Aldrig har väl en countryfestival på Furuvik kritiserats och rosats så hårt av sin publik som i år? Aldrig förr har väl festivalpublikens åsikter varit så uppdelade i två olika läger? Aldrig tidigare har väl heller musikutbudet varit så varierat och genreöverskridande att det fått publiken att både knyta nävarna av ilska och gråta av lycka. Säga vad man vill om Furuviks countryfestival – men den engagerar, den rör om i grytan och den vågar provocera när andra kör med säkra kort.  

Förra året regnade mycket av festivalstämningen och publikantalet på Furuvik bort. Väldigt synd med tanke på den hårda och jämna satsning som då gjordes på traditionella country och honky tonk-hjältar från såväl USA som Sverige. I år blev det raka motsatsen till 2008: gassande sol från klarblåa skyar och ett väldigt ojämnt artistutbud. Allt ifrån traditionell country och honky tonk till countrypop à la Nashville, till bluegrass, countryrock och även ett dansband, fick i år enas om utrymmet på stora scenen. Att åsikterna i publiken och på campingen var många och varierade kan jag garantera. Men vi tar det från början:



Kristina Westin.

Östersundstjejen Kristina Westin, nu mer boende i Stockholm och med ep:n Your Voice från 2006 i bagaget, inledde torsdagen med sin popcountry och americana à la Nashville. Visserligen såg jag inte riktigt hela giget, men låtar som ”Last goodbye” och ”Glasshouse” gjorde inte att jag ångrar den saken. Sångerskan lirade själv piano emellanåt, då bandets pianist inte kunde närvara och kompet bestod av gitarrer – ibland spelade Kristina gitarr också, bas och trummor. Westin ska medverka i Country SM i Sälen i år och vi får väl se hur det går. På Furuvik var det bara en liten publik framför scenen och många sittplatser gapade tomma. Den avslutande, nyskrivna låten, lyckades inte heller öka mitt intresse. Trots att gruppen var proffsig kändes materialet alltför intetsägande och stereotypt för min smak.

Mariahelena & Westernjoy.

Uppsala på countrykartan
Linda Dahl från Whiskey & Dynamite var Furuviks konferencier denna gång och således presenterade hon Uppsala-tjejen Mariahelena och hennes nya grupp Westernjoy. Här har det verkligen hänt grejer sedan jag såg sångerskan och hennes förra grupp Slidebar på Lida 2006. För det första lirar Mariahelena & Westernjoy mer traditionell country och mycket mindre popcountry än den tidigare konstellationen gjorde, vilket är ett mycket klokt val. För det andra lät såväl grupp som sångerska alldeles utmärkt, så stilen passar dem bra.

Bland annat framförde man Janis Joplin-låten ”Piece of my heart” i lyckad countrytappning och i Tim McGraws ”Just to see you smile” kom Mariahelenas röst till sin fulla rätt. Fin låt, dessutom. Reba McEntires sorgliga ”If you see him, if you see her” framfördes som duett mellan sångerskan och basisten Urban Larsson och ”I think of you that way” smyckades med fin, följsam steel. Ösigare blev det i Danni Leighs ”If the jukebox took teardrops” och då Urban Larsson sjöng gamla Eddie Cochran-hiten ”Summertime blues”. Sedan fick vi höra ”I love you because”, som Mariahelena hört med Shania Twain, men givetvis är det Jim Reeves gamla örhänge det handlar om, som även Elvis spelade in på sin första lp. Mariahelena berättade att hon ska ha den låten på sitt bröllop när hon gifter sig, och det är ett mycket bra val, tycker jag. Fin version och mycket känsla i framförandet var det i alla fall. Sedan blev det dags för Nicke Widén att stämma banjon vilket tog sin tid, men Mariahelena tappade inte fattningen, utan lyckades bidra med ett improviserat, avspänt och roligt mellansnack. Därefter spelades både Keith Urbans ”I wanna love somebody like you” och Dolly Partons ”Why'd you come in here lookin' like that”. Dessa välkända låtar fick avsluta aftonens mycket trevliga gig.



Lasse Stefanz.

Dansband på Furuvik
Avslutade torsdagen gjorde Lasse Stefanz, och om något enskilt band på Furuvik någonsin delat upp publiken i två läger så är det denna bokning. Här står alltså ett dansband med dragspel, saxofon och ett par cowboyhattar på skallen och lirar zydeco, rock n' roll och en och annan klassisk countrylåt, översatt till svenska. Man har lånat in en steel gitarrist för att legalisera det hela, men faktum kvarstår: det låter lika förbannat dansband. Många som kommer till parken gör det för att se Lasse Stefanz, absolut, och bandet drar kvällens största publik, men merparten av de countryintresserade föredrar att dricka öl eller gå upp till campingen istället. Det är således inte den konventionella countrypubliken i första hand som står framför scenen. Själv vill jag ge bandet en ärlig chans, men efter att ha hört Beach Boys ”Little Honda”, samplade MC-ljud, Pam Tillis ”Mi vida loca, my crazy life”, George Jones ”The grand tour” med svensk text, en totalt saboterad Mark Chesnutt-låt, även den med svensk text, så fick även jag nog och gick mot baren.

Hård kritik mot dansband
Jag hinner knappt slå mig ner på uteserveringen då en kille i full westernmundering berättar att han besökt Furuvik sjutton år i rad, men att detta var droppen. Nästa år ska han åka på countryfestival i Danmark istället, sa han, och kritiken mot denna dansbandsbokning var inte nådig. Runt omkring oss satt gott om seriösa countryfans, många jag känner igen efter alla mina år på Furuvik, och utan att ha fört någon noggrann statistik så konstaterar jag att de som åker till Furuvik främst för musikens skull är bittra och besvikna över detta tilltag. Och jag kan bara hålla med dem. Är det något vi countryälskare har fått kastat i ansiktet på oss sedan urminnes tider så är det människor som fördomsfullt förknippat countrymusiken med just dansbandsmusik, och det är definitivt inte i positiva ordalag som dessa jämförelser har gjorts. När nu Sveriges största countryfestival spelar dessa fördomsfulla människor i händerna genom att boka ett dansband så gagnar det definitivt varken oss som älskar country eller countrymusiken som genre. Snarare tvärtom. På campingen samma kväll var samtalsämnet givet och man frågade sig: Vad blir det nästa år, Christer Sjögren sjunger Elvis, eller vad då?

Nej, detta var verkligen ingen bra idé och jag hoppas att ansvariga bokare tar till sig av kritiken, även om dansband drar in lite extra kosing. I förlängningen är det inte värt de pengarna, för trots allt har Furuvik sin kärna av trogna countryälskare som återkommer år efter år och förlorar man den publiken är det risk att man gräver sin egen grav. Och det får inte hända!   



Pilgrim Sisters.

Bluegrass från Göteborg
Fredag och Pilgrim Sisters - numer utan Maria Forsman-Larsson som tagit ett break från bandet - står på scenen. Således har man officiellt kapat ”sisters” i bandnamnet, men den gamla varianten står fortfarande på affischerna. Gruppen med sångerskan Karin Forsman i spetsen inleder med egenhändigt skrivna ”Hello trouble” och kvartetten som bandet förvandlats till, bjuder på såväl dobro, banjo, gitarr, mandolin, ståbas som fin, kvinnlig sång av Karin.

Pilgrim Sisters bluegrass är inte alls tokig och låtar som ”Where the soul of man never dies” och ”Hidden highway” är utsökta i gruppens tappning. Detsamma kan sägas om ”Helplessly hoping” av Crosby, Stills & Nash, lugna hymnen ”Farther along” och den snabba banjolåten ”Someday” som med snygg stämsång går hem hos undertecknad. Vi får även höra Delmore Brothers ”You cant do wrong and get by” som svänger fint, Carter Familys ”Lover returns”, bluessvängiga “Money is the root of all evil” som jag nog uppskattar mest av alla sånger gruppen framför under detta gig. Ray Davies “Aunt Maria” och Patsy Clines “Turn the cards slowly” avslutar spelningen. Mellansnacket är inget vidare och framstår som lätt förvirrat, men musikaliskt och sångmässigt blev detta en utsökt inledning på kvällen.



L.M. Stone.

Som en svart George Jones
Näste artist på scenen var L.M. Stone och hans gig skulle visa sig bli ett av Furuviks tre allra bästa. Thomas Haglund och Western Satellites kompade Stone som kommer från Atlanta, Georgia. Den svarte sångaren som föddes 1968, och vars musik låter såsom den gjorde under födelseåret och där omkring, bjöd på ”My angel” som jag tidigare hört via nätet, och sedan avlossade han en serie låtar från countryns guldålder, samt lite annat i samma stil. Vi fick höra Alan Jacksons ”When love comes around”, Charley Prides vackra ”Kiss an angel good morning”, George Jones ”He stopped loving her today” och “There goes happiness” från Stones egen cd, här med snyggt fiolsolo av Haglund.

Showen fortsatte med ”Don't let the bottle take control of me” från debutalbumet och Buck Owens “My heart skips a beat”. I Charley Prides fina “Crystal chandeliers” kommer dock gitarristen av sig och det råder plötsligt viss förvirring på scenen. L.M. Stone vet inte riktigt när han ska komma in igen, men skrattar sedan bort det hela när bandet får fart på nytt. Efter den lilla fadäsen blir det ”Window up above”. L.M. Stone gillar tydligen att sjunga Jones-låtar. Om det beror på att han artikulerar lite som Jones låter jag vara osagt, men faktum kvarstår: hans set innehöll många låtar av tungviktaren och föregångaren. I vilket fall som helst får även Merle Haggard en välförtjänt hyllning i och med ”Sing me back home” och mot slutet framförs sedan bland andra ”We're not all there” och ”Heaven and hell” som Stone skrivit själv i gammal hederlig, traditionell stil. Sist ut sjunger Stone ”Thank you for your love” och de orden kändes välvalda med tanke på hur positiv L.M. Stone sade sig vara med den svenska publiken och det mottagande han fått på Furuvik. Å andra sidan var det inte mer än rätt att han hyllades. Killen gjorde ohyggligt bra ifrån sig och det var hans gig det pratades om den natten på campingen. Folk var lika lyriska som jag och vi kan bara hoppas att L.M. Stone bjuds in till Sverige igen inom en inte alltför avlägsen framtid.          



Jill Johnson.

Proffsig Jill drar publik
Jill Johnson är alltid Jill Johnson: proffsig, snygg och duktig på det hon gör. Hon står som alltid med ena foten i popen, andra foten i rocken, men tyvärr bara med stortån i den traditionella countryn. Jag tror nämligen att hon skulle kunna göra storartad trad-country om hon bara ville och valde musiker som förstår sig på den stilen. Några smakprov på den saken fick vi i och med en udda arrangerad version av Dolly Partons ”Jolene”, utsökt vackra ”Angel in the morning” och en innerlig ”Love hurts” som hon bjöd på som extranummer. Resterande material är bland annat sådana som hon blivit känd för, låtar som ”Crazy in love” och ”Top of the world” som legat på svensktoppen.

Jill sjöng också en duett med gitarristen och framförde fina ”Desperado”, Rolling Stones-låten ”Tumblin dice” som Jill fallit för i Linda Ronstadts version, och Emmylou Harris ”Rythm guitar” som inte hör till amerikanskans mest countryaktiga låtar precis. Publiken strömmade i vanlig ordning till när Jill äntrade scenen, men den var inte lika stor som förra gången då sångerskan gästade Furuvik. Vad det beror på vet jag inte, men under fredagen hade hon tveklöst störst publik av alla artister ändå. Många tycktes ha anlänt enkom för henne.



Crossing Keys.

Minimal publik i mörkret
Att gå på scenen efter Jill utan att var riktigt välkänd i det här landet är ingen hit, vilket stackars country-SM vinnarna Crossing Keys från Åmål fick erfara. Raka i ryggen och fulla av mod steg herrarna upp på stora scenen, inledde med ”Roll the dice”, såg ut i mörkret och reagerade på den lilla klick människor som satt där i kylan. Jag räknade till 44 personer i bänkarna, samt ett gäng line-dansare vid sidan om. Mot slutet av giget var inte ens hälften av dessa människor kvar. Det var nog snarare mörkret och kvällskylans fel än Crossing Keys dock.

Killarna gjorde bra ifrån sig rent musikaliskt och sångaren Tomas Odhner är mycket duktig, sedan kan man tycka vad man vill om materialet. Personligen anser jag att det funkar fint i uptempospår som Dwight Yoakams ”Turn me loose” och den låt Inger Nordström skrivit texten till, men popcountryn som bandet fått från Nashville och som de lagt på singeln de bjöd ett par låtar ifrån, får man verkligen hoppas att de inte betalat ett öre för. Dessa utslätade, massproducerade skräplåtar skulle jag knappt minnas om jag hörde dem för tionde gången. Nej, Crossing Keys borde bygga sitt set på rockiga, snabba, traditionella countrylåtar från 60-talet istället och skippa Nashville-smöret. Inte för att jag tror det skulle göra någon skillnad just denna kväll, men i framtiden borde de sälja sina själar till redig honky tonk istället för till kassakon i USA. Det är min högst personliga åsikt.



Timberville.

Lördag och ännu mer countrypop
Lördag och en konstellation kallad Timberville står på scenen. Jag fattar inte varför? Gruppen består av de två körsångerskorna Jeanette Olsson och Maria Diephuis, en trummis som vispar skinnen, akustiska gitarrer, elpiano och elbas. Spelningen är den första som görs i denna konstellation, enligt konferencieren, och Timberville upplyser om att de har spelat in en platta. Jag kan bara hoppas att den innehåller bättre låtar och mer country än vad det jag hann se av giget gjorde.

Det jag hörde var nämligen fullständigt utslätad Nashvillsk countrypop utan minnesvärda melodier, utan countrykänsla och med ett närmast akustiskt sound, trots elinstrumenten. Om Timberville hade bättre material att bjuda på i början av giget låter jag vara osagt, men det jag hörde av dessa skönsjungande damer – för visst sjöng de bra och bandet bestod av duktiga musiker – hade knappast på en countryfestival att göra. Ibland blir man inte riktigt klok på bokningarna.



Paula Wright & The Bleeding Cowboys.

Och mycket klokare blev jag inte av Paula Wright & The Bleeding Cowboys från Kristianstad heller. Bandet hade steel, dobro, elgitarrer, bas, trummor, kvinnlig sång och framförde bland annat Janis Joplins ”Piece of my heart”. Gillar man popcountry med drag av rockmusik så var det inte oävet, men det var knappast värt att sitta hungrig för. Så istället för att se klart giget besökte vi Furuviks restaurang mitt emot scenen och smörjde kråset med varsin tallrik nachos.



Mark Chesnutt.

Chesnutt – Toppen av topparna
Sedan kom han – årets stora stjärnskott – och jublet steg, såväl inombords som runt omkring.  Mark Chesnutt uppträdde med sitt eget band, levererade uteslutande höjdarlåtar och förvandlade denna helgkväll till en riktigt lycklig lördag. Chesnutt ser rätt oansenlig ut under sin cowboyhatts brätte, men karlen kan konsten att sjunga och välja låtar. Ser man till skivproduktionen så har den sina svackor, men gällande Furuviksgiget kan jag faktiskt inte hitta något att klaga på. Spelningen borde ha getts ut som en live-cd, så bra var den.

Chesnutt inledde med country-swing i ”Bubba shot the jukebox” och såväl fiddlare som sologitarrist fick direkt visa var skåpet ska stå. Därefter fortsatte det med ”Brother jukebox” med twanggitarr och den lite lugnare ”I just wanted you to know”. ”It wouldn't hurt to have wings” kan jag bara kategorisera som skitbra, och ingen kunde väl tro att gitarristen bara ett par månader före giget skjutit sig själv i handen. Det hördes sannerligen inte på gitarrspelet, men man får väl tro Chesnutt, för det var han som sa det. Han sa också att han gillade svensk öl, vilket han visade prov på mellan låtarna, och sedan lirade han hitlåten ”Rollin' with the flow”, en lugn, romantisk och mycket vacker sång. Lite tuffare och mer bluesigt blev det i ”If the devil brought you roses” där snygg fiddle höjde låten ett extra snäpp och ”She never got me over you” var stillsamt vacker.

På sin andra skiva gjorde Chesnutt ”Talking to Hank” tillsammans med George Jones – herrarna kommer ursprungligen från samma stad i Texas - men på scen fungerade låten utan ikonen också. Som en extra hyllning till hjälten fick vi höra hans ”One woman man” och Ray Prices ”The other woman” framfördes i utmärkt duett tillsammans med basisten. Den stämsången kan ingen klaga på. Även Waylon Jennings coola ”Are you sure Hank done it this way” och hans underbara “Good hearted woman” träffade countryhjärtat mitt i prick, innan Chesnutt lugnade ner sig med “Too cold at home” och “I'll think of something”. Därefter blev det wah wah på guran och “It sure is Monday” gungade grymt och satte spår i min hjärna en lång tid efter att låten slutat spelas. Under ”It's a little too late” står såväl gitarrist som violinist längst fram vid scenkanten och man kan inte annat göra än att ryckas med.

Mot slutet höjer Chesnutt partystämningen ytterligare med några cajun-låtar och det hela är enormt tajt, svängigt och med såväl stjärna som kompgrupp på kanonhumör. Spelglädjen smittar av sig, minst sagt. Mark Chesnutt och killarna går av scenen och man tror att allting är över, men så är inte fallet. De återkommer och hela sex extranummer avlossas i nyllet på oss. Det är nästan för bra för att vara sant. Först av dessa blir Hank Williams Jr:s ”Whiskey bent and hell bound”, sedan kommer Conway Twittys sexiga ”You've never been this far before” som en del radiostationer vägrade att spela med originalartisten när låten kom 1973, Merle Haggards ”It's been a great afternoon”, Ken Fowlers ”Beer, bait and ammo”, en låt om Dallas och avslutningsvis jättehiten ”I don't wanna miss a thing”.

Mark Chesnutt har varit i Sverige för första gången i och med Furuvik. Vore det inte så att hårda killar inte gråter, så vete fan om jag inte hade lämnat scenen med tårar i ögonen. Så bra var det nämligen. Det är konserter som denna som gör Furuvik så fantastiskt och även om det kan bokas artister ibland som känns minst sagt malplacerade, så är allting mer än förlåtet när dessa hyperhäftiga toppar slår in och golvar en fullständigt. Chesnutts första spelning på svensk mark är inget annat än en framtida klassiker, något man kan berätta för barnbarnen om, och har småttingarna bara god smak så kommer de för evigt att vara avundsjuka på att man var där och såg honom.



Gravity.

Dalarnas stolthet imponerar igen
Hur toppar ett svenskt countryband en så lysande konsert som Chesnutts? Det går naturligtvis inte, och Gravitys sångerska Annsofie Lindström hade fattat galoppen innan Dalarnas stoltheter gick ut på scenen. Således skämtar hon om att det var roligt att ha Mark Chesnutt som förband. Tjejen har humor och helt rätt inställning. Sedan ger hon och bandmedlemmarna järnet med sin svängiga, rockabillyinfluerade bluegrass. Faktum är att Gravity gör så bra ifrån sig denna kväll att jag utan att blinka räknar deras gig till festivalens tre allra bästa, tillsammans med L.M. Stone och Mark Chesnutts.

Bandet drar igång med ”Open road” från sin läckra platta Roadman och sedan blir det ”Travelers”. Julie Millers ”All my tears (be washed away)” som spelas i kanonskön tappning och med suverän sånginsats av Annsofie. I motsats till fredagens avslutning med Crossing Keys så drar Gravity en rätt stor publik, som dessutom stannar till slutet. Och vem kan ens tänka tanken på att dra när bandet klöser loss i ”Number 9 train” eller den hypersnabba ”Georgia on a fast train”? Ingen, verkar det som. Alla är kvar. Det svänger ett gäng om Gravity denna kväll och publiken är med på noterna hela tiden. Den extremt vackra ”Backroads and blue skies” blir vackrare än någonsin och detsamma gäller Emmylou Harris ”The darkest hour is just before dawn” med sin fina stämsång. Bandet lirar för högtryck och Annsofie visar prov på hela sina bredd som vokalist, medan det svänger grymt om Peter Fröboms basspel. ”Way past gone” gungar igång folket och Dolly Partons ”The grass is blue” är formidabel i denna skepnad. Strax därefter är det dags för mandolinmusikanten Micke Grund att sjunga och det gör han imponerande bra, medan Annsofie välbehövligt får vila rösten en stund. Rockabilly blir det sedan i Carl Perkins ”Say when” och avslutningsvis duellerar samtliga strängbändare så det står härliga till. Showen är över.

Jag har sett Gravity göra guldspelningar tidigare, men frågan är om inte denna kväll visade gruppen från sin allra bästa sida. Publiken klappade och busvisslade i hopp om att få ett extranummer, men förmodligen fanns där inte tid till något sådant. Hade den funnits är jag övertygad om att Gravity hade bjussat på en låt till, för publiken älskade dem och det bara lös av spelglädje från scenen. Finge jag bestämma hade Gravity gärna fått fortsätta att lira hela natten, men säg den lycka som varar för evigt?



The International Harvesters.

Avslut på Furuviksfestivalen 2009
Slutligen: The International Harvesters, ett gäng killar med ett förflutet i Inger Nordström n' Her Rhinestone Band, Barbados och The Southern Kings. Man inleder med Elvis hit ”Burnin' love” och lirar ”You're tempting me” för att senare landa i kvällens första lugna stycke. Liksom Crossing Keys härom kvällen börjar snart även The International Harvesters förlora publik, även om det stannar lite fler framför scenen denna lördag. Och precis som med Crossing Keys är även The International Harvesters där med handen i den Nashvillska kakburken och plockar upp några strömlinjeformade ballader som ingen människa blir gladare av. Och man frågar sig varför? Bandet kan ju göra riktigt bra country, som när de framför ”Just call me lonesome” eller ”Love hurts”, så varför ska de försämra showen med specialskrivet skräp? En dålig låt är en dålig låt, oavsett om den är nerplitad av någon proffskompositör i USA eller någon jöns här hemma. Bättre då att antingen skriva egna låtar i sann honky tonk-anda och om ingen klarar av det, så kör hellre covers, bara låtarna är bra.

The International Harvesters plockar covers lite här och var. Det visar sig då de lirar Keith Urbans ”I wanna love somebody”, Jim Lauderdales – som de faktiskt kompat tidigare –”Hole in my head”, Cheap Tricks ”I want you to want me”, Eagles ”How long” och avslutande ”Teardrops on my pillow”. Blandat bandat, minst sagt. Sångaren sjunger skitbra, bandet består av duktiga musiker, men så mycket traditionell country är det inte tal om att vara. Det lät bra om gruppen och kan de bara styra upp materialet lite framöver så blir det ännu bättre. I dagsläget känns det inte som om de vet ifall de vill vara ett countryband, ett rockband eller ett varierat coverband i mängden. Som det är nu blir det lite för mycket av det sistnämnda, dock proffsigt och väl framfört.

Dags att vrida tillbaka klockan?
Furuvik 2009 är över. Vi beger oss mot den parkerade bilen som vi ställt utanför campingen, pratar med ett par vänner, tillika musiker, på vägen. Sedan gäller det att smälta alla dessa intryck i några dagar, för årets festival känns klart kontroversiell, inte minst med tanke på torsdagens dansband. Min starkaste känsla är dock att jag har varit med om en musikalisk berg-och-dalbana. Några band/artister var så ofattbart bra att man kan leva hela året på deras spelningar, några få var så trista att det hade varit roligare att se färg torka på väggarna och de övriga, vilket är merparten, hamnar någonstans i skiktet mellan dessa ytterligheter.

Furuviks idé för året tycks vara att tillfredsställa en så bred publik som möjligt, vilket kan ha sina fördelar, då de flesta säkert får någon valuta för pengarna. Nackdelen å andra sidan är att varje publikgrupp, oavsett vilken genre man uppskattar mest, måste stå ut med en massa, för dem, ointressanta akter mellan höjdpunkterna. Det är svåra avväganden som gäller. Jag har full förståelse för det. Men jag som minns hur Furuviksfestivalen fungerade tidigare, då de stora artisterna stod på stora scenen och mindre akter spelade på mindre scener samtidigt, måste nog ändå säga att det var det ultimata upplägget. Då fanns där valfrihet och man kunde hela tiden välja band efter tycke och smak. Idag är det antingen eller. Dessutom uppträdde fler amerikanska artister på den tiden, något som ingen annan svensk countryfestival mig veterligen, kunnat toppa. Kanske vore det bästa att vrida tillbaka klockan till den tiden och det upplägget? Personligen såg jag gärna att man tonade ner Nashville-stuket och pop/rocken för mer traditionella countrytoner. Det har börjat bli slagsida åt lite fel håll nu som jag känner det, och sist men inte minst: dansband – nej tack! Låt Furuvik förbli den underbara countryfestival den en gång var och så hoppas vi alla att solen lyser lika stark och varm över Gävle nästa år också, såsom den gjorde 2009.        
      
Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman