Foto: Krister Halvars

Bluegrassbandet Gravity är aktuella med nya albumet Roadman, de har turnerat i USA och medlemmarna är i många fall med även i andra band. Countrywood kontaktade sångerskan Annsofie Lindström för att få veta mer om gruppen, vilka de är och vart de är på väg.

Gravity bildades hösten 2004 efter ett jam ihop med den amerikanska bluegrassartisten och låtskrivaren Larry Cordle i Torsby, Värmland. Sin första officiella spelning hade gruppen i början av 2005 och Gravity består idag av Annsofie Lindström, Peter Fröbom, Kenneth Kjellgren, Janne Ekman och Lars Lissola. Från början hade gruppen svårt att hitta ett namn och Annsofie berättar varför det blev just Gravity:

- Som så många andra band hade vi jättesvårt att komma på ett bra namn som inte redan var upptaget och som stod för något nytt, men som samtidigt var enkelt. Namnet Gravity fick vi hjälp med att hitta av en glasdesigner på Orrefors som gjorde Intermezzoserien. Det känns som att det ligger mycket energi i det namnet, men vi är ju naturligtvis inte ensamma i världen om det, säger sångerskan och skrattar.

Presentation av Gravity
Annsofie Lindström (sång) är född och uppvuxen i Torsåker i Gästrikland. Hon har sjungit sedan barnkören och hennes första band var ett rockcoverband i Sandviken under gymnasietiden. 1999 flyttade Annsofie till Falun där hon imiterade Janis Joplin i Sikta mot stjärnorna hösten 2000. Sångerskans första bluegrassband hette Backporch Band och grundades tillsammans med basisten Peter Fröbom. Gruppen var aktiv från sommaren 2000 till sommaren 2004. Annsofie har även medverkat som solist i julshower tillsammans med barbershopkören och Lurbo Stompers i Falun. Hon är också sångerska i rockabilly/blues/country-bandet Miss T-Bones sedan 2005.

Peter Fröbom (bas) är född och uppvuxen i Karlsbyheden i Dalarna. Han blev intresserad av musik efter att som pojke ha hört en inspelning med Lightnin' Hopkins. Det var när han sökte rötterna till rockabillymusiken som han upptäckte bluegrass och framför allt Bill Monroe som sedan dess varit en av hans största inspirationskällor. Peter har även haft turen att få träffa Bill Monroe ett par år innan denne gick ur tiden 1996. Peter spelade under 90-talet bas i rockabillybanden King Rats och Eddie and the Flatheads, samt i countryrockbandet Whiteleather. Under 2000-talet har det blivit bluegrass i bland andra The Backporch Band och GravelRoad. Förutom Gravity är Peter också basist i Miss T-Bones. Peter anser för övrigt att den gemensamma nämnaren i bluegrass och rockabilly är blues och att musik som helt saknar den ingrediensen gör sig bäst på soptippen.

Kenneth Kjellgren (banjo) föddes en bister och stormig vinternatt på en kall och karg ö i Östersjön. Numera är han bosatt långt inne i skogen i södra Dalarna. Han började spela banjo efter att ha fått en uppenbarelse vid ett biobesök, sålde sin själ till djävulen och fick en banjo i utbyte. Därefter har Kenneth figurerat i allehanda konstellationer och grupper. För närvarande medverkar han främst i Gravity, men spelar också tillsammans med sin bror och vapendragare sedan många år, Jonas Kjellgren, i Downhill Bluegrass Band. Kenneth är också aktiv i sidoprojektet Barnyard Fury som 2007 gav ut en mycket bra platta och han har producerat och spelat in ett antal skivor inom bluegrassgenren. Den senaste var aktuella Roadman med Gravity.

Janne Ekman (dobro) började vid 14 års ålder att spela gitarr och ett halvår senare blev det banjo efter att ha sett en god väns bror spela det udda men häftiga instrumentet. Som tonåring spelade han istället elgitarr i ett bluesband. Janne prövade sedan lyckan som trubadur och blev samtidigt kontaktad av bluegrassbandet Solid Grass som behövde en basist. Mellan 1984 och -85 spelade han bas med dem. Efter det försökte han komma in som banjospelare i något band och vid den tiden var det ett enormt överskott på banjoister. När Janne var i Gränna kollade han in vilket instrument som var mest sällsynt och det visade sig vara ont om basister, vilket han redan prövat, liksom dobro-spelare. Eftersom dobrons och banjons pickingteknik liknade varandra fick det bli dobro. Sommaren 1989 köpte Janne sin första dobro och han har sedan dess medverkat i No Hard Time Band (1989 –1991), B Nice Boys (1991 –1997) och Cutaway (1998 – 2004). I dagsläget spelar Janne med Downhill, Hillfillies, Barnyard Fury, Tobacco Jam och naturligtvis Gravity.
 
Lars Lissola (gitarr) föddes i Lima i norra Dalarna och är uppvuxen med såväl svensk folkmusik som klassisk violin. Lars började spela fiol som fyraåring med Suzuki-metoden och hade senare en moped av märket Honda. Han började spela gitarr i högstadiet med diverse hobbyband och fastnade någon gång i början av 90-talet för countrymusiken och några år senare för bluegrass och flatpicking. Lars spelade gitarr och mandolin i High Pass och han lirar också i Lonesome Mountaineers sedan 2006. Gravity blev han medlem av i början av 2008.

- När vi spelade in skivan Roadman var Erik Igelström med på mandolin. Han är numera bandmedlem i G2. Den frilansande folk- och jazzmusikern Simon Stålspets var med på gitarr och han återfinns för närvarande i det fransk-svenska folkmusikbandet Svart Kaffe, berättar Annsofie Lindström.

Foto: Georg Ryttman

Obscena svenska folksånger i USA
I somras turnerade Gravity i USA och jag ber Annsofie att berätta lite om resan, spelningarna där och mottagandet från den amerikanska publiken.

- Vi hade två stora festivalspelningar på Greyfox och Podunk bluegrassfestival, samt tre radioshower. Greyfox är en av ostkustens största bluegrassfestivaler och de hade aldrig haft ett svenskt band förut så det var verkligen roligt att vara det första. Sen spelade vi på några klubbar och pubar, bland andra på Hanks Saloon i Brooklyn NY, Cantab Lounge i Cambridge Boston MA, samt Sullys Pub downtown Hartford CT. Responsen var hur bra som helst. Den amerikanska publiken vet hur de ska vara en bra publik medan vi svenskar är lite tillknäppta och inte så uttrycksfulla. Vi fick beröm för att vi hade en proffsig framtoning och en egen stil, skickliga musiker, samt en karismatisk frontfigur. Däremot var den amerikanska publiken lite förvånad över att vi inte sjöng på svenska så Kenneths bror Jonas Kjellgren, som var med oss och spelade mandolin på turnén, drog en av sina obscena svenska folksånger. Om de bara förstod innehållet i den texten, säger Annsofie och skrattar.

Turnén i USA gav uppenbarligen mersmak för Gravity har stor lust att återvända dit, men det är inte någon helt lätt match att planera nya spelningar där.

- Vi letar efter en agent som vill åta sig att boka spelningar och promota oss, men det är lite svårt när man inte bor i USA. Jag tror att man måste bestämma sig för att flytta dit om man vill satsa. Det gjorde ett annat band som vi träffade där som var från Australien och England. De heter Greencards och gjorde sin debut på Greyfox för tre år sedan och är jättestora idag. De flyttade först till Austin i Texas men bor numera i Nashville. Vi kan och vi vill absolut  turnera i USA igen men det måste klaffa med bokningar och det är nästan ett heltidsjobb att samordna allt.

Gravitys nya skiva Roadman
Nyligen albumdebuterade Gravity med sin utmärkta fullängdare Roadman. Skivan spelades in i en studio i Avesta 2007 och kom ut 2008. Plattan spelades in live, men avskärmat, så att gruppen kunde lägga om separata instrument ifall något skulle gå snett. Sången och vissa solon är pålagda i efterhand med Kenneth Kjellgren som tekniker i hans hemmastudio där även albumet är mixat. Annsofie är nöjd med det mottagande Roadman hittills har fått av såväl kritiker som publik.

- Det har gått över förväntan. Vi blev speciellt glada över recensionen som publicerades i Zero Music Magazine. Sen kommer tidningen Lira att ha med skivans första spår ”Travelers” på deras årliga samlingsskiva som kommer ut i november 2008. De kommer även att recensera cd:n i samma nummer. Amerikanska Folkmusikföreningen AFF har visat stort intresse och uppskattning sen vi gav ut Roadman och de hjälpte oss med försäljning av den både i Torsåker och Gränna i somras på bluegrassfestivalerna där. Det är mycket roligare att spela live nu när vi har en skiva att sälja eftersom vi fick så många frågor från publiken om det innan.

På Roadman framför Gravity ett par ovanliga covers. Den ena låten är skriven av Bruce Springsteen och den andra av Carl Perkins, två artister som i alla fall undertecknad inte associerar till bluegrass. Jag frågar Annsofie hur bandet kom på att spela in dessa låtar.

- Just för det du sa att de är ovanliga och inte förväntas att spelas inom den här musikstilen. För oss är det självklart att rockabilly och bluegrass går hand i hand, men kanske inte för bluegrass-puritanerna. Men ska man göra nåt nytt måste man göra det som känns rätt och följa de kall man har, annars lyckas man inte. Peter upplyste mig om en liten anekdot: Elvis Presley tog Bill Monroes "Blue moon of Kentucky” som ursprungligen var en lugn vals och gjorde den till rockabilly. När Monroe hörde Elvis version gick han in i studion och spelade in låten på nytt, denna gång som en snabb och energifylld bluegrasslåt. Efter att artister som Presley och Carl Perkins slagit igenom i mitten av 50-talet kan man höra tydliga spår av rockabilly i både Bill Monroes och Flatt & Scruggs bluegrassmusik. Dessa stilar inspirerade varandra på den tiden och att korsa dem är egentligen ingenting nytt, bara bortglömt. Springsteen-låten var mest en slump, en barndomskamrat till mig ville att jag skulle sjunga den med akustiskt gitarrkomp på hennes bröllop och efter det var jag kär i både texten och melodin. Och musikerna i Gravity är duktiga på att komma på nya arrangemang på låtar så vi gjorde om den till valstakt och så blev det som det blev.

Covers och original

Hur valde ni övriga coverlåtar till skivan och varför blev det dem det blev?

- Vi hade ju spelat live i två år innan vi började spela in Roadman och det är då man kommer på vilka låtar som funkar. Vissa låtar tröttnar man på direkt så dem ska man inte spela in för då kan man bara anta att den som lyssnar på skivan kommer att uppleva detsamma. Man ska välja med omsorg när man väljer låtmaterial till en skiva. Ibland kan det vara så att en låt funkar hur bra som helst live men absolut inte på platta. Ett exempel är ”Me and Bobby McGee” som funkar hur bra som helst att spela live för oss, men det känns som att för många redan har spelat in låten och då är det inte kul att själv göra det.

Berätta lite om herrarna som skriver ert originalmaterial: Steve Werner, Fur Dixon och Ronnie Crutcher. Vilka är dessa personer, hur kom ni i kontakt med dem och hur kommer det sig att de blev låtskrivare åt Gravity?

- Peter lärde känna Steve Werner under hans tid med bandet King Rats på 90-talet och blev genast imponerad av hans fantasiska låtar. Några år senare kom Steve över till Sverige och gästade på några gig med The Backporch Band. Då skrev han”Reputation of a rambler” åt oss. Så när det blev dags att hitta låtar till Gravity var Steve den första Peter frågade och då hade han nyligen flyttat ihop med Fur Dixon i Los Angeles. Fur har tidigare spelat i band som The Cramps, Hollywood Hillbilly's och The Screamin' Sirens. Inom kort hade paret skickat över en demo med låtar som vi fick fria händer att arrangera som vi ville. Steve Werner har för övrigt ett förflutet som gitarrist och bandledare åt rockabillylegender som Sonny Burgess, Glen Glenn, Ray Campi, Johnny Legend och Tommy Sands. Ronnie Crutcher bor i Nashville, Tennessee och spelar bas med Brian Setzer and the Nashvillians och gitarr med Hillbilly Casino. Jag och Peter träffade honom under ett IBMA-besök i Nashville för några år sedan och vi spelade upp en demo med Gravity för honom som han gillade. Han gav oss en demo med låtar som han skrivit och som han trodde skulle passa oss.

Inte produktiv som Dolly Parton

Är det ingen i Gravity som själv skriver låtar och varför användes i så fall ingen av dessa på Roadman?

- Det är lite dåligt med låtskrivarnerver i Gravity tyvärr. Jag önskar inget hellre än att jag hade lika enkelt som Dolly Parton för att skriva låtar. Men när vi hade Jonas med oss på turnén så fick jag lite idéer om ett par av hans sånger som kanske kommer med på nästa skiva. Han är en jätteduktig låtskrivare. Sen kommer Micke Grund som är kompositör, sångare och gitarrist i Lonesome Mountaineers att spela mandolin med oss ett tag framöver så det finns massor av hopp om nytt låtmaterial.

 Hur fick ni ert skivkontrakt med Enviken och för hur många plattor är ni kontrakterade?

- Vi har inget annat kontrakt med Enviken Records än ett handslag. Vi gav ut skivan själva på Kenneths och Jonas bolag, LimestoneHouse Music, i samarbete med Enviken Records som hjälpt till med distribution och promotion. Patrik Staffansson i Enviken är en eldsjäl och vi vill stödja honom och Enviken Records så mycket vi bara kan i denna svåra bransch med tanke på hur mycket han har hjälpt och uppmuntrat oss.

Har ni redan nu några planer inför nästa platta och när uppskattar du i så fall att den skulle kunna tänkas komma?

- Under nästa år kommer i alla fall inspelningarna att starta och förhoppningsvis släpps den då också. Vi letar fortfarande skivbolag, men det hänger även lite grann på när under nästa år vi åker till USA.

Hur promotar ni Roadman nu och inom den närmsta tiden?

- Mestadels på livespelningar, men vi syns ju också på Ginza och CDON. Det enda vi är lite mer offensiva på är reklamutskick till festivalarrangörer. Sen har vi ju tidningar och publikationer som Zero Music Magazine, Lira Musikmagasin och Countrywood som uppmärksammar oss och Amerikanska folkmusikföreningen gör reklam för oss på deras hemsida www.amff.se. Vi har också Myspace, det är bara att klicka på adressen www.thegravityband.com och lyssna på fem av låtarna från skivan Roadman. 

Mycket hjärta och jävlar anamma
Medlemmarna i Gravity har väldigt skilda influenser. Annsofie har förebilder som Janis Joplin, Maria McKee, Emmylou Harris, Dolly Parton och Ruth Brown. Ett bluegrassband som Gravity gillar skarpt är The Del McCoury Band, men även legendariske Bill Monroe är uppskattad av alla. Men även The Band, Stevie Ray Vaughan och Stray Cats uppskattas av gruppen.

- Det måste vara musik med mycket hjärta och en stor portion jävlar anamma, säger Annsofie.

Men vad tycker hon då om svensk country och bluegrass av idag?

Ska man vara ärlig så har nog svensk country och bluegrass aldrig varit bättre än idag. Det finns en massa intressanta band! Men då måste man också anse att band med skaparglädje som sticker utanför ramarna en aning är någonting positivt. Ser man på saken som många trångsynta experter, att country måste låta si och bluegrass måste låta så, då tycker jag att svensk country är ganska slätstruken och tråkig. Några favoritband för oss är Baskery, Fatboy, Rockridge Brothers, John Lindberg Trio, Kjellvander och Li'l Linn & The Lookout Boy's.

När Gravity startade, hade ni då planerat att göra icke-konventionell bluegrass eller var det något som bara skedde och hur hittade ni er egen stil?

- De enda planerna vi hade var att vi skulle ha kul och förhoppningsvis få till någonting nytt som kunde glädja fler än oss själva. Vi har helt enkelt testat låtar vi tycker är bra utan att tänka på någon särskild stil och har vi haft tur så har det passat vår sättning. Ett exempel är blueslåten "Number 9 train" som jag och Peter spelat med Miss T-Bones tidigare. Jag började sjunga den som uppvärmning på ett Gravity-rep och Peter började spela ett rent rockabilly-komp på basen. Ingen av de andra hade hört låten så de började spela det de tyckte passade in, samtidigt som de tänkte "bluegrass"! Resultatet blev så bra att vi har tagit fram fler låtar på samma vis. Det är nog det bästa sättet jag kan förklara vår"egna stil på. Sedan har vi ju mycket bra smak förstås, skämtar Annsofie.

Framöver har Gravity en hel del inbokade spelningar så det finns gott om möjligheter för countryfansen där ute att stifta bekantskap med gruppen live.

- Vi har en Finlandsturné på gång till våren och sen ska vi upp till Åre och spela på Bustamon en helg. Men först ska vi spela på ett av våra favoritställen i Falun som heter Banken Bar & Brasserie och sen Amerikanska Folkmusikföreningens Julkonsert i Farsta, söder om Stockholm. Samma helg har vi ett gig på vår favorit-liveklubb i Stockholm, nämligen Akkurat Restaurang & Bar. Därefter blir det festivaler både i Norge, Sverige och Danmark till sommaren och förhoppningsvis ännu en USA-sväng, berättar Annsofie Lindström.

Text: Robert Ryttman