och småpratade. Grillad mat fanns att få utanför dörren och stämningen var på topp. Tommy själv satt vid mixerbordet när vi anlände och några timmar senare såg han mäkta nöjd ut då så många countryintresserade hittat dit att det nästan inte fanns stolar till allihop.

Rock n' roll och rockabilly
Broken Roads har förändrats sedan sist. Idag har de en manlig sångare istället för kvinnan som tidigare sjöng mycket i bandet och de lirade ett riktigt långt set, fullt med främst gamla rocklåtar `à la 50-tal, men också med en och annan instickare i form av traditionell country. Bland annat fick vi höra klassiska godbitar som ”Be-bop-a-lula”, ”Kansas city”, ”Honky tonk blues”, ”Rockabilly fever”, ”Sea cruise” och låtar som Chuck Berry och Fats Domino gjort kända under rock n' rollens guldålder. En ung, kvinnlig sångerska vid namn Linda med ljus och nästan lite barnslig, men ändå rivig röst, gjorde ett inhopp som drog folk då hon framförde ”Good rockin' tonight”, ”Let's have a party” och ”Money honey”. Den ordinarie sångaren återkom och avslutade setet vid 20.00-tiden med Jerry Lee Lewis hit ”Great balls of fire”. Broken Roads låter bättre idag än någonsin och det känns som att bandet blivit säkrare i live-sammanhang. Flera schyssta gitarrsolon av Lasse Strange förgyllde låtarna och av de gånger jag hittills sett Broken Roads var detta gruppens bästa spelning.

Björn Lagberg.

Klassisk country i trubadurhörnet
I pausen underhöll trubaduren Björn Lagberg, ensam med gitarr och beväpnad med en uppsjö traditionella countrylåtar. Björn har en mörk, bra röst som passar, inte minst truckdriving-låtar, och inklämd i lokalens innersta vänstra hörn gjorde han sitt bästa för att ge publiken klassiker som ”Six days on the road”, ”Help me make it through the night”, ”Country roads”, ”Me and Bobby Mc Gee” i en väldigt sakta version, ”Your cheatin' heart” som fick folk att börja dansa, ”Okie from Muskogee” och ”Good hearted woman”, samt ”Amanda” med fler. Det blev en hel del Johnny Cash, Merle Haggard, Waylon Jennings och Kris Kristofferson således. Lagberg återvände sedan till sin lilla scen och fortsatte i samma stil under hela kvällen medan de övriga banden riggade om för sina uppträdanden. Det var god, anspråkslös underhållning som fler borde ha lyssnat mer uppmärksammat till och det var kul att folk spontandansade även till en artist som spelar utan annat komp än det från sin egen gitarr.

Spinning Jennies.

Politisk bluegrass, en udda fågel
Nästa grupp på scenen blev det sju man, mycket unga Spinning Jennies som lirade progressiv bluegrass och folkcountry med svenska texter och akustiska instrument. Bland dessa instrument förekom dobro, ståbas, fiol, mandolin, gitarrer, tvättbräda, banjo och till och med en luta vid något tillfälle. Spinning Jennies kändes som en minst sagt udda fågel i country- och bluegrassammanhang då gruppen blandar hej vilt från Johnny Cash till politisk vänsterprogg med 70-talskänsla. Många av sina låtar har de skrivit själva, förmodligen merparten då jag inte kände igen många, och texterna är berättande men inte direkt pekpinnepolitiska knäppar på näsan. Bandet tycks brinna för musiken de gör och publiken som strömmade till under deras spelning verkade bestå av en hel del vänner och bekanta. Personligen känner jag att jag skulle behöva lyssna till gruppens material fler gånger för att få någon definitiv uppfattning om det, och även om jag inte föll för alla låtar, så var det kul att ha stiftat en första bekantskap med Spinning Jennies musik.      

Curly Ann.

Nashvillepop och countryrock från huvudstaden
Curly Ann var ytterligare en ny bekantskap för mig, men deras moderna blandning av Nashvillecountry och pop föll mig inte på läppen i någon större utsträckning. Jag gillar sångerskans röst och bandet består av duktiga musiker, men den här nischen har länge känts tämligen ointressant för mig. Stockholmsgruppen sägs vara influerad av Sugarland, Keith Urban och Jill Johnsson, vilket hörs mer än väl och med elgitarr, akustisk dito, trummor, bas och orgel ger dem mig inte den känsla av country som jag föredrar. Det är en hård konkurrens av den här sortens popcountry på de svenska scenerna idag och gillar man stuket går man säkert igång på Curly Ann, men i min bok hamnar gruppen i en fåra av många, många andra band vars musik inte når mitt hjärta och där merparten av grupperna/artisterna inte utmärker sig med någon större originalitet eller egensinne. Dock inser jag att gruppen har sina kvaliteter och de som generellt gillar stuket bör ge Curly Ann en chans.

Mats Rådberg och Rankarna.

40-årsjubilerande Rådberg och hans Rankare
Mats Rådberg och Rankarna firar 40-års jubileum i år, vilket uppmärksammas på Ulvsättra då gruppen hyllas med en födelsedagssång, vilken tycks göra Mats Rådberg nästan lite generad där han står längst fram på scenen. Gruppen inleder i god, gammal hederlig honky tonk-stil och därefter kommer ett gäng fina countrylåtar såsom Billy Yates ”Too country and proud of it”, Conway Twittys ”Hello darlin'”, George Jones ”The race is on”, ”In the early morning rain” som Rankarna spelade in för fyrtio år sedan och Don Williams ”Some broken hearts never mend”. Mats Rådberg och Rankarna är naturligtvis proffs ut i fingerspetsarna efter alla dessa år och även denna kväll gör de mycket bra ifrån sig. Killarna verkar väldigt spelsugna och Mats svettas i strålkastarljuset medan folk antingen dansar eller har samlats framför scenen för att stå så nära som möjligt. Väldigt få lyssnar sittandes och det märks att merparten har lockats till Ulvsättra enkom för detta gig. Några fler countrylåtar som framförs är ”Linda on my mind” (Conway Twitty-låt igen), ”Hotel Coupe De Ville” som svänger fint, George Jones vackra”Today I started loving you again”, Bill Andersons ”Bright lights and country music”, men också svensktextade låtar som ”Du kan alltid lita på pojkarna över 35”, Shel Silversteins ”Peta in en pinne i brasan” som Ewert Ljusberg skrev den svenska texten till och ”Det är inte lätt att vara ödmjuk”. Inga låtar jag personligen uppskattar, men publiken tycks gå loss på dem. Den sistnämnda framförs som ett första extranummer och som sista extranummer blir det den gamla härliga trucklåten ”Six days on the road” som man aldrig tröttnar på, oavsett hur många gånger man hör den.

En ny tradition, väl värd att upprepas
Kvällen har mer än väl passerat midnatt när Mats och hans band lämnar scenen och sakta men säkert töms lokalen på till synes nöjda och i vissa fall inte helt nyktra countrydiggare. Det har varit en mycket trevlig och intressant kväll med bred underhållning och mörkret utanför logen har målat himlen svart. Tommy Löfgren och hans personal torde varit lika nöjda med kvällen som publiken och artisterna, så till nästa sommar får vi hoppas att denna succé återkommer. Vad som krävs för att locka ut publiken till Ulvsättra är säkert just det här: den trevliga stämningen, möjligheten till sittplatser för om inte alla, så åtminstone för merparten av besökarna, samtidigt som det finns dansgolv och så naturligtvis en större artist som folk inte kan motstå att få se live i en inramning som denna. Dessa fester känns mysigt anspråkslösa och bör så förbli och logen, omgiven av mycket grönt, ger i sig en känsla av country, så vi får hoppas att dessa fester kommer fortsätta att bli en årlig sommartradition framöver. Missa nu inte julfesten heller. Vilka artister som uppträder då är nog inte bestämda i dagsläget, men jag är övertygad om att även detta blir en trevlig tillställning med många cowboyhattar på huvudet bland såväl gäster som artister.    

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman