Countrygalan på Skansen – Varierad med traditionell tyngd

Countrygalan på Skansen, upplagd efter förebilden Grand Ole Opry i Nashville, visade sig bli en trevlig tillställning. Arrangemanget var uppdelat i tre avdelningar och artisterna på Solliden avlöste varandra utan några längre väntetider.

Kikki Danielsson

När Countrywood anländer kliver Kikki Danielsson precis in på scenen. Kikki, som faktiskt uppträtt på Grand Ole Opry i Nashville, framför Dolly Partons ”9 to 5” och ”Wasn't that love”, kompad av kapellmästare Thomas Haglund och hans band, som för aftonen är förstärkta med amerikanerna Charlie McCoy, Elvis gitarrist James Burton, samt Elvis och Dolly Partons studiogitarrist Chip Young på akustisk gitarr.

Charlie McCoy

Det är den 11:e juli, vädret är fint och detta är andra året som en countrygala av det här slaget genomförs på Skansen. En tämligen nyfödd tradition som förhoppningsvis håller i sig under många år.  När Kikki är klar kliver kepsförsedda multiinstrumentalisten Charlie McCoy med sitt munspel fram till mikrofonen och bjuder på Louis Jordans gamla jump blues ”Choo chooch boogie” som countryfierats många gånger tidigare. Sedan snackar Charlie, som nyligen valts in i Country Music Hall of Fame, danska innan han lirar ”Orange blossom special” på dubbla munspel. Charlie gör låten helt instrumental och det låter alldeles utmärkt.

Kjell Samuelson

Stafettpinnen vandrar
Kjell Samuelson, som enligt konferencieren Mats Rådberg, var förste svensk att spela in en platta i Nashville, då tillsammans med sin bror under namnet Bröderna Samuelson och med Charlie McCoy som musiker på de första skivorna, stiger ut på scenen iklädd rödbrun kavaj. Den kristne sångaren sjunger en gospellåt och James Burton lirar gitarrsolot. Sången är kanske inte helt hundra, men det låter ändå rätt okay.

Vivien Searcy

En svartklädd Vivien Searcy tar över stafettpinnen – vilken här är mikrofonen – och sjunger låten ”Guitarman” som också getts ut på singel. Vivien utnyttjar hela scenen och står inte bara stilla vid mikrofonstativet som sina föregångare, vilket sätter lite fart på showen. Jag förmodar att hennes musik ska visa upp den popcountry som Nashville domineras av idag, och även om jag inte känner någonting för låten så gör Vivien sin grej proffsigt och bra. Efter henne framför Thomas Haglunds band, tillsammans med Burton och övriga musiker, den instrumentala ”Detour” och vi får njuta av flera soloprestationer, inte minst på gitarr (Burton), fiddle (Haglund) och steel (Peterson).

Martin Stenmarck

Stenmarck tolkar Elvis
Därefter är det dags för Elvis-låtar och den som ombetts att framföra dessa är Martin Stenmarck. Först ut är svängiga ”Little sister”, en låt som jag älskar både i Elvis och Dwight Yoakams tappning, men Stenmarcks version ligger inte långt efter. Dessutom bidrar Charlie McCoy med ett snyggt munspelssolo och Stenmarck visar sig vara en utmärkt entertainer då han i ”Burning love” använder scenutrymmet till max, sjunger utmärkt och verkligen agerar ut energin i låtarna. Man ser på Burton att han vaknar till lite extra när det blir rock n' roll, vilket är trevligt.

Rayburn Anthony

Näste amerikan på scenen är Sun-artisten Rayburn Anthony, som vi förut sett både på Lida och i Furuvik. Iklädd snygg svart skjorta med glittriga stenar framför han ”Different kind of flower” och även om Rayburn verkar lite småskröplig på grund av åldern så har han rösten i behåll, det grå håret bakåtkammat och gör väl ifrån sig.

Mats Rådberg

Avslutningsvis blir det mer renodlad country då Mats Rådberg sjunger George Jones ”Love bug” med den äran, och därmed är första avdelningen över. Den traditionella countrymusiken har tydligt dominerat första set och det känns gott att man satsat så hårt på just denna. Tanken med countrygalan är nämligen att visa upp countrymusikens bredd och dessutom pudra det hela med lite rock n' roll, och jag tycker absolut att man har vinnlagt sig om att hålla sig på den rätta sidan om denna bredd.

G2 Bluegrass Band

Andra generationens bluegrass
Showens andra avsnitt, efter lite reklamsnack som jag knappt orkat lyssna på, är kort och koncist. Bandet och de amerikanska musikanterna får vila backstage medan flera mikrofonstativ ställs upp och G2 Bluegrass Band kliver på. Tobias Strömberg (dobro), Erik Igelström (mandolin), Christoffer Olsson (gitarr och sång), Jens Koch (banjo) och Jimmy Sunnebrandt (kontrabas) inleder med en rätt snabb låt innan de drar ner tempot i lugna ”When tears come falling”. Avslutar gör de med Jimmy Martins traditionella ”Sunny side of the mountain”.

Tobias Strömberg skämtar om att “det är konstigt att så många vackra ord kan komma ur en så liten kropp” och anspelar på Christoffer Olssons texter och lekamen. Christoffer, hemmahörande i Avesta, skriver nämligen mer än 99% av bandets material. Publiken skrattar och sista låten framförs i full fart, smyckad med solon på både mandolin, dobro och banjo. Oavsett var man har turen att se G2 – stora eller små scener - så tycks killarna alltid lika avspända och Solliden-spelningen gjorde inget för att förändra det intrycket.

Cookies n' Beans

Sparsmakade kakor och bönor
Det låter förväntat bra om G2 och när killarna kliver av scenen går tjejerna i Cookies n' Beans på. Charlotte Centervall, Linda Ström och Frida Öhrn – de två förstnämnda i helröda klänningar och den sistnämnda i en rödvitprickig historia - jobbar för närvarande med sin andra fullängdare. De berättar att skivan bara ska mixas och sedan är den klar för utgivning. Tjejerna kör med sparsmakat, för att inte säga naket, komp denna afton: akustiska gitarrer, lite munspel och tamburin, samt förstås deras utmärkta solo- och stämsång är allt.

Trion inleder med ”Beg, steal or borrow” där verserna delas systerligt mellan sångerskorna och låten är lätt gripande, eller så beror det på den känslosamma sången. Därefter framförs i alla fall Cookies n' Beans bidrag till melodifestivalen 2009: ”What if”, och den kan jag väl inte påstå att jag blir så mycket lyckligare av, men visst är framförandet utmärkt. Tuffast är dock avslutande ”Sin wagon” som det är rejäl fart på och som har fräck text. Dock sitter jag och önskar att tjejerna hade bandets komp bakom sig, för det blir definitivt inte lika mäktigt med den här avskalade varianten. Men hellre ett sparsmakat Cookies n' Beans än inga alls förstås.

James Burton och Chip Young
         
Elvishyllning in absurdum
Paus igen och nytt reklamsnack innan tredje och sista avsnittet. Gäller inte reklamen Limousinresor så gäller den musikresor till USA eller vin med Elvis-etiketter. När bandet återvänder in på scenen får James Burton, Chip Young och Charlie McCoy varsin vinflaska. Charlie McCoy agerar konferencier under detta sista avsnitt och inleder med att lira ”Always on my mind” som Brenda Lee, Willie Nelson och många andra spelat in. Versionen framförs instrumentalt på munspel, men jävlar vilket lyft låten får när steelen kommer in. Riktigt snyggt och läckert blir det.

Charlie drar några lustiga historier från amerikanska södern mellan låtarna och sedan lirar han Elvis-hiten ”Big boss man”. Faktum är att det är Charlie som lirar solot på Elvis skivinspelning av låten och han har dessutom spelat på flera plattor, men också på fem soundtracks till kungens filmer. Burton bränner av ett solo och likaså gör Charlie på sitt munspel. Efter en stompig ”Big boss man” kommer en hyllningslåt till Elvis med en rätt fånig text om att Elvis ska komma tillbaka och hyllandet börjar nu nå absurda proportioner. Visst har killarna kungen att tacka för mycket, men lite måtta kan det ju vara.

Åke Larsson

Hyllningar till Jerry Reed
Efter detta ska avlidne skådisen, countryartisten och mycket duktiga gitarristen Jerry Reed hyllas. Charlie ber Chip Young att berätta lite om Reed, då herrarna var nära vänner, men stackars Chip bryter istället ut i snyftningar och får inte fram ett ord. Däremot lirar han en låt på gitarr som han fått av Reed och som inte bär någon titel. Även nästa artist, Åke Larsson, lirar en instrumental gitarrlåt till Jerry Reeds ära och Vivien Searcy framför mannens ”When you're hot, you're hot” som hon föll för redan som sjuåring. Bra drag och bra framträdande från Searcy även denna gång.

Kjell Samuelson återvänder ännu en gång, nu för att sjunga ”If tomorrow never comes” och den gör han bra. Traditionell country såsom jag gillar den. Mer sådant blir det också när Kikki Danielsson återvänder för att sjunga Tammy Wynettes (det är många döda artister som uppmärksammas under denna gala) ”Stand by your man”. Bortsett från ett ställe där inte rösten håller riktigt hela vägen, sjunger Kikki verkligen låten utmärkt och då steelen och orkestern trycker på i refrängen blir effekten väldigt kraftfull. Efter denna snygga version fortsätter Kikki med att skämta om problemet med att lira dragspel då man är kvinna – och drar liknelser till mammografi – för att sedan joddla loss. Dragspelet framförs på synth och publiken joddlar hellre än bra, men Kikki visar sig vara en klippa på den tonkonsten också.

Mats Rådberg återvänder och sjunger George Jones fina ”Good year for the roses”, en låt jag alltid älskat, och som Mats gör väldigt bra. Rayburn Anthony får sin andra chans och sjunger ”Boom chika boom” innan Charlie McCoy gör en skitsnygg instrumental version av Hank Williams ”Cold, cold heart”.

Caroline af Ugglas

Den hemliga gästen
En hemlig gäst har utlovats och en hemlig gäst ska det också bli, nämligen Caroline af Ugglas. Den framgångsrika sångerskan med den spruckna rösten framför ”Bobby McGee”. Låten är en svensk översättning av Kris Kristoffersons originaltext och finns i Ugglas version på albumet Joplin På Svenska från 2007 där hon uteslutande framför översatta Janis Joplin-låtar. En alldeles utmärkt platta, om ni frågar mig.

Caroline rusar omkring över hela scenen på pinnsmala ben och sjunger fantastiskt som alltid. Tyvärr blir det bara den låten med henne, för sedan ska Martin Stenmarck sjunga Elvis igen. Det gör han genom att framföra ”I wash my hands in muddy waters” som han inte minns texten till och därför ber publiken att hålla i stora lappar, som han sedan ändå inte kan läsa från scenen. Martin säger sig behöva glasögon, men faktum är att det lät som att han kunde verserna rätt bra ändå och refrängerna missade han inte heller. Nästa låt blir ”Suspicious minds” som Martin håller som en av världens bästa låtar och nog ligger det något i det.

Thomas Haglund

Stenmarck hyllar Elvis… igen!
Tyvärr blir det mer show och skoj av den än vad som är önskvärt. Sångaren springer ut och börjar om låten igen, för att få publiken att skrika och applådera högre vid denna andra entré. Sedan sitter han plötsligt i knäet på en dam på den löjliga ”VIP-läktare” som är upprättad på vänstra sidan av scenen. Där sitter nämligen ett gäng utvalda och ser showen. Vilka de är och var de kommer ifrån har jag ingen aning om, men det ser lite töntigt ut.

I vilket fall som helst gör Martin några rundor på scenen innan han hoppar ner från den, rusar ut genom publiken, klättrar över ett staket, dansar en tryckare med en cowboyhattsförsedd kvinna, klättrar tillbaka och tar sig sedan upp på scenen igen för att avsluta låten. Burton, Haglund och gänget verkar förvirrade av den utdragna och improviserade avslutningen, men när Martin gör sitt avslutningshopp så landar han på scengolvet i exakt samma sekund som bandet biter av låten. En kul uppvisning, absolut, men ”Suspicious minds” som Stenmarck säkerligen kan sjunga skitbra om han bara koncentrerar sig, blev rätt överkörd av själva showandet. Synd på en bra låt, men ändå kul att ha sett Stenmarcks lilla akrobatuppvisning.

Countrygalan lider mot sitt slut
Mats Rådberg i sin cowboyhatt är pålitligt stillsam och lugn. Han avslutar hela galan genom att sjunga Bill Andersons snygga ”Bright lights and country music” och Haglund får lira ett sista, passande fiolsolo i den. Rådberg tackar av såväl artister som publik och en kvinna bakom mig vrålar upprepade gånger efter ”Peta in en pinne i brasan”, men Rådberg hör henne inte och går av scenen. Publiken lämnar sina platser och strax efteråt kommer artisterna ut, en efter en.

Solen skiner fortfarande och jag kan bara belåtet konstatera att countrygalan var en riktigt trevlig och avspänd upplevelse. Upplägget känns lite udda för att vara på svensk mark, men det fungerade verkligen fint med artisterna som avlöste varandra efter ett par låtar var, vilket gav en bra variation. Dessutom var det trevligt att man inte gick alltför långt utanför den traditionella countrymusikens gränser och att man spetsade det hela med lite gammeldags rock n' roll ibland. Det enda jag saknade var egentligen liten rockabilly, men vem vet, nästa år kanske det blir lite av den varan också?               

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman