För fjärde året avverkades SM i countrymusik i Sälens Högfjällshotell, sista helgen i september. Arrangemang, som hölls av Svenska Countryfestivaler, blir bara bättre och bättre. Service och mat på hotellet håller absolut toppklass, men man skulle ju önska att de har humanare priser på dryckjom under denna countrymusikhelg. Vi countrynördar är ju inte precis några välbeställda skidåkande semesterfirare som är på besök.

I år var spelreglerna lite omgjorda. De deltagande artisterna skulle spela upp fem låtar var, varav en var förutbestämd per kategori och dessutom skulle minst två av de övriga vara covers. Att banden inom varje kategori skulle spela en och samma låt gav juryn en möjlighet att jämföra bandens förmåga att sätta en personlig profil och egen tolkning på en standardlåt - en bra nyhet.

På torsdagen fanns det en ny programpunkt med en liten andaktsstund i den vackra Fjällkyrkan, där man kunde få sig till livs båda fin countrymusik och Herrens välsignelse. På kvällen förekom det jam i vestibulen, vilket har blivit en tradition.

Country-SM
Country-SM avgörs i fem olika kategorier. Dessa är bluegrass/oldtime, rockabilly, alternative country, pure country och pop/rock country. Vinnaren i respektive kategori utses av en jury samt publiken (som har en röst). Jury i år var Maria Ljunggren (skivproducent), Björn Raita (alias Red Jenkins), Gunilla Raita, Lars Källgren (redaktör för Kountry Korall), Ingrid Eriksson (ordförande i Lone Star Rockabilly Club), Charlie Hillson (skivproducent), Kenneth Friberg (AFF, Amerikanska Folkmusikföreningen), Joe Allan (musikproducent rockabilly/country). Juryns ordförande var Bosse Asplund.

Bluegrass/oldtime
På fredagen började allvaret i den vackra Vinterträdgården. Först ut att spela upp inför publik och jury var kategorin bluegrass/oldtime. Som vanligt, skulle jag vilja säga, avslöjas ljudteknikers oförmåga att mixa akustiska instrument, rent bedrövligt stundtals.

Standardlåten som de tre finalbanden skulle spela var Flatt & Scrugg's klassiker ”Roll in my sweet baby's arms”. Först ut på scenen var Lonesome Mountaineers med säte i Torsby, Värmland, ett synnerligen kompetent gäng som höll sig inom gränserna för traditionell bluegrass. Deras version av ”Roll in my sweet baby's arms” var verkligen egen med starka jazzinfluenser. Men det hjälpte inte och det hjälpte inte heller att man har Michael Grund, en fantastisk fin sångare, gitarrist och låtskrivare, eller Lars Lissola, teknisk virtuos på gitarr - vi saknade deras publikkontakt, dynamiken och att se spelglädjen och dessutom kunde lite mer ordnad klädsel också ha varit på sin plats. Men visst spelade de en fantastisk bluegrass!

Tobacco Jam från Stockholm var nästa gäng. Prydligt klädda med bra närvaro och en underbar munspelare i den dynamiske Ulf Holgersson. Om alla levde med i musiken som han skulle de ta vilken publik som helst med storm. Standardlåten började lite försiktigt i valstempo för att sen övergå till ett mer normalt tempo. Gruppen deltog kanske i fel kategori, för så mycket bluegrass/oldtime bjöd de inte på. Alternative country kan vara ett lämpligare val för kommande år.


John Henry

Sist ut i denna kategori var gruppen John Henry, fyra musiker från Piteå och en relativt ny grupp med ett drygt år på nacken. Här var det inte så mycket bluegrass utan mer en kombination av oldtime och folk. De använde sig av en-mikrofonsteknik vilket ger rörelse, dynamik och spänning på scenen. Detta kombinerat med Ulrika Weinz fantastiska röst och underhållande mellansnack, stor närvaro samt att de naturligtvis är duktiga musiker gjorde att de vann denna kategori. Den obligatoriska ”Roll in my sweet baby's arms” framfördes verkligen i oldtime-tappning, med stor känsla och inlevelse. Förutom Ulrika består gruppen av Mikael Backman på munspel och banjo, Erik Berggren på gitarr, banjo och mandolin samt Jonas Lindberg på bas.

Rockabilly
Rockabilly är den kategori som det verkligen kan svänga om och det gjorde det med besked från de tre finalisterna. Obligatorisk låt var "That's alright, mama" - en låt som inte minst Elvis gjorde poppis. Själv gjorde jag reflektionen att rockabilly svänger bäst om man inte har med trummor utan istället låter basisten spela en rytmisk slap-bass. Här deltog Radicanes, Tennessee Drifters och Top Cats och vann gjorde Tennessee Drifters från Uddevalla, vilka var de mest överlägsna vinnarna under hela SM-helgen. De utstrålar en enorm spelglädje och självförtroende och kan verkligen charma sin publik – och svänger gör det.

Tennessee Drifters -  Mr Black, Big Andy och Tennessee Mike.

Alternative country
I kategorin alternative country, där band kan delta som inte uppfyller kriterier för övriga kategorier. Den obligatoriska låten var ”Long Way home”. Först ut var Kristina Westin från Östersund med dragspel och keyboard, men man fick en känsla av att de var en man för mycket i gruppen. Little Green från Göteborg är alltid njutbara att lyssna på och har en trummis som inte trummar på för kung och fosterland, vilket dessvärre kännetecknande många andra countryband.

International Harvesters.

Vann gjorde The International Harvester från Grästorp med omnejd där sångaren sjöng med fin stämma och trummisen spelade behagfullt och nyanserat. En grupp som visade stor spelglädje och professionalism.

Pure country
På lördagen var det återigen en stund till eftertanke i Högfjällskyrkan. Fullsatt till max och lite till och för den finstämda musiken svarade, som traditionen bjuder, de tre banden som tävlat i bluegrass/oldtime-kategorin Tobacco Jam, John Henry och Lonesome Mountaineers. Vi fick tända ljus och en avslutning med att gemensamt sjunga Amazing Grace.

Traditionsenlig musikalisk stund i Högfjällskyrkan.
  
SM-tävlingen fortsatte sen med kategorin pure country och här är det tänkt att finalisterna ska spela country i traditionens anda och standardlåten var Johnny Cash's ”Folsom Prison Blues”, vilket inte var ett särskilt bra låtval för den här kategorin.

Här fick vi höra Andreas Silver, har varit med förut, men denna gång med en lite mindre uppställning som kompgrupp. Trummisen bankade på alldeles för hårt och gänget gav ett väldigt splittrat, nästan frånvarande intryck på scenen. Men de spelade ett bra knippe låtar och hade med fiol, vilket jag ser som ett plus.

Don Redmon Band.

Don Redmon Band vann kategorin och dessutom vann de liksom förra året publikens röster som det mest populäraste bandet. Och visst har Andreas Johansson en bra countryröst, kompletterad med bra stämsång av pappa Anders och vackert fiolspel av Anna Wass. Förra året hade Anders och Andreas komp av ett band som delvis trummade sönder deras låtar, men i år hade de satt ihop ett eget gäng från hemorten Finspång bestående av Tommy Eriksson, Jonas Holmqvist, Erik Palmqvist och Per Olander och nu fanns en helt annan nyanserad uppbackning.

Tredje bandet var Western Satellites och man får bara inte att delta i en SM-final och sjunga texter innantill från ett uppsatt notställ, oavsett orsaken varför.

Pop/rock country
Den avslutande kategorin var rock/pop country och standardlåten var ”Whiskey under the Bridge” – kanonlåt som man brukar höra med Brooks & Dunn och alla de tre finalbanden framförde den på ett bra sätt.

Ben Carbine & 18 Wheelers.

Vann gjorde Ben Carbine & 18 Wheelers från Skellefteå. Åtta stycken på scen kan tyckas mycket, men alla kändes delaktiga i framförandet och därmed motiverade de sin närvaro. Att de dessutom var riktigt underhållande att se och höra gjorde ju inte saken sämre. Mycket värdiga vinnare.

Övriga deltagare var Paula Wright & Bleeding Cowboys från Kristianstad, ett mysigt band med en bra repertoar. Tredje finalist var Ring of Fire med fina sångerskan Marie Hedman från Stockholm. Vet inte om det var ljudteknikern eller basisten själv som fick det att dundra så fruktansvärt om den femsträngade basen. Lät bara för mycket och förstörde delvis deras musik.

Segrarna i sammandrag

- Bluegrass/oldtime – John Henry
- Rockabilly – Tennessee Drifters
- Alternative country - The International Harvester
- Pop/rock country - Ben Carbine & 18 Wheelers
- Pure country – Don Redmon Band (vann även publikens röst).

Tack till arrangörerna, publik och deltagande artister som möjliggjorde denna musikhelg, samt till juryn som stundtals hade ett hårt jobb att få fram segrarna bland alla dessa otroligt duktiga musiker. Och ett stort plus för den duktige konferencieren under prisutdelningen - Linda Dahl, till vardags sångerska i Whisky & Dynamite, som charmade oss alla och gjorde ett kanonjobb.

Text och foto: Kenneth Friberg