Den lilla countryfest på Ulvättra Bygdegård som hålls fyra gånger denna sommar är en mysig och avslappnad tillställning. Däremot är den inte så välbesökt som man kunde önska. Den 14:e juni var det dags för fest nummer två och naturligtvis var Countrywood på plats.

Mellan uppträdandena dansades det linedance i ladan.

Gänget bakom Ulvsättra Countryfest tycks ha det mesta emot sig. Meteorologerna hade spått regn och det var fotbolls-EM på TV just denna dag i juni, då den andra countryfesten av fyra hölls på Ulvsättra Bygdegård. Vi som var där hade givetvis trevligt ändå, lyssnade på country, rock n' roll och bluegrass, drack kalla pilsner, käkade korv och tittade på square- och linedans. Inträdet denna gång var halverat i hopp om att dra folk ur stugorna, men dessvärre påverkade sänkningen inte countryfolket i stockholmstrakten i någon större utsträckning. Inte kan det väl vara så att sommarens övriga festivaler mättar countryälskarna till en sådan grad att de inte vill ha mer livemusik än den som sedvanligt bjuds varje sommar? Förhoppningsvis dyker en större publik upp den 16:e augusti när det är näst sista chansen på Ulvsättra för i sommar.

Tommy Löfgren.

Bluegrass i Bygdegåren
När Countrywood anländer spelar och sjunger Tommy Löfgren Bellamy Brothers ”If I said you had a beautiful body would you hold it against me”. Bellamy Brothers ska ju som alla vet uppträda på Lida i sommar. Tommy fortsätter med Lalla Hanssons svenska version av “Me and Bobby McGee” som i denna tappning givetvis heter “Anna och mig”, Conway Twittys “Only make believe” och Doug Sahms ”Meet me in Stockholm”. Tommy kör ett avspänt och kul mellansnack, fullt av självdistans, och inbjuder alla som har vägarna förbi Öland i sommar att ta sig till musikveckan där som infaller vecka 29 då det blir mer country.

Efter Tommys lilla enmansshow vandrar vi från ladan till själva bygdegården, vilken ligger perfekt placerad på andra sidan vägen. Där inne finns ingen egentlig scen så A.P. & Country Grass står direkt på golvet och lirar, medan publiken sitter vid borden, fikar eller tar en öl och lyssnar till den akustiska bluegrassmusiken.

A.P. & Country Grass.

Utmärkt bluegrass i mysig miljö
Bandet har ett litet tema de kallar ”Från Carter till Cash” vilket innebär att de presenterar och spelar låtar från hela bluegrassens historia. Ett utmärkt, lärorikt och mycket intressant upplägg. Vi fick höra allt möjligt från ”Keep on the sunny side” till Ernest Tubbs ”Walking the floor over you”, Hank Williams “Cold cold heart” och Lefty Frizzells “If you've got the money”.

Gitarristen och sångaren Peter Lundahl var för aftonen snyggt rödklädd, Kenneth Friberg hade investerat i nya hängslen och samtliga i bandet ståtade i vita cowboyhattar. Det joddlades, byttes instrument inom gruppen och både Anders Sterner på banjo och Tina Sundberg på violin bjöd på ett flertal fina soloprestationer.

Akustiken i Bygdegården är utmärkt för akustisk bluegrass och rent musikaliskt gjorde bandet mycket bra ifrån sig under detta gig. Stämsången som främst Peter och basisten Lisbeth Lundahl (ja, de är gifta) och Tina Sundberg stod för satt som en smäck och den lättsamma historielektion vi fick mellan låtarna var det nog fler än jag som uppskattade.

Några låtar utöver redan nämnda som kändes lite extra lyckade var Johnny Cashs ”Folsom prison blues” som spelades i speedat tempo och där Tinas fiol fick agera tågvissla. Även Bill Monroes ”Uncle pen”, ”Polka on the banjo”, Mel Tillis ”Ruby, don't take your love to town” och “Don't let Smokey Mountain smoke get in your eyes” bidrog till den positiva helheten. A.P. & Country Grass lirade i cirka en timme innan det var dags för musikanterna att ta en välbehövlig paus inför sitt nästa gig i ladan.

Lonnie & The Lonesome Riders. På bilden syns Lonnie och Karin Risberg.

Country, rock n' roll och mer bluegrass
Lonnie & The Lonesome Riders brukar vara stabila och pålitliga. Man vet vad man får och slipper bli besviken. Så ock denna kväll. Vid 20-tiden klev bandet upp på scenen i ladan och rev av rock n' roll- och countrylåtar, de flesta välkända saker som ”Jambalaya”, ”Folsom prison blues”, ett potpurri på Elvis-låtarna ”Mystery train” och ”Tiger man” samt saker som ”Achy breaky heart”, ”Six days on the road” och Billie Jo Spears ”Blanket on the ground”.
Roligast var dock Roffe Färdighs steelsolo på Marty Robbins ”Don't worry about me” som framfördes på de mörka strängarna, vilket är rätt ovanligt.

En annan fin sak med Lonnie & The Lonesome Riders är som de flesta känner till att Lonnie delar på sånginsatserna med Karin Risberg, vilket ger variation till materialet och hur skulle de ha kunnat lira ”Jackson” om det inte fanns både manlig och kvinnlig sång? I början av giget fick jag för mig att Lonnie verkade lite trött eller avslagen, men efter några låtar blev det mer fart på honom och spelningen avlöpte väl.   

Därefter gjorde A.P. & Country Grass kvällens andra och sista gig. Första halvan bestod till min glädje av material som inte spelats i Bygdegården. Bland de nya låtarna märktes ”Old Pete”, en sång Anders Sterner skrivit som födelsedagspresent till Peter Lundblad, ”Is the grass any bluer” och valsen ”Sweet to be remembered” med sin fina melodi. Andra halvan av giget bestod av upprepningar från den första spelningen, men inget fel i det då många som såg bandet i ladan inte hade sett giget i Bygdegården tidigare.

A.P. & Country Grass gjorde även en fin version av ”Long black veil” och instrumentala ”Under the double eagle”, men Bob Dylans ”Living the blues” kändes mest seg och långrandig, så den kan de gott stryka ur repertoaren, vad mig anbelangar. Dock var det inget fel på själva framförandet, men ska man lira Dylan så finns det en guldgruva av bättre låtar att välja bland.

Johnny Cash med Kim Roland Band
Sist på scenen denna afton var Kim Roland Band, en vithårig och mustaschprydd herre som jag inte kan minnas ha sett spela live tidigare. Han byggde hela sin show på Johnny Cash-låtar, men inledde av någon anledning med en Waylon Jennings-låt och Buck Owens ”Act naturally”. Även Roland framförde några låtar som inte fungerade så bra. Att ge sig på det Rick Rubin-producerat material som Cash avslutade sin karriär med är helt enkelt ingen bra idé. Det är inte många som fixar dem och både ”Hurt” och ”The man comes around” var att ta sig vatten över huvudet.

Bättre fungerade det med de äldre hitsen i Cashs katalog: ”Sunday morning coming down”, ”Ring of fire”, ”Cry cry cry” och ”Hey Porter”. Bandets gitarrister gjorde ett utmärkt jobb och även om Kim Roland själv gav ett nervöst intryck i början så tycktes han mer självsäker mot slutet då låtar som ”Get rhythm”, ”Home of the blues”, ”Thanks a lot” och ”I got stripes” avslutade giget. Kim Roland sade något om att han inte var så förtjust i att sköta snacket mellan låtarna, men samtidigt var hans mellansnack rätt avspänt och kul så den biten får han gärna utveckla istället för att avveckla till nästa gång.

Några andra artister uppträdde också denna kväll, men dessvärre missade jag att se dem. Trubaduren Björn Lagberg uppträdde vid ett par tillfällen och Tommy Löfgren spelade ytterligare en gång, bägge i Bygdegården och Broken Road hade hunnit spela innan Countrywood kom på plats.

Det ska bli spännande att se vilka band och artister som kommer att besöka Ulvsättra den 16:e augusti. När detta skrivs är nämligen inte banden klara, men då hoppas jag att varken väder eller värdelös sport håller countrypubliken borta från Ulvsättra. Väl mött där och då.    

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman