Nya tider stundar. Svengmans Collage debuterar live med sin nya sättning och undervåningen till Enskede Värdshus förvandlas plötsligt till Club Svengmans inför ett fyrtiotal åskådare. Det händer saker på bluegrassfronten, minsann.

Enskede Värdshus ligger pittoreskt till i Gamla Enskede, bara några stenkast från det gamla stallet snett över vägen. Prunkande grönska gör sitt för att hjälpa miljön medan doften från grillen sprider sig över värdshusets mysiga uteservering. Folk sitter såväl inne som utomhus och käkar kött, dricker pilsner, samtalar och har det skönt i solskenet.

Plötsligt dyker fyra gentlemän och en dam med kontrabas upp, iklädda vita cowboyhattar, och börjar spela bluegrass. Snart får de sällskap av tre glada damer, också de i vita cowboyhattar och damerna dansar till live-musiken. Vad vi just beskådar är Svengmans Collage som gör sin debutspelning med nuvarande sättning. Dansgruppen går under samlingsnamnet Svengmans Decolletage och voila! Enskede Värdshus har plötsligt förvandlats till Club Svengmans, en återkommande musikalisk tillställning med inriktning på bluegrass och country.

Kändisar i publiken
Den nuvarande upplagan av Svengmans Collage består av Kjell Johansson på banjo, Lisbeth Lundahl på bas, Magnus Wiberg på dobro, Peter Lundahl på mandolin och Kenneth Friberg på gitarr. Främst är det Peter som sjunger, men även Kenneth får visa sina vokala färdigheter i några låtar. Damerna i Decolletaget består av Susanne, Rita och Sussie.

Susanne, Rita och Sussie i Svengmans Decollage.

Utomhus framförs sex låtar och dessa inkluderar en kanonversion av ”Ain't nothing to me” som Johnny Winter spelade in 1973 på utmärkta albumet Still Alive And Well. I Svengmans version får den givetvis bluegrasskänsla. Det blir några Flatt & Scruggs-låtar och Bill Monroes ”Kentucky waltz” med mer.

Efter detta första set ombeds publiken att gå ner i källaren där andra set tar vid efter en halvtimme. Jag uppskattar publiken till ett fyrtiotal personer och bland dessa återfinns såväl medlemmar från grupperna Cold Mountain Band och Long Gone Smiles som välkände steelgitarristen Janne Lindgren.

Lokalen tar inte många fler om man inte kastar ut möblerna eller står uppradade på led, men som det nu var fungerade allting utmärkt. Svengmans körde med mikrofoner så att alla hörde och såg bra. Kenneth Friberg agerade även konferencier, en roll som han många gånger intagit på Loftet under Lida-festivalen och som passar honom fint. Hans stil är avslappnad, skämten kommer spontant och publiken fick anledning att skratta ofta.

Variationsrikt material
Andra set  inleds med instrumentala ”Home of a red fox” och Decolletaget dansar. Det blir en Hank Williams-låt, instrumentala irländska ”Irish washer woman som går i 4/6-takt, ”Your cheating heart” som alla redan känner till och den lugna ”The rose of my heart”.

Jag räknar till tio låtar som framförs före nästa paus och säga vad man vill om Svengmans, men variationsrikedomen i materialet kan man i alla fall inte klaga på. Här blandas friskt mellan rena bluegrasslåtar, okänt och känt, countrylåtar, folk och till och med rock n' roll i bluegrassaktiga versioner.

Decolletaget dansar av någon anledning främst under låtarna Kenneth sjunger och visserligen avslutas någon låt lite väl abrupt, samt att en del av materialet kanske kunde vara aningen tajtare framfört. Men med tanke på att detta är Svengmans debutspelning ska det dock klargöras att framförandet är över förväntan. Finns det skakiga premiärnerver på scenen (som består av samma golv som publiken står på) så märks den då inte. Dessutom har Kenneth feber, men inte heller det märks om man inte redan visste om det.

Spelglädjen är det inget fel på, ljudet är riktigt bra och flera solon ger upphov till spontana applåder, vilka de enskilda medlemmarna mycket väl förtjänar.

Värdig avslutning på giget
Ett kortare set avlöper. Det blir fem låtar inklusive Buck Owens ”Act naturally”, en Bob Dylan-låt, om man får tro den skämtsamme gitarristen (jag kände inte igen den), ”St. Augustine” och ytterligare ett par låtar.

Det visar sig snart vara ett misstag att så snabbt efter förra pausen göra ytterligare en paus och jag förstår inte riktigt vad den var nödvändig för. Klockan var nämligen omkring 21.30 och ungefär hälften av publiken passade på att gå hem då musiken tystnade. Här hade Svengmans tjänat på att fortsätta lira istället, men man lär av misstagen. I september då Club Svengman återuppstår för andra gången blir det nog inte lika många pauser som denna afton.

När bandet åter tar upp instrumenten blir det i ”Foggy mountain breakdown” och sedan följer en radda låtar som inkluderar religiösa sånger, Chuck Berrys ”Memphis Tennessee” i en riktigt rolig, struttig och egensinnig version, ”You're still to blame” av Stanley Brothers, den instrumentala banjodängan ”Lonesome road”, förgylld med ett flertal mycket snygga, snabba solon. Vi får en gammal kampanjlåt från ett presidentval och som om inte det vore nog lyckas publiken dessutom applådera till sig ett par extranummer, nämligen ”Duelling banjos” och en instrumentalversion av ”Regntunga skyar” som Anne-Lie Rydé gjorde en så fin version av för några år sedan. I Svengmans händer blir den instrumental och en mer värdig avslutning på ett mycket lyckat uppträdande har jag svårt att tänka mig.

Club Svengman framöver
Framöver är Club Svengman tänkt att bli ett återkommande evenemang, då med gästartister, improviserade jam och andra spontana uppträdanden. Tanken är att dessa klubbkvällar ska infalla på onsdagar på Enskede Värdshus, med start i september. En utmärkt idé, eller hur? Countrymusik och bluegrass kan man ju inte få för mycket av.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman