I motsats till julafton 2008 låg snön tjock och vit i Farsta den 22:a november då Amerikanska Folkmusikföreningen (AFF) hade sin julkonsert. Mer idylliskt kunde det inte gärna bli. Varken grönt eller blått gräs syntes till under snömassorna. Däremot spelades det gott om bluegrass inne i värmen på Farsta Teater.

Farsta Teater visade sig vara ett utm ärkt ställe för livemusik. Även om högtalarsystemet krånglade lite ibland var ljudet utmärkt för övrigt, och oavsett var man satt i salongen så både hördes och syntes kvällens artister väldigt bra. När Countrywood väl var på plats stod bluegrasskvintetten Foxbone på scenen. Gruppen består av de fem välklädda herrarna Johan Victor, Ola Höiden, Ola Sandström, Pontus Juth och Bendik Goldstein som hanterar fiddle, mandolin, banjo, gitarr och ståbas. Dessutom lyckades killarna levererar finfin stämsång. Tyvärr hann undertecknad bara höra de två sista låtarna med gruppen denna afton, men mellan dessa fick vi också det tveksamma nöjet att höra julslips, och ja, det är som det låter: en slips som spelar en melodi. Klart udda, kan man leende konstatera. Annars var den akustiska musiken uppmickad och lät väldigt bra, men det hade varit roligare om vi hunnit höra hela giget, vilket dock inte var Foxbones fel, utan naturligtvis vårt eget, då vissa omständigheter stressat läget denna eftermiddag och resulterat i att vi anlände senare än vad som först var tänkt.

Steamboat Entertainers, som klev på direkt därefter, har funnits i trettio år och spelar old time. Konstellationen vi fick höra denna kväll har existerat sedan tidigt 90-tal och bland instrumenten som trakterades märktes mandolin, två fioler, gitarr, ståbas, banjo och en av fiddlarna sjöng ”Cotton eye Joe” som inledning. Samtliga grupper hade uppmanats att framföra minst en julsång, vilket ju känns berättigat när det är julkonsert, och Steamboat Entertainers framförde en sådan trudelutt på enbart fiol och sång. Sedan framfördes ”Left alone again blues” med sång av banjoisten och ”Lost John” sjöngs av en av fiolspelarna. Gruppen alternerade mellan instrumenten under showens gång och dessvärre la en av högtalarna av ibland, vilket resulterade i att solosången emellanåt hördes svagare än stämsången, vilket var lite synd. Ett par andra av låtarna som undertecknad uppskattade var Fiddlin' Arthur Smiths mördarballad ”Kiss me quick” som trots titeln inte har någonting med Elvis låt med samma namn att göra. ”My Ozark Mountain home” avslutade Steamboat Entertainers rätt trevliga spelning denna julfest.

Tobacco Jam är ett tämligen nytt bluegrassband som klarar sig utan banjo. Gruppen består av fem manliga musikanter och Anna Ericsson, vars sångröst jag gillar. Då vi befinner oss på en teater rullar gruppen ut rekvisita i form av ett träd och sedan drar de igång. Jag gillar ”Pig eye blues”, en fin låt som handlar om en krogkväll, och ska man tro mellansnacket bygger texten på personliga upplevelser från någon av bandmedlemmarna. Musikanterna i Tobacco Jam lirar munspel, dobro, bas, mandolin och gitarr, Mitt intryck av kvällens gig är att munspelet och den fina, kvinnliga sången ger bandet sin särart rent soundmässigt. Publiken får njuta av flera fina soloprestationer på främst munspel, dobro och mandolin, men tyvärr blir även Tobacco Jams gig något lidande av det ibland strejkande högtalarsystemet. Gruppen framför bland annat Dixie Chicks ”Tortured tangled hearts”, Cheryl Wheelers ”Summer fly” som är lite lugnare med fin sång och som jullåt framförs en skitkul och oväntad version av ”Mössens julafton”, vilken givetvis drar ner rungande applåder och skratt. Underbart! Den här typen av tillställningar kan ibland kännas lite väl finkulturella och tillknäppta, med en sittande och noggrant lyssnande publik, och då känns galenskap som denna skönt befriande. I låten efteråt blir det finfina gitarr- och munspelssolon och sedan får vi höra en lätt stompig, bluesig sak betitlad ”Jealousy” och även ”Born a ramblin´ man” föll undertecknad i smaken. Tobacco Road har tydligen en skiva på gång, vilken säkert blir mycket hörvärd.

I pausen talar jag med kvällens konferencier, Peter Frövik från Rockridge Brothers, som berättar att tillställningen lockat cirka 125 betalande och att samtliga närvarande, inkluderat musiker och övrig personal, förmodligen rör sig om ungefär trehundra personer. Inte illa, med tanke på att detta är AFF:s första julkonsert i Stockholmsförorten Farsta och med tanke på att det snöat hela dagen och blivit aningen svårare att ta sig fram än i normala fall. Peter Frövik gör för övrigt ett alldeles utmärkt jobb som konferencier denna afton. Hans presentationer av banden och mellansnacket är avspänt, roligt och skämten skönt skruvade. Ingenting verkar repeterat. Den välklädde gitarristen tycks helt enkelt ha denna sköna jargong medfödd och spontanitet är ju aldrig fel. Mellansnacket drar vid flera tillfällen ner rungande applåder och skratt, vilket mjukar upp den stelhet som annars kunde ha infunnit sig. Att Peter dessutom nämner Countrywood från scenen gör ju inte direkt ont heller, om en jävig murvel som undertecknad får uttrycka sig så.

Efter ett glas cola i baren – det finns starköl, vin, lättare mat, kaffe och kakor också – blir det dags för mer musik från scenen. Den här gången har turen kommit till Svengmans Collage, en fortsättning på Svengmans Garage från 90-talet. I nuvarande upplaga har gruppen spelat sedan januari 2008 och bandet består av Kenneth Friberg (gitarr), Magnus Wiberg (dobro), Lisbeth Lundahl (bas), Kjell Johansson (banjo) och Peter Lundahl (gitarr och mandolin). Samt naturligtvis sång, huvudsakligen framförd av Peter Lundahl. Denna kväll inleds med ”How many times” där Kenneth Friberg går loss med ett gitarrsolo och sedan följer man upp med coola ”Ain't nothing to me” som Johnny Winter spelat in, men här alltså i lyckad bluegrassversion. Det låter tajt och koncentrerat denna afton, men ändå avspänt och någon nervositet märks inte. Svengmans jullåt blir – lätt överraskande – John Lennons ”Happy xmas (war is over)” och dessutom i en riktigt känslofylld version. Överraskande bra och seriöst framförd, med tanke på att flertalet grupper tycks se jullåtstvånget som någonting man helst slarvar förbi eller undviker att ta på allvar. Så en eloge till Svengmans för denna lilla pärla. Sedan ska man naturligtvis inte negligera instrumentala banjolåten ”Lonesome road” som framförs i en jävla fart och som har snygg melodi. Sin vana trogen bjuder även Svengmansgänget på visuell fägring i form av dansgruppen Svengmans Decolletage som i vanliga fall består av Susanne, Rita och Sussie, men Sussie var denna kväll utomlands och ersattes tillfälligt av linedansens motsvarighet till Clint Eastwood, nämligen Daniel. Svengmans framförde denna afton låtar som ”Here I am in love again”, sjungen av Kenneth Friberg, ”I dreamt I saw St. Augustine”, snygga ”I'm lonesome for Kentucky” med fint dobrosolo, och avslutade fick ”Big spike hammer” göra, med ännu ett dansnummer som grädde på moset.

Aristocrats var en ny bekantskap för min del. Bandet består av de två bröderna Shep och Nohan Gest från New York som flyttat till Sverige för ett och ett halvt år sedan. De spelar tillsammans med den italienska basisten Michele Benincaso och svenska mandolinspelerskan Edith Lundahl som också är med i Hillfillies. Aristocrats har existerar i cirka ett år och gruppen har specialiserat sig på musik från Hawaii, amerikanska folksånger, country och blues. Gruppen gillar att rota fram så gamla låtar som möjligt, såsom Pre-war western swing och ”Honolulu tom boy”, som skrevs i början av 1900-talet, framfördes denna kväll. Det här bandet har verkligen en egen stil och det är inte sällan Benincaso spelar med stråke på kontrabasen. Bland materialet som framfördes märktes ”Oklahoma hills” med ett fint mandolinsolo av Edith Lundahl, instrumentala ”Hawaiian stormy weather” som hade många roliga och oväntade vändor, någon låt av Leadbelly, ”Moonshine blues” (eller ”Kentucky moonshiner” eller ”The bottle song” som den också kallas) som bandet snappat upp av Bob Dylan men som har en äldre historia än så, ”Nighttrain to Memphis”, och som avslutning blev det standardlåten ”Keep on the sunny side”. Någon jullåt tror jag inte att aristokraterna spelade. Oavsett vilket var Aristocrats ett kul och udda inslag som var intressant att lyssna till, även om det vid något tillfälle blev lite för mycket av det gammalmodiga för min smak.

Efter ännu en välbehövlig paus var det dags för aftonens headliners, nämligen Gravity som i mitt tycke har gjort årets bästa bluegrassplatta, vilken uppbådat höga förväntningar inför liveframträdandet för AFF. Och jag blev inte besviken. Bandet fick, helt rättmätigt, längre speltid än övriga akter och materialet som framfördes baserades huvudsakligen på låtar från skivan Roadman. Men även annat smått och gott framfördes från scenen då Gravity lirade omkring tjugo låtar denna kväll och gav den hungriga publiken två extranummer, varav det sista var Dolly Partons utmärkta ”The grass is blue”. På baksidan av Peter Fröboms bas står det ”God bless Johnny Cash” vilket ju är väldigt sympatiskt och Janne Ekman som spelar dobro i Gravity fick vi höra vid två tillfällen denna kväll, nämligen också i Tobacco Jam. Det skulle ta alltför mycket utrymme att räkna upp varenda låt Gravity spelade, men jag kan nämna Gillian Welchs ”Red clay halo” som utmärktes av finfint dobrosolo, ”Way past gone” som kanske var gigets svängigaste låt, Nancy Griffiths ”Working girl” med ännu ett utmärkt dobrosolo och Hank Williams gamla vals ”Weary blues” där Annsofie Lindström återigen visade vilken oerhört duktig och känslosam sångerska hon är.

Såväl Lindström som bandet visade prov på såväl musikalisk bredd som på enskilda prestationer och det svängde ett gäng när gruppen blandade upp sin bluegrass med rockabillykomp. Det blev mycket stämningsfullt i de lugnare låtarna och som jullåt brassade man på med Chuck Berrys ”Run Rudolph run” i hyperspeedad bluegrassversion. Jag kan bara hoppas att den hamnar på en framtida cd. Detsamma gäller den snabba gospellåten ”I can't feel like home in this world anymore” som var kanonbra. Det finns mycket att säga om Gravity och deras konsert för AFF denna kväll, men jag nöjer mig med att konstatera att bandet är grymt live, att Annsofie sjunger ohyggligt bra och varierat och att det var en kick att höra så många låtar från Roadman live. Tyvärr hann jag inte hälsa på sångerskan då hon signerade skivor efter giget. Vissa barnrelaterade omständigheter tvingade mig att stressa hemåt lika fort som jag stressat dit, men jag hoppas att Gravity fick många skivor sålda denna kväll och att gruppen snart lirar i Stockholmsområdet igen. Bättre än så här blir inte svensk bluegrass inom överskådlig framtid.       

Text: Robert Ryttmans
Foto: Georg Ryttman

Julkonserten i bilder!