Tony Carey som inledde sin musikaliska bana i Blessings är mest känd som keyboardist i hårdrocksbanden Rainbow och Planet P Project, men han har också gett ut flera soloalbum. På Akkurat sjöng han hest till eget gitarrkomp och framförde en lätt blandad repertoar. Rockigast var ”Mustang Sally” och ”Route 66”, men merparten av den solglasögonförsedde hårdrockens låtar denna kväll var lugna och det kändes inte riktigt som att han nådde ut.

Sorlet tystnade inte och det måste ha känts lite irriterande för honom, men det är inte lätt att värma upp en countrypublik genom att lira annat än country, och speciellt inte då varken låtmaterialet eller själva uppträdandet var särskilt publikfriande. Att Carey inte imponerande vare sig som sångare eller gitarrist gjorde inte saken bättre, med tanke på att Fulks är en grym strängbändare och dessutom sjunger alldeles utmärkt när han sätter den sidan till. Tony Careys gig var dock småtrevligt, men för den som vill uppleva honom i sitt rätta element kan jag tipsa om att besöka Sweden Rock Festival i sommar där han kommer att lira med gruppen Over The Rainbow.

Robbie Fulks.

Grym gitarrist
Robbie Fulks visade sig vara en rolig djävul. Även han uppträdde ensam med sin gitarr, och sådana spelningar kan ju lätt bli lite avslagna eller småtråkiga, men Fulks bjöd verkligen på sig själv. Han skämtade och drog ner rungande skrattsalvor mellan låtarna, imiterade John Anderson, la in stämningshöjande lustigheter, såväl på gitarren som i texterna, och fick full uppmärksamhet av publiken i allt han gjorde. Många av hans låttexter är humoristiska i sig själva, men det hände emellanåt att han skämtade till även allvarligare alster, men inte oavbrutet eller på ett sådant sätt att det blev buskis av det hela.

Som gitarrist är Fulks grym och ofattbart snabb när han sätter den sidan till. Att man kan göra så mycket ensam på en akustisk gitarr och med sådan lätthet är klart imponerande. Var och vartannat solo drog således ner välförtjänt rungande applåder också. Samtidigt visade Fulks upp en mycket varierad country-repertoar där honky tonk samsades med western swing, rockigare tongångar, finstämda saker, gammalmodiga låtar och ABBA:s ”Dancing queen” som framfördes i en version som klart särskiljer sig från originalet.

Mångsidig och underhållande
Robbie Fulks påbörjade sin bana i bluegrassgruppen Special Consensus och 1996 debuterade han som soloartist med albumet Country Love Songs. Sedan dess har det blivit ett gäng plattor och kvällens konsert bjöd på lite av varje från dessa. Publiken fick önska låtar och några av dessa framförde Fulks medan han knappt kom ihåg några andra och han improviserade rejält på scenen, vilket gör hans versioner och olika spelningar unika. Bland låtarna denna kväll märktes ”Every kind of music but country”, ”Rock bottom”, ”She took a lot of pills (and died)”, “Let's live together” och “Goodbye good-looking”. Även “I told her lies”, en mycket stark och känslosamt intensiv version av “I just want to meet the man”, “That bangle girl”, “Coctails”, den skämtsamma “I want to be mama'd” och “Mad at a girl” slog an diverse strängar hos undertecknad.

Hur länge Robbie Fulks stod på scenen vet jag inte, då det aldrig blev läge att kolla på klockan, men vi fick ett par extranummer trots att konserten var lång nog för honom att hinna avverka dubbla radband med låtar. Dessutom presenterade Robbie sin son som sedan sålde skivor och tröjor. Personligen har jag aldrig sett Robbie Fulks live tidigare, vilket kanske inte är så konstigt då detta var hans första turné i Sverige, enligt egen utsago, men en sak är säker: när han återkommer lär jag vara där igen, för den här mannen är mångsidig och underhållande på många, många sätt.          

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman