Hämningslös femårsfest på Strand Ole Opry

Under Liljeholmsbron med idyllisk storstadsutsikt över vattnet ligger Strand, en betongbunker med röda sammetsdraperier, där fem band samlats för att spela och fira Klubb Hillbilly & Bluegrass Nights femårsjubileum. Tillsammans med samarbetspartnern Amerikanska Folkmusikföreningen anordnades en minifestival i maj och begivenheten drog mycket folk.

När Countrywoods utsända anländer till Strand den 16:e maj vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss av kvällen. Så mycket folk har inte dykt upp trots det goda vädret och vi är medvetna om att Strand Ole Opry – underbart namn på begivenheten – krockar, både med schlagerfestivalen på TV och countrymusiken ute på Ulvsättra.

Rockridge Brothers

Rockridge Brothers, dessa eldsjälar tillika männen bakom Klubb Hillbilly & Bluegrass Night som vanligtvis brukar hålla till på Mosebacke, tar på sig att uppträda först. Folk samlas framför scenen och de alltid lika välklädda Rockridge-bröderna hälsar publiken välkommen och drar igång livemusiken med ”Roll in my sweet baby's arms”. Flatt & Scruggs torde vara mycket nöjda med den versionen om de hört den. Sedan blir det en fiollåt där Ralf Fredblad briljerar och han ser ut att göra det med sådan lätthet att man inte kan undgå att imponeras. Det märks att Rockbridge Brothers har stor scenvana vid det här laget. Svenska mästarna i old time & bluegrass levererar ett halvtimmesset, både avspänt, proffsigt och med stor känsla. Efter fyra låtar dyker bandets gästartist Karla-Therese Kjellvander upp på scenen. Hon är syster till Christian Kjellvander och visar sig ha en mycket tonsäker och fin stämma. Det avslöjas att Karla-Therese och Rockridge har spelat in en skiva tillsammans och de följande låtar som framförs bådar minst sagt gott inför det släppet.

Monsterrock med Crypt Kicker Five

Varefter tiden går samlas alltfler människor på Strand, högarna av skivor och merchandise på försäljningsbordet vid ingången sjunker betydligt. Det blir allt varmare i lokalen och bartendern fyller på ölglasen till den törstiga skara besökare som ökar allt eftersom kvällen går. De trevliga, blonda tjejerna i Molly Ban skriver autografer, pratar med fansen och publiken dansar till kvällens DJ:s Lil' Linn och DJ Done som lirar gammal country, bluegrass och relaterade alster mellan uppträdandena.



Crypt Kickers Five

På scenen kliver Crypt Kicker Five upp, som har Nomads-Jocke på percussion och tvättbräda. Gruppens sångare och munspelare Odd Ahlgren snackar svengelska, dricker öl han får från publiken, slaktar en vattenmelon med machete och delar ut bitarna till de som står närmast. Gruppens musik bygger på simpla riff som upprepas till förbannelse och redan efter första låten hoppar Odd ner i publiken och bokstavligen för folk närmare scenen, som vore de en skock får och han dess fåraherde. Det här bandet lirar någon sorts repetitiv, ultrasimpel och punkig rockabilly, strippad rotrock, gospel och skrammelrock, för att avsluta giget med Dr John-låten ”Walk on guilded splinters” från dennes underbara voodooplatta Gris-Gris som kom ut 1969.

Killarna i Crypt Kicker Five har märkliga artistnamn allihop, deras saxofonist har uteblivit denna kväll och det hela är mer show än en musikalisk upplevelse egentligen. Och visst är det underhållande, men i längden också lite tröttsamt. Sitt gruppnamn har bandet tagit från en strof i den gamla låten ”Monster mash” som Boris Pickett spelade in och hade en hit med 1962. Av låtarna som framförs denna afton gillar jag bluesiga ”Redeemer”, ”I was born in a country jail” som framförs med en icke fungerande eller icke påslagen megafon, samt coola låten ”Chain gang”.

Andra generationens bluegrass

Nästa band på scenen, G2 Bluegrass Band, är Crypt Kicker Fives rena motsats. De framför en välspelad, vacker och modern, men ändå hyggligt traditionell, bluegrassmusik. Gruppen har existerat i fyra år nu och blivit allt mer hyllade. Detta fullständigt rättvist då samtliga i bandet är finfina instrumentalister. Killarna har det trevliga albumet Where The Tall Grass Grows på sitt samvete och en uppföljare är på gång.



G2

Gordon Lightfoots ”Early morning rain” framförs live denna kväll och basisten Jimmy Sunnebrandt berättar att deras version av låten kommer att finnas med på nya skivan. Men visst får fansen även höra några spår från debutalbumet. Bland annat spelas titellåten och G2 blir första band denna kväll att klappas in för ett extranummer. Killarna verkar uppriktigt glada över publikens positiva reaktioner, trots att de måste ha vant sig vid liknande ovationer vid det här laget, och det är alltid kul att se ett framgångsrikt band som lyckats behålla ödmjukheten. Jag kan inte tänka mig att någon blev besviken på G2 denna kväll.

Instrumentalt sett är det främst banjoisten Jens Koch och mandolinspelaren Erik Igelström som imponerar med grymma solon och ekvilibristiska inslag i instrumentalspår under giget, men hela bandet gör väldigt bra ifrån sig och jag förstår att gruppen röstades fram till bästa bluegrassband på EWOB (European world of bluegrass) i Holland för ett par år sedan. Idag är de med all säkerhet ännu bättre och proffsigheten går bara inte att ta miste på, men det bästa av allt är att de samtidigt behållit känslan. Om någon undrar vad G2 är en förkortning för så är det ”generation två”, då bandmedlemmarnas pappor introducerade bluegrass i Sverige på 60- och 70-talen och deras söner nu tillhör andra generationens musiker. Detta var ett gig som gav mersmak.    

Sensationella syrror i huvudstan

Baskery är ett band jag alltid har känt väldigt starkt för. Jag har sett dem ge en ljuvlig konsert på Furuviks countryfestival 2007 och jag har hyllat deras skivor i recensioner för såväl Countrywood som Zero Music Magazine. Dessvärre når kvällens gig inte upp till mina, visserligen mycket högt ställda förväntningar. Delvis beror det på ljudet som för första gången under kvällen strular. Ibland låter Gretas gitarrbanjo skitbra, andra gånger dränks nästan bandet i dist, emellanåt är banjoljudet högt som fan och ibland mer normalt. Greta själv tycks ha problem med sin utrustning och det hela verkar göra henne irriterad, men som det proffs hon är kör hon på och gör det bästa av situationen. Lillasyster Sunniva som skriksjunger fantastiskt, lirar gitarr och poserar som värsta rockstjärnan, gör däremot bort sig rejält när hon på sant tonårsmanér försöker provocera fram aggressioner hos publiken genom att kalla huvudstaden för Sveriges sämsta stad och dessutom driva med Stockholmsdialekten som hon kallar landets fulaste. Skämt eller ej, publiken besvarar påhoppen med total likgiltighet och det hela blir bara fånigt och tramsigt. Stella är smartare och låter sin nyköpta kontrabas tala och det gör hon med imponerande kraft och sväng. Hennes musikaliska insats talades det om långt efter att giget var över och jag var inte ensam om att gå igång på detta. Stella har ett driv i spelet som får golvet att gunga och bandet öser som fan.



Baskery

Systrarna Bondesson må inte ha haft sin karriärs allra mest lyckade spelning på Strand denna majkväll, men nog var det trots problemen, omöjligt att stå stilla till låtar som ”One horse town” och ”On a day like this”. I sina bästa stunder är nämligen Baskery riktigt fantastiska och vi kan med stor förväntan se fram emot nya albumet som ska släppas i höst. Gruppen hann tyvärr bara framföra sju låtar under spelningen och givetvis saknade jag många, men i det stora hela var det en trevlig halvtimmes musik vi bjöds på. Nästa gång vill jag se syrrorna ge en längre konsert så man får hela bredden och variationen i deras material. När de här damerna är som bäst är de nämligen fantastiska och oavsett vad de gör, känns de alltid genuina och originella.        

Holländsk spelglädje utöver det ordinära

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman