- Jag hade gillat dixieland tidigare och letat musik bland olika stilar, men inte hittat något som jag tyckte var riktigt kanonbra. Senare lånade jag ett par skivor med Hank Snow och Ray Price av Bosse Bodén på Nordiska Musikförlaget. Därefter var det kört.

1962 började Janne spela steel guitar. Dessförinnan hade han lirat trumpet i skolorkestern och även börjat med gitarr. Hans första grupp hette Horn Mountain Boys och bandet bestod av klasskompisar, samt några vänner från Brännkyrkagatan, där Janne bodde vid den här tiden.

- Det bandet höll inte så länge. Vi spelade Shadows-influerat, men med country-touch. 1964 bildades sedan Country Minstrels och fram tills nu har vi givit ut nio, tio album, beroende på hur man räknar. Jag har ju gjort tre soloalbum också, två egna och en tillsammans med Hasse Rosén.

På senare tid har det inte blivit några nya skivor med Country Minstrels, eftersom Janne har lagt krutet på Carolina Åkerlind istället.

- Jag hade lika gärna kunnat kalla oss Carolina Åkerlind och Country Minstrels, men istället valde jag att lansera Carolina som soloartist. Dock är det ju delar av Country Minstrels som kompar henne. Medlemmarna i bandet har inte så mycket att säga till om när det gäller sådant här. Vi var ett MBL-band en gång i tiden, men det slutade vi snabbt med, så nu är Country Minstrels mitt envåldshärskarband. Det måste vara någon som bestämmer i en grupp, annars funkar det inte.

Närmast planerar Janne att ge ut en ny platta med Carolina. Den förväntas att gå i samma stil som hennes debutalbum, då cd:n fick mycket positiv uppmärksamhet. Därefter tänker Janne ge ut ett eget instrumentalalbum och efter det är det möjligt att Carolina kommer med en bluegrasskiva. Däremot finns det inga konkreta planer på att skapa ett nytt Country Minstrel-album för närvarande.

- Tanken på att ge ut en Country Minstrels-platta har funnits hela tiden, men det har aldrig gått så långt att det blivit av. Men man ska aldrig säga aldrig.

Intresset kvar för att spela live
Janne Lindgren har givetvis sett en fruktansvärt massa bra countrykonserter genom åren, men den bästa han har sett var med Buck Owens och hans Buckaroos i Oslo på 60-talet.

- Det var fantastiskt. Jag såg bägge showerna Buck gjorde den kvällen. Jag har sett många bra band, men de konserterna slog det mesta. Under årens lopp har jag haft många favoritartister. Bland de tidiga var det främst Hank Snow och Ray Price, men Buck Owens i synnerhet. De jag tycker bäst om idag är Alan Jackson och George Strait. Sedan finns det många andra, som Bobby Flores, som gör väldigt bra musik.

Själv har Janne spelat med många amerikanska artister under åren. Bland dessa kan Wanda Jackson och Vernon Oxford nämnas.

- Den roligaste konsert jag själv har medverkat på var nog den med Charlie Walker på Svarta Pannan, en klubb som jag och min hustru drev på 80-talet. Charlie var så kul att jobba med. Han var väldigt speciell. Vi repade in ett tjugotal låtar, men när vi kom upp på scenen tyckte han att det svängde så jävla bra så han drog igång en massa låtar som vi inte repat in. Jag var den ende i bandet som hört de där låtarna så jag fick sitta och teckna med ena handen till musikerna vilka ackord de skulle spela och samtidigt själv spela steel med andra handen. Det var lite knepigt, skrattar Janne och fortsätter:
- Även den senaste showen med Bobby Flores som vi videofilmade var ju väldigt kul att göra. Vi repade in fyrtiofem låtar med honom på två timmar ena dagen och nästa dag körde vi en show på två och en halv timme. Det var ingen lätt biff, men vi har ju viss erfarenhet, säger Janne och ler.

Janne Lindgren har hunnit bli pensionär. Dessutom har han problem med njurarna, vilket gör att han under 2006 har börjat trappa ner på live-musicerandet. Han kommer börja gå på dialys om några månader, ett halvår, så livekonserterna med honom lär tyvärr bli färre framöver.

- Under överskådlig tid blir det inte många utespelningar, men jag kommer fortsätta att spela in i studion. När jag börjar med dialysen blir det vätskebyte fyra gånger om dagen. Jag kommer inte hinna mycket mer än det och man kan inte gärna resa omkring och spela under sådana omständigheter. Anledningen till nedtrappningen är således inte att jag tappat intresset för att spela live, utan för att livet är som det är.

Svensk country ska vara svensk
När det gäller det nuvarande läget för svensk countrymusik i allmänhet är Janne positiv. Han tycker att det går åt rätt håll och framtidstron är ljus.

- Jag tycker inte att det var bättre förr. Det har kommit fler festivaler och blivit fler speltillfällen. Just nu händer det mycket när det gäller svensk countrymusik. Det kan bero på att countrymusiken har fått ett litet uppsving. Det finns fler band och fler som har jobb, sen att vi i Country Minstrels inte haft så mycket jobb på sistone beror på att vi har hållit en ganska låg profil. Det är jobbigt att åka 75 mil för en spelning och sedan åka hem dagen efter. Varken jag eller de andra i bandet orkar med det längre, säger han.

Enligt väldigt många är Janne Lindgren den bäste steelgitarrist Sverige någonsin haft och han har alltid varit positiv till svensk country. Men hur tycker han egentligen att den svenska countrymusiken står sig internationellt?

- Stundtals tycker jag att svensk country håller internationell klass, men man ska inte räkna på det viset. Då spelar man inte fotboll på samma villkor. Svensk countrymusik ska vara svensk countrymusik och det finns mycket bra svensk musik. Framförallt på senare tid har det kommit väldigt många bra band. En del är bättre, andra sämre, men vi kan inte jämföra oss med amerikanska artister. Vi har inte samma förutsättningar. I USA har de en oavbruten press på sig. När vi går i skolan och tycker att det är lajbans pressas amerikanerna oavbrutet till att vara bäst. De har det i sig, men vi svenskar är inte uppfostrade på det viset. Enstaka svenska musikanter kommer givetvis fram som är enormt duktiga, men i sin helhet har vi svårt att mäta oss med amerikanska musiker, säger Janne.
Kul att reta folk ibland
Cirka 500 personer prenumererar på Janne Lindgrens datoriserade nyhetsbrev. I dessa får läsekretsen information om countrymusik och Janne är frikostig med sina åsikter om allt som rör genren. Dessa åsikter glädjer givetvis många, medan andra reagerar mindre positivt. Janne har nämligen förmågan att röra om i grytan och hans ställningstagande för vad som är äkta country eller ej är en återkommande diskussion i breven.

- Jag tycker att det är kul att reta folk lite ibland. Många tror att jag tar det där med vad som är äkta country på så stort allvar, men så är det inte. De som känner mig vet att jag inte gör det, men samtidigt finns det en allvarlig grund. Jag framför mina åsikter och andra får framföra sina. Jag blir inte förbannad om någon har andra åsikter, däremot bemöter jag dem och det får ju alla andra också göra.
Det enda Janne censurerar ur sina nyhetsbrev är personliga påhopp. Hittills har det bara inträffat ett par gånger under alla de år som Janne har publicerat sina brev, men då det har hänt har vederbörande åkt ur Jannes register omedelbart. Däremot publicerar han gärna åsikter, oavsett om dessa går emot hans egen uppfattning. Samtidigt medger han att det är svårt att definiera vad som är äkta country eller ej.

- Jag har ju vuxit upp med countrymusiken sedan slutet av 50-talet och har sett alla förändringar som varit genom åren. Det är alltid svårt att säga var man ska stoppa utvecklingen och dra gränsen. Men vad jag mest opponerar mig emot är människor som upptäckte countrymusiken för två, tre år sedan och ändå håller benhårt på vad de anser är country. Hur kan de veta vad som är countrymusik efter så kort tid? Det är oftast de som hållit på kortast tid som opponerar sig mest, medan vi som hållit på i fyrtio, fyrtiofem år trots allt har en viss erfarenhet.

Festivalarrangörer, samma skurkar som CMA
CMA (Country Music Association) framstår givetvis som den stora boven i dramat när det gäller att förvanska countrymusiken. Den moderna popcountry som föreningen förespråkar har fått starkt fotfäste i USA, men delvis även i Sverige och Janne är ytterst kritisk till denna utveckling.

- Det man reagerar på är att CMA tar upp de artister som ligger utanför gränserna i första hand. De vill ha in mer pengar till sin organisation och därför vill de ha med så många som möjligt i sin kamratskap, vilket inte är moraliskt hållbart för oss som gillar traditionell country.
- Man ska inte generalisera, men många amerikaner har gått på den här grejen. De köper det som spelas på de stora radiostationerna och det är synd. Här i vår lilla sandlåda håller vi mer på traditionerna.
- Läser man Country Music People så håller man även i England mer på den traditionella countryn och likadant är det i Tyskland.

Det märks att ämnet engagerar Janne Lindgren och han fortsätter med att kritisera de svenska countryfestivalerna:

- Festivalarrangörerna är egentligen samma skurkar som CMA. Inte ens de bokar enbart in ren country. De breddar utbudet eftersom de vill ha så mycket folk som möjligt, men det behöver de inte göra för countryn är så stor i sig själv. Och de som gillar country vill ha country, inget annat. Men visst, jag syndar själv ibland och spelar sådant som ligger på gränsen. Men att köra en låt som ligger lite utanför och tio riktiga countrylåtar är en sak, att göra tvärtom är där-emot fel.

Medverkat på över 5 000 låtar
När man frågar människor som gillar country om vad de uppskattar mest med genren, brukar sångtexterna ofta nämnas som en av de viktigaste ingredienserna. Här har Janne Lindgren, förvånansvärt nog, inte alls samma uppfattning.

- Texterna i countrymusiken betyder ingenting för mig. Om jag reagerar på en låt så är det inte för texten. Däremot kanske jag lyssnar på texten senare. Tom T. Hall är ett undantag, eftersom hans texter ofta är det viktigaste hos honom, men annars kan det ta månader innan jag lyssnar på en text.

Janne är inte den som själv skriver låtar i någon större utsträckning och de han har plitat ihop talar han tyst om. Däremot har han medverkat på en otrolig massa inspelningar.

- Jag har medverkat på cirka 5 000 studioinspelade låtar. Det känner jag mig rätt stolt över. Jag är också stolt över att ha lirat med Vikingarna och alla tv-program som jag fick göra förr i tiden.
- Tv-biten dog ut när alla började köra med förinspelade bakgrunder. Då fick man inte vara med längre. Men för tio, femton år sedan var jag med på alla tv-program, bara jag hade spelat på grundplattorna. Därefter var jag enbart med ljudmässigt, inte bildmässigt så att säga.

Folk får lyssna till vad de vill
Man kan lätt luras att tro att Janne lever, sover, andas och äter traditionell country tjugofyra timmar per dygn. Men sanningen är att hans musiksmak och intresse för musik är bredare än så.

- Bortsett från rap och hiphop som jag inte ens tycker är musik, så gillar jag många olika stilar: storbandsjazz, kinesisk folkmusik, dansband och mycket annat. Min smak spänner över väldigt breda fält, även om inte många tror det. Jag har 7 000 country-lp och cirka 800 country-cd och säkert 5 000 plattor med annan musik. Tyvärr hinner jag sällan lyssna till alla skivor och nu för tiden köper jag i stort sett bara Alan Jackson, George Strait och enstaka Bear Family-boxar. Jag köper hellre tio sådana boxar än 100 vanliga cd.

När man som Janne inte uppskattar CMA-countryn i någon större utsträckning påverkar det även skivinköpen, då de stora bolagen väldigt sällan satsar på traditionell country längre.

- Det kommer fortfarande en hel del bra countryplattor på de små bolagen. Tittar man på majorbolagen med stora artister som Faith Hill och sådana, så kan det finnas en eller ett par bra låtar på en skiva på sin höjd, och det är det inte värt. Min pension räcker inte till för att köpa sådant. Men jag accepterar all musik och folk får lyssna till vad de vill.

Text: Robert Ryttman
Foto: Kenneth Friberg