Ett år har gått sedan första bluegrasskvällen på Enskede Värdshus gick av stapeln. Sedan dess har Club Svengmans bjudit på livemusik en onsdag i månaden. Dessa klubbkvällar har förvandlats från en lös idé på pappret till en fullt fungerande verksamhet. Club Svengmans har blivit en succé och en tradition, en återkommande musikalisk afton som publiken gärna besöker kontinuerligt. Men nu är det över.

För säsongen, alltså! Den 13:e maj firade Club Svengmans nämligen sitt ettårsjubileum och även om det inte var lika knökfullt som gången innan, så var det gott om folk, och de flesta sittplatser var upptagna. Det blev definitivt en värdig avslutning inför sommaruppehållet. I september kommer Club Svengmans att öppna igen, med nya och gamla artister, på samma plats och förmodligen vid samma tid på onsdagarna, såsom publiken har vant sig vid.



Svengmans Collage

Lagom till ettårsjubileet hade Svengmans Collage, denna underhållande och trevliga kvartett, spelat in sin första platta. Den heter Lonesome Road, är helt liveinspelad och finns givetvis recenserad på Countrywood. Skivan såldes för första gången, kvällen till ära och gruppen framförde samtliga låtar från cd:n denna afton. Man inledde med Chuck Berrys ”Memphis” i bluegrasstappning, fortsatte med ”Intoxicant breakdown” som Kjell Johansson skrivit, fortsatte med Peter Lundahls fina ”Don't you leave me” och brassade sedan på med låtar som ”Heaven's got an angel”, ”Lonesome road” och Bob Dylans ”I dreamed I saw S:t Augustine” bland många andra.

Kenneth Friberg, för kvällen iförd snygg vinröd väst och nyodlad mustasch, sumpade capot i ”Here I am in love again” och låten fick tas om från början, men det är sådant som händer och ingen incident någon hänger läpp för under dessa spontana Club Svengmans-kvällar. Svengmans Decolletage dansade till tre låtar på det lilla utrymme som fanns till hands och i vanlig ordning höjdes stämningen med hjälp av bandets sköna humor som visar sig i mellansnacket. En finfin inledning på kvällen blev det med många härliga solon, inte minst på banjo, dobro och mandolin.

Chris & Dave
Efter en paus, som skapad för att gå utanför och röka, beställa in en ny öl, besöka muggen, samtala lite med de människor man känner och med artisterna, så var det dags för nästa scenupplevelse. Chris & Dave är två herrar i mycket snygga westernskjortor som lirar gitarr och sjunger gamla countrygodingar, främst från 60- och 70-talen. Chris heter egentligen Christer Rosenqvist och har ett förflutet i Country Minstrels - Sveriges första professionella countryband. Kvällen till ära dök självaste Janne Lindgren, Country Minstrels bandledare och steelgitarrist upp, men inte för att spela tyvärr, dock för att lyssna.

Chris & Dave

Chris & Dave sjöng varannan låt och Dave stod även för gitarrsolona. Herrarna inledde med ”You are my sunshine”, följde upp med Country Minstrelslåten ”Serena” som ingav skön texmexkänsla och sedan fick vi höra Johnny Hortons ”North to Alaska”, ”Is anybody going to San Antoine”, Roger Millers ”King of the road” och Waylon Jennings ”Just to satisfy you”. Den sistnämnda i ett oväntat lugnt och intimt framförande. Mycket bra version av den. Och bra var även versionen av Gordon Lightfoots ”Early morning rain” där Dave solade riktigt snyggt. De två avslutande låtarna, ”Memories of home” och ”Blue blue day”, tilltalade inte mig lika mycket som de övriga. Men allt som allt var det ett avspänt och fint framträdande som bjöds, med lite sköna minnen från USA-resor, serverade mellan låtarna.

Cold Mountain Band
Återigen påfyllning av öl och lite mellansnack med folk innan bluegrassgruppen Cold Mountain Band gjorde entré. Gruppen värmde upp denna kväll inför en tävling i Holland som de ska åka till veckan efter. Jag missade merparten av inledningslåten ”Love hurts”, men fick njuta av instrumentala spår där utmärkta solon på banjo, mandolin och fiol avlöste varandra, men också sånger som ”Born to be with you”, fina ”Faded into the night” som sångaren Robin Whitehead skrivit och som bjöd på snygg melodi och lika snyggt fiolsolo, ”Going to California” som handlar om guldrushen i Kalifornien, skriven av Robin och banjoisten Anders Sterner, samt ”Echoes of a signal” där violin och banjospel duellerar. Gruppen avslutade första set med ”Mr. Bandleader”, en låt som Robin menar att den handlar om hans fru, medan Anders gör gällande att den handlar om honom.

Cold Mountain Band

Det tycks vara ovisst vem i gruppen som verkligen är bandledare, men den lilla humoristiska dispyten gav upphov till några goda skratt och jag tror inte riktigt att någon vet vem som egentligen leder Cold Mountain Band. Efter en kortare paus där en gästartist utlovas, återvänder bandet till scenen och framför låtar som ”Victoria” och den vackra ”Speed of the sound of loneliness” med mycket fint mandolinspel. Sedan kommer den hemliga gästen. Vi som förväntat oss att det ska bli Dolly Parton, Rhonda Vincent eller Alan Jackson blir aningen besvikna. Gästen visar sig nämligen vara Kenneth Friberg från Svengmans Collage. Skämt åsido: Kenneth gör en utmärkt insats i bandet och sedan lirar Cold Mountain Band Robins komposition ”Bounty”, vars text bygger på ytterligare en historisk händelse, nämligen myteriet på Bounty. Vi får höra Robin och Anders låt ”Respect”, samt Bill Monroes ”Rawhide” och ytterligare en instrumentallåt. Publiken vill ha mer och bandet hinner inte lämna scenen innan de är inklappade för extranummer. En låt med Texas swing-stuk avslutar och den nöjda publiken börjar dra sig hemåt.

Framtiden
Det första året av bluegrasss, country och old time-spelningar har nått sin ände på Enskede Värdshus. Vi från Countrywood tar en sista öl, sitter och snackar lite med Anders Sterner och tittar på medan musikutrustningen packas ihop. Under sommaren kommer de medverkande artisterna att spela lite överallt i landet, så ni som inte lyckades pricka in detta jubileum får chansen på andra tillställningar och festivaler. I september ses vi igen i Enskede för nya, intressanta musikaliska upplevelser och några kalla ”Svengmansöl”, så cowboyhattarna slipper samla damm på hatthyllorna alltför länge. Med lite tur har då Enskede Värdshus fått ordning på den vinterträdgård med värmeslingor som de nu bygger. Kanske kan Club Svengmans avspända musikkvällar ske utomhus året om framöver? 

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman