Ulvsättras konsertlokal påminner om en stor lada, med öppningar åt två håll. Mitt emellan dem ligger den lilla scenen där ett bluegrassband lirar då Countrywood anländer. Golvet framför scenen är tillräckligt stort för att både linedansare och lyssnare ska få plats. En trappa upp ligger baren och vi inleder sommarens första countryfest.



Broken Road.
Foto: Georg Ryttman

Efter bluegrassmusiken äntrar Broken Road scenen. Gruppen består av lokala förmågor som huvudsakligen spelar rock n roll från 50-talets glansdagar. Bandet inleder dock med Patsy Clines gamla örhänge ”Walking after midnight” och följer upp med ”Honky tonk blues”, vilket föranleder att tro att det ska bli country hela vägen. Så är inte fallet.

Snart blir det istället rockmusik och gruppen tycks ha en förkärlek för Wanda Jackson och Carl Perkins, då låtar dessa legender skrivit och gjort kända, såsom ”Blue suede shoes”, ”Mean mean man”, ”Rockabilly fever”, ”Matchbox” och ”Let's have a party” löper som en röd tråd genom föreställningen.

Broken Road har satsat helhjärtat på standardlåtar från 50-talet som Jerry Lee Lewis ”Great balls of fire”, ”Little Richards ”Long tall Sally”, Chuck Berrys “Johnny B. Goode” och Elvis Presleys “That´s all right mama”. Urvalet är knappast sådant som kan ha undgått någon med minsta intresse för eran.

Bandet har dock den goda smaken att även skriva lite material själva. Jag räknar till tre hemtrampade låtar och de är inte alls tokiga. Broken Road har både manlig och kvinnlig sång, vilket ger viss variation, men scenvanan verkar det vara sämre med. Bandet spelar helt okay, men tycks ha svårt för att verkligen ge sig hän och ösa på. Kanske är det nervositet, för efter ett tag lättar det och de bägge sångarna vågar vråla till lite extra. Jag vet inte hur seriöst Broken Road satsar på sin musik, men nästa steg torde vara att skriva fler låtar själva, våga ta för sig mer live och framförallt välja mer udda covers än de allra mest uttjatade. Avslutningsvis får vi höra Broken Roads version av ”Crazy arms”, så tre countrylåtar blev det allt som allt när spelningen var över.

Bluegrass från det kalla berget



Cold Mountain Band.
Foto: Kenneth Friberg

Nästa grupp på scenen är bluegrassgänget Cold Mountain Band. Förutom en mikrofon som vokalisterna delar på är det inte mycket el involverat alls. Det skulle i så fall vara strålkastarna i taket. Medlemmarna spelar femsträngad banjo, fiol, gitarr, mandolin och kontrabas, allt akustiskt på sedvanligt bluegrass-manér. Bandet framför en mix av eget, ofta riktigt bra material och ett gäng covers.

Publiken bjuds under aftonen på många fina solon och en avspänd konsert som ger intryck av att bandet har uppträtt på åtskilliga scener genom åren.

Gitarristen Robin Whitehead som kommer från Manchester i England sköter den huvudsakliga sången, men även banjospelande Anders Sterner och violinisten Tina Sundberg tar ton emellanåt. Den sistnämnda uppträder denna kväll med brutet ben, vilket ger vissa besvär att ta sig fram till sångmiken, men hon klarar av det.

Övriga medlemmar i Cold Mountain Band är Margaretha Edlund på kontrabas och Johnny Carlsson på mandolin. Några låtar som jag uppskattar lite extra är – med reservationer för ofullbordade eller felaktiga titlar – snygga countrylåten ”Sometimes she forget”, ”Been a long time gone” där sångaren kom av sig lite, men låten är fin och ”Respect” som gruppen själva komponerat. Även hemtrampade ”On the road” och Deep valley blues” är några av de låtar som faller mig på läppen. Cold Mountain Band avslutar giget med trevliga ”Travelling kind”. Personligen hade jag föredragit lite fler mikrofoner på scenen. När folk pratar och rör sig i en stor byggnad med så högt i tak som det är på Ulvsättra Bygdegård går varken sång eller musik fram riktigt så högt som jag önskar, men för övrigt var Cold Mountain Band en mycket trevlig bekantskap som jag gärna upplever live igen.   

Tuffa toner med Just In Time

Tuffare tongångar stundar. Vinnarna i kategorin ”pop/rock-country” på Country- SM i Sälen 2007 intar scenen och det är med nöd och näppe att samtliga herrar får plats på den lilla estraden. Bandet består som alltid av Nicke Widén (steel guitar), Daniel Wigstrand (gitarr), Robban Larsson (trummor), Bosse Nilsson (fiol) och översteprästen Bob May på sång. Reverend Bob kom direkt från Tantogården där han sjungit hårdrock med ett av sina andra band, nämligen Voodoo Beans, och tydligen gjorde det rösten gott att få skrika ur sig aggressionerna innan det blev dags för country i Kallhäll. Jag har sett Bob May & Just In Time live åtskilliga gånger genom åren, men vokalt sett hörde denna spelning till en av de allra bästa.
Däremot känns det som att det är dags för gänget att börja repa in lite nytt material. Många låtar har framförts i åratal och trots att materialet genomgående är starkt och bra så blir det lite enformigt att höra samma sånger fortfarande. Det känns lite extra viktigt för ett svenskt countryband då dess publik, åtminstone i Stockholmsområdet, till stor del består av samma individer. Dessa människor återkommer år efter år och lyssnar ofta till samma grupper, så lite sprillans nytt material skulle inte skada, eller vad säger ni boys?

Ljudet är denna kväll skitbra och likaså framförandet. Ibland anar man en viss osäkerhet över vem som ska ta nästa solo, men Just In Time klarar alltid biffen i slutänden och så även denna kväll. Några låtar jag uppskattar extra mycket i kvällens framförande är ”Santa Fe”, skriven av Daniel Wigstrand, Moon Martins ”Bad case of loving you” och versionen av ”Highway to hell” som plötsligt kickar in extra då Robban Larsson trycker igång lite dubbelstamp mitt i countrystuket. När Bob May & Just In Time lämnar scenen har det mörknat utomhus och bandet har återigen visat var skåpet ska stå genom ett proffsigt framförande, spelglädje och avslappnad attityd.      

Proffsig rock n roll med The Hi-Jacks
   


The High-Jacks
Foto: Georg Ryttman

Sist ut denna kväll är The Hi-Jacks som har nya cd:n Around Midnight med sig i bagaget, vilken vi får höra flera låtar ifrån. Showen börjar lite olyckligt då Nina Jedevins mikrofon inte ger något ljud ifrån sig, men snart blir det ordning på tekniken och bandet river igång sin rock n roll-show med stor precision och spelglädje. Publiken kommer på Ninas inrådan närmare scenen och intim stämning uppstår, vilket passar The Hi-Jacks utmärkt.

Bandet, som vann kategorin rockabilly i Sälens country-SM förra året, gör skäl för utmärkelsen och Nina skämtar, flirtar och är väldigt underhållande både under och mellan låtarna hon sjunger. När hon tar ett steg tillbaks dundrar Per.Erik Jonsson igång Jerry Lee Lewis-pianot och sjunger den gamle mästarens klassiker.

Det är en fröjd att följa Jonssons fingrar som hamrar svarta och vita tangenter för att ibland lägga upp en doja på pianot i bästa The Killer-stil. Givetvis blir det både ”Highschool confidential” och ”Whole lotta shaking going on”, samt en del mindre kända alster. Även gitarristen Thomas Palin får sin beskärda del av mikrofonutrymmet och bland annat sjunger han ”Hold on”, samt det något udda val som Johnny Cash-låten ”Understand your man” utgör. Kul, tycker jag och dessutom i en utmärkt version.

Skulle jag välja ut en enda favoritlåt ur kvällens set blir det dock ”Do you know where your man is”, som Nina Jedevin sjunger med sådan inlevelse och pondus att håren reste sig på underarmarna. Det framförandet blev kvällens pärla för min del. Men naturligtvis gjorde det inte heller ont att se såväl basist som gitarrist hoppa ner från scenen och ligga på golvet framför publikens fötter och lira järnet – Anders Thomasson måste för övrigt ha Sveriges snyggaste kontrabas, glittrig och läcker – eller att höra låtar som ”Walking after midnight”, ”Boogie woogie country girl” och ”My boy Elvis”. Bortsett från det irriterande mikrofonstrulet i början av konserten blev The Hi-Jacks en alldeles utmärkt avslutning på denna country- och rock n' roll-fest.

Den 14/6 – dags igen!
Nu är det bara att se fram emot den 14/6 då nästa countryafton arrangeras av Tommy Löfgren på Ulvsättra Bygdegård. Banden till den tillställningen är när detta skrivs inte klara, men jag räknar kallt med att det blir fina grejer även då. Så på med cowboyhattarna och ge er ut till Kallhäll då, för ju fler vi blir, desto bättre stämning och mera drag blir det.

Text: Robert Ryttman