Alan Jackson.

Köerna ringlar långa utanför Sundbyholms travbana i Eskilstuna. Folket i cowboyhattar har kommit i mycket god tid för att se en av världens allra största countryartister i modern tid: Alan Jackson!

Av någon anledning försenas soundchecken, vilket gör att såväl insläpp som The Refreshments gig inte drar igång på utsatt tid. Travbanan i Sundbyholm är invaderad av läckra, välpolerade gamla jänkarbilar från 50- och 60-talen och människor i cowboyhattar, boots och fransjackor. En stor lastbil med Jill Johnsons porträtt lackerad på bägge sidor drar extra uppmärksamhet till sig och köerna till öl, korv- och hamburgerstånd tycks aldrig mattas. Solen som sken så varm tidigare får nu kämpa mot viss molnighet och ett duggregn som kommer och går. Men inget väder i världen kan sänka förväntningarna vi har på Alan Jackson.

The Refreshments.

Gammal hederlig rock n' roll med The Refreshments
Trettio minuter efter utsatt tid står så första förbandet på scenen. The Refreshments inleder sin rock n' roll-show med titelspåret från sin senaste skiva: ”A band's gotta do what a band's gotta do”. Volymen är lite väl låg, men musikerna är proffsiga och låtvalet blir aldrig tröttsamt. Elva rock n' roll-stänkare i gammal god 50-talsstil hinner killarna med på fyrtiofem minuter. Från senaste plattan märks ”Cadillac rock”, ”Forever yours” där Micke Finell byter saxofonen mot en akustisk gitarr, ”Keep movin' on” som är gruppens senaste hit, och ”A man among men” som Johan Blohm sjunger. Pianisten sjunger ytterligare två låtar under giget, nämligen den sköna ”24-7” och ”Shy guy”. Resterande material är det låtskrivaren, basisten och sångaren Joakim Arnell som framför, och han pangar på med höjdpunkter som ”Buzz, buzz, buzz”, ” Lunchtime kind of a guy”, ”Miss you miss Belinda” och ”Jukebox” bland andra. The Refreshments firar 20 årsjubileum i år, men det låter som att tiden stått stilla under dubbelt så lång tid och inget fel med det. Gammal hederlig rock n' roll – även om merparten av materialet är nyskrivet – kan man aldrig få för mycket av, och bandet gjorde vad ett band av det här slaget bör göra: rockade!



Jill Johnson.

Jill Johnson på gott humör
Jill Anna Maria Johnson kliver på en halvtimme efteråt och hennes gig påminner i stort om det jag såg henne göra på Furuvik, helgen före. I Eskilstuna har hon dock kortare speltid, vilket även för henne innebär fyrtiofem minuter och färre låtar. Under den tiden avverkar sångerskan balladen ”Say something” och svensktoppshiten ”On the top of the world” från senaste albumet Baby Blue Paper. Ny skiva ska komma i oktober, upplyste hon om. Jill gjorde också Emmy Harris ”Rhythm guitar”, ”Tumbling dice” som hon presenterade med samma mellansnack som på Furuvik och som går ut på att hon lyssnade till Linda Ronstadts version och inte Rolling Stones-originalet på flickrummet, samt ”Life in the fast lane” som fick avsluta giget. Samtliga dessa låtar finns inspelade på Music Row-albumet från 2007. Vi fick också höra svängiga ”Same everything”, Eagles ”Desperado” med snygg steel i kompet, en låt som skrevs av Glenn Frey och Don Henley en gång i tiden och som man väl idag får kalla klassiker, samt givetvis ”Crazy in love”, som Jill Johnson aldrig tycks utelämna under sina konserter. Jill och bandet var som alltid proffsiga, sångerskan tycktes vara på gott humör och när hon lämnade scenen efter att ha kallat Alan Jackson ”trevlig” - vilket drog ett sus genom publiken - ritade hon ett hjärta i luften och försvann.

Alan Jackson.

Jackson, hyllad som en gud
Så var det äntligen dags för kvällens huvudakt. På videoskärmarna räknades två minuter ner, sekund för sekund, och förväntningarna i publiken steg som om de gick att ta på med händerna. I svart skjorta, blå jeans och sin vita cowboyhatt på huvudet steg stjärnan fram till mikrofonen och sa:

- How y'all doing tonight?

Publiken, som dittills suttit på häcken under bägge förbanden, reste sig som en enda man och applåderna rungade i mörkret. Sexton album har Jackson gett ut mellan 1989 och 2008. Han har sålt över 50 miljoner album, samt haft över 20 listettor på Billboards hot country songs. Ytterligare ett tjugotal hits har nått de översta tio platserna på topplistan. Detta bara under de första tolv åren av karriären. Merparten av Jacksons låtar har han dessutom skrivit själv. Inte illa för en jordnära kille på femtio bast, född i Newnan, Georgia i USA. Och nu står han alltså framför de svenska fansen för första gången någonsin. Dessutom med hela sitt kompband The Strayhorns bakom sig, vilka består av hela åtta personer. Inte konstigt att mottagandet och hyllningarna på travbanan i Eskilstuna är av samma dignitet som om en Gud hade anlänt. Detta cowboyhattsklädda helgon inleder med svängiga ”Down country” och följer upp med ”I don't even know your name” för att sedan rocka loss i Eddie Cochrans gamla hit ”Summertime blues”. Alan Jackson tycks fullständigt avspänd och lugn, samt nästan lite generad över ovationerna han mottar. Publiken sätter sig i stort sett aldrig ner under hela giget och en leende Jackson flippar iväg högvis med plektrum till publiken så fort någon lirar ett solo.

Mestadels honky tonk
Bakom Alan Jackson varvas videos till låtarna med livebilder av publiken. På slutet, när han framför första extranumret ”Where I come from”, får man se vyer från Eskilstuna på skärmen och efter den låten avslutas hela kvällen med ”Mercury blues” som återfinns på A Lot About Livin' (And A Little 'Bout Love)-plattan som kom 1992. Innan dess har stjärnan lirat femton låtar till. Två av dessa är de utmärkta balladerna ”A woman's love” med mycket fint mandolinsolo och ”First love” som handlar om den allra första, oskuldsfulla kärleken. Låten ”Drive (For Daddy Gene)” är också väldigt personlig. Den tillägnar sångaren sin far som avlidit, och låten handlar om när fadern lärde sonen köra bil, en kunskap Jackson sedan fört vidare till sina tre döttrar. Annars är merparten av materialet av det svängiga honky tonk-slaget och det gungar skitbra om de åtta herrarna i The Strayhorns. Bara för att räkna upp några höjdpunkter under en konsert som i stort sett bara bestod av höjdpunkter, vad sägs om ”Smalltown southern man”, ”Country boy”, ”Don't rock the jukebox”, ”She's got the rhythm (and I got the blues)”, ”Five o'clock somewhere” och ”Good time”? Faller inget av detta på läppen är det nog inte countrymusik du gillar.

Sammanlagt - inklusive extranumren - står Alan Jackson på scenen i en och en halv timme, men det känns som att tiden har rusat förbi sanslöst mycket fortare än så. Detta, trots att jag fryser som en idiot framåt natten. Men nöjd är jag och det verkar de flesta vara. Vad vi har bevittnat är en proffsig och alldeles utmärkt countrykonsert av allra finaste slag. Med enkla medel, lika enkla men innerliga låtar, utmärkt musicerande från bandet, varm och välavvägd sång samt god partystämning, har Alan Jackson levererat och debuterat på svensk mark. Han har visat var skåpet ska stå och kommer han tillbaka igen kan jag bara rekommendera samtliga att se honom. Mycket bättre än så här blir det sannerligen inte på många år.     

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman