2009 blev ett bra år för countrymusik i Sverige. Artister som Jerry Lee Lewis, Alan Jackson, Mark Chesnutt, Steve Earle och storsäljande superstjärnan Toby Keith besökte samtliga vårt avlånga land. Vi får hoppas att denna trend håller i sig även under 2010.

När Countrywood anländer till Cirkus står ett par enorma turnébussar parkerade tvärs över parkeringsplatserna utanför konsertlokalen på Djurgården. T-shirtsförsäljarna är i full gång med kommersen och likaså korvgubben. Det är mörkt ute, men hyggligt varmt och det regnar inte som omväxling. Folk med och utan cowboyhattar och boots trängs inne i värmen och förväntningarna på kvällens konsert är höga. Men först ska Kurt Nilsen - som vann tv-programmet Idol i Norge 2003, för att sedan gå vidare till World Idol som han också vann, före bland andra Kelly Clarkson i finalen - värma upp publiken. Nilsen uppträdde för 150.000 personer under sin senaste turné och han sålde trippel platina av sitt album Rise To The Occasion från 2008. På skivan gör han bland annat en duett med Willie Nelson i låten ”Lost highway”. Hank Williams-klassikern framförs på Cirkus, naturligtvis utan Willie, och Nilsen gör den riktigt bra även på egen hand.

Blandad kompott
Allt som allt är Nilsens gig en halvtimme långt och på den tiden hinner han framföra sex låtar. De tre första ger mig absolut ingenting. Det låter utslätad pop- och radiocountry à la Nashville och visst sjunger Nilsen förbaskat bra och ljudet är kanon, inte minst elgitarrens varma ton, men ”Singing the song”, ”Second chance” och trista balladen ”Rise to the occasion” från skivan med samma namn gör inte mig lyckligare. När sedan banjon kommer fram i ”Country music” börjar det däremot hända saker. Tempot ökar, låten är bra och publiken, som vid det här laget fortfarande inte fyllt ståplatserna framför scenen, går igång. Näst sist spelas ”Lost highway” och därefter avslutar Nilsen och bandet med den udda, svängiga ”Here she comes” där bandmedlemmarna får visa vad de går för genom individuella små uppvisningar på instrumenten. Slutet gott, allting gott. Kurt Nilsen, iklädd gubbhatt istället för förväntad cowboyhatt, lämnar scenen och därefter passerar trettiofem minuter innan det är dags för superstjärnan från Oklahoma att göra entré.

Hög kvalitet och lika hög volym
Toby Keith - i jeans, rutig blå skjorta och en vit cowboyhatt med brätten så breda att man från min plats på läktaren aldrig ser mer av ansiktet än skäggväxten och det breda leendet – har med sig ett tiomannaband på scenen. Det är steel, tre blåsare, trummor, gitarrer, bas, kvinnlig körsång och keyboards. Någon övrig rekvisita finns inte och behövs inte heller. Cirkus är inte riktigt proppfullt, men så gott som, och bandet inleder med ”White rose” innan man framför ”I'm just talkin' about tonight”, ”Wish I didn't know now” och ”God love her”. Volymen är grymt hög, förmodligen den högsta jag någonsin hört på en countrykonsert, men Toby Keiths röst är så bastant och fyllig att han inte har några som helst problem att höras över musiken. I stor utsträckning påminner konserten mer om en rockkonsert än en countrykonsert och när gitarristen kliver fram till scenkanten och bränner av ett ensamsolo som inledning till ”Who's your daddy” skulle man lätt kunna tro att det är en hårdrockskonsert på Sweden Rock Festival man bevittnar istället för ett countrygig på Cirkus.

Men så är också Toby Keiths musik ett mischmasch av just rock och country. Det sticker han inte heller under stol med i intervjuer. Det är rockigt, röjigt, fläskigt och bredbent som hos vilket sydstatsband som helst. Gränserna mellan honky tonk, rock och soul har förmåga att suddas ut. I ”I wanna talk about me” framförs verserna snarare som rap än country och det säger en del om omfånget i Toby Keiths musik. Men bra är det, riktigt bra till och med. Roligast är definitivt ”Weed with Willie” med sin pårökt galna och humoristiska text. Sorgligast är ”Cryin' for me (Wayman's song)”, tillägnad Tobys vän som dog nyligen, en låt som försetts med mycket snyggt saxofonspel i denna liveversion. Vilka låtar som är kvällens bästa av ”Whiskey girl”, ”Get drunk and be somebody”, ”Beer for my horses”, ”Cabo San Lucas” som handlar om staden där Toby Keith brukar semestra, ”American ride” och ”I love this bar” är inte lätt att säga. Jag kan bara konstatera att inga dåliga låtar framfördes denna kväll och att det förekom oväntat få ballader, vilket jag är glad för, då jag generellt sett anser att Toby Keith skriver mycket bättre uptempospår än snyftare.

Utrymme för improvisationer
Sångaren själv verkade vara på ett strålande humör. Han skämtade mycket, ändrade en del i texterna ibland och garvade åt sina egna påhitt, men vad som egentligen hände då blåsarna steg ner från podiet i slutet av ”Who's your daddy” vete fan. Lite kaotiskt blev det i alla fall. Konserten pågick i ungefär en och en halv timme, applåderna dånade som åska, nitton låtar framfördes och som extranummer fick vi en lång version av ”A little less talk and a lot more action”. Den sköna honky tonk-dängan spelades ursprungligen in på debutplattan från 1993, och publiken skrek med i refrängen på uppmaning av Keith. Varenda en i bandet fick sola loss på sitt instrument under låten och därmed ha sin egen stund i strålkastarljuset, vilket de givetvis var värda efter en show som denna.

Visst saknade man många låtar, men med en artist som sålt över 35 miljoner album, som är den fjärde mest säljande artisten av alla i USA – inräknat också de utanför countryfacket – under det senaste decenniet, och som dessutom haft mer än 40 hits, är det naturligtvis oundvikligt att man inte får höra alla låtar man vill. Då skulle Toby Keith ha fått lira hela natten. Något lomhörd men fullt tillfredsställd lämnade undertecknad konsertlokalen efter att ljusen i taket slagits på. Toby Keith kom, sågs och segrade, för första men förhoppningsvis inte sista gången i Sverige.          

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman