
Medan countrymusiken formades så utvecklades olika genrer och subgenrer,
t.ex. bluegrass, cajun, western swing, honky tonk, zydeco, Nashville sound,
country and western, rockabilly m.fl. En av de absolut intressantaste stilarna
är truck driving music. Men hur startade och utvecklades det hela?
Jordnära vardagliga texter
Typiska ämnen inom countrymusiken är kärlek, brustna förhållanden,
alkohol och texter om tåg – ”songs about trains”.
Jimmie Rodgers, som anses vara den första countrystjärnan, jobbade
själv vid järnvägen och sjöng många låtar
om tåg och livet vid järnvägen. Men detta blev aldrig någon
egen subgenre på samma vis som truck driving music.
Under 1960-talet i USA ökade vägtransporterna med lastbilar och
med tiden blev åkarna en av landets viktigaste grupper inom transportnäringen.
De uppfyllde en oerhört viktig funktion då lastbilen är
ett mer flexibelt transportmedel för gods, material och boskap än
tågtransporter.
Den vite mannens blues
Precis som bluesen har belyst de svartas levnadsvillkor har countrymusiken
speglat de vitas. Därför var det också naturligt att man
började skriva texter om lastbilschaufförerna när de blev
en så viktig del för samhället och arbetarklassen.
Truck driving-texterna handlar om chaffisarna, deras liv och villkor på
vägarna, om hemlängtan och annat som kännetecknar deras
omständigheter. Musiken är närbesläktad med honky
tonk, countryrock och Bakersfield-soundet.
Det är ganska tuffa låtar som oftast framförs av manliga
sångare med mörka stämmor. Och även om Nashville
försökte hänga på trenden i kommersiellt syfte, så
har de aldrig ”lyckats” forma om detta gebit.
Dave Dudley
Truck driving-musikens fader anses Dave Dudley (1928-05-03—2003-12-22)
vara. Han spelade in ”Six days on the road” sommaren 1963,
vilket blev startskottet för truck driving music. Låten blev
Daves genombrott och en stor succé. Han insåg att det fanns
en potential och ett behov av låtar för denna målgrupp
och följde under sin karriär upp den med en lång rad truck
driving-hits, t.ex. ”Truck drivin’ son-of-a-gun” (1965),
”Trucker’s prayer” (1967), ”Anything leaving town
today” (1967), ”There ain’t no easy run” (1968),
”One more mile” (1968), ”Keep on truckin’”
(1973), ”Rollin’ rig” (1973), ”Me and ole C.B.”
(1975) och ”Rolaids, doan’s pills and preparation H”
(1980).
Red Simpson
Ett par år senare dök en annan man upp på arenan - Red
Simpson (född 1934-03-06). Han arbetade som pianist på Clover
Club och gjorde inhopp på The Blackboard Club istället för
Buck Owens på helgerna. Bill Woods frågade Red om han kunde
skriva en truck driving-låt, vilket han gjorde. Därefter ville
Bill att Red skulle leverera ytterligare fyra sånger på detta
tema, men i samma veva hade Bill Woods slutat med skivinspelningar.
År 1965 letade Ken Nelson på Capitol efter någon som
kunde spela in ett par truck driving-låtar. Merle Haggard verkade
som klippt och skuren för rollen, men avböjde. Simpson tackade
där-emot ja och fick en hit direkt med Tommy Collin’s ”Roll,
truck, roll” 1966. Red spelade så in en lp med samma namn
och fick därefter erbjudandet att spela in ytterligare två
trucklåtar som bägge nådde Top 50. Han fick sedan sin
första etta-hit med ”Sam’s place”, vilken spelades
in av Buck Owens. Red fick därefter flera egna hits inom denna genre
och spelade bland annat in låtar som ”Diesel smoke, dangerous
curves” (1966) ”I’m a truck” (1971), ”Country
western truck drivin’ singer” (1972), “Awful lot to
learn about truck drivin’” (1973), ”Truck driver’s
heaven” (1976) och ”The flying saucer man and the truck driver”
(1979).
Men, det var inte bara Red Simpson som ”hoppade på tåget”
1965. Utan det kom ett par herrar till som skulle ha stor betydelse för
truck driving-musikens utveckling.
Red Sovine
Singer/songwritern Red Sovine (1918-07-17—1980-04-04) hade vid denna
tidpunkt en gedigen karriär bakom sig, efter att genom hjälp
och råd från Hank Williams ha fått ett skivkontrakt
med MGM Records, vilket ledde till 28 singlar i honky tonk-stil.
År 1954 skrev Red ett nytt kontrakt, nu med Decca och det var då
han fick sitt verkliga genombrott med en dryg handfull singlar som listettor
under de närmaste åren.
År 1963 flyttade Red till Nashville. Hans stora grej var egentligen
recitation. Och spoken word på truck driving-tema hade förekommit
sedan sent 40-tal. Detta i samband med Reds barytonröst var en naturlig
kombination. 1965 spelade han in ”Giddy-up go”, vilket blev
en enorm hit och toppade countrylistorna sex veckor i följd. Han
fick också en hit med ”Teddy bear” (1976) som toppade
listorna i tre veckor.
Bland Reds truck driving-låtar, förutom de två ovan nämnda,
spelade han in ”Truck drivin’ son-of-a-gun” (1965),
”Long Night” (1966), ”Phantom 309” (1967), ”Truck
driver’s prayer” (1970), ”18 wheels a hummin’
home sweet home” (1976), ”Little Joe” (1976) och ”Woman
behind the man behind the wheel” (1977).
Dick Curless
Dick Curless (1933-03-17—1995-05-25) – the Baron of country
music - är det fjärde stora namnet inom truck driving music.
Dick började sin professionella musikaliska karriär 1949, men
blev inkallad 1951. Han höll igång sitt musicerande och spelades
ofta på den militära radiokanalen ”The Armed Forces Network”.
Sitt stora genombrott fick Dick via en talangjakt, varefter han började
uppträda i Las Vegas och Hollywood. Han fick då också
sitt första skivkontrakt, men karriären avbröts på
grund av sjukdom. Det skulle dröja till år 1965 innan han nådde
framgång på de amerikanska countrylistorna, detta med ”A
tombstone every mile” i bästa truck driving-anda. Låten
följdes upp med nio hitlisteplaceringar.
Bland Dick Curless truck driving-låtar kan nämnas “Travelin’
man” (1966), “Big wheel cannonball” (1970), “Drag
’em off the Interstate, sock it to ’em, J.P Blues (1970) och
“Chick inspector” (1973).
Begreppet kommer till
Den första hitlåten på truck driving-tema ”Truck
driver’s blues” skrevs av Ted Daffan och spelades in av Cliff
Bruner redan 1939. Skivan sålde i över 100 000 ex.
Detta var dock långt innan 60-talets explosionsartade utveckling
av truck-näringen och före det att truck driving music blev
en genre.
Jerry Fell skrev ”Truck drivin’ man” 1954 och Shell
Silverstein skrev många av Bobby Bares truck driving-låtar,
t.ex. ”World’s last truck driving man and the jogger”.
Vem som gjorde truck driving till en egen subgenre genom att sätta
namn på musiken går inte att fastställa. Troligen formades
uttrycket av publiken på alla de truck stops och truck houses där
den spelades.
En film av betydelse
Det var dock inte förrän under 70-talet som truck driving music
nådde ut till en större publik. Det skedde i samband med att
filmen Konvoj (am.titel Convoy) från 1978 med bland andra Kris Kristofferson,
Ali MacGraw och Ernest Borgnine i rollerna, regisserad av Sam Peckinpah,
kom upp på biograferna.
Konvoj bygger på C.W. McCalls hitlåt “Convoy”,
om en modig lastbilschaufför som går i bräschen för
chaffisarnas dåliga arbetsförhållanden och leder dem
i en lång, hård färd genom sydvästra USA.
Traditionsbärare?
Förutom Dudley, Simpson, Sovine och Curless har många andra
countryartister spelat in truck driving-låtar genom åren.
Bland dessa kan nämnas C.W. McCall, Jerry Reed, Red Jenkins och på
senare tid Dale Watson.
Idag finns det dock ingen som för traditionen vidare i någon
större utsträckning. Förmodligen var många skeptiska
till denna genres överlevnad redan när det begav sig. Och nu
när Red Simpson har problem med hälsan och Dick Curless, Red
Sovine och Dave Dudley vilar i truck drivers heaven så får
vi alla hålla tummarna för att dessa underbara låtar
inte går samma tragiska väg till mötes, utan att någon
åtar sig att föra denna viktiga bit av countrymusiken vidare.
Text och illustration:
Georg Ryttman
|