Anne: - Jag har gått i Adolf Fredrik samt spelat i diverse band med Lina. Jag sjunger fortfarande i Katarina Kammarkör och tycker att det är himla kul att växla musikaliskt mellan sakral musik i kåpa och bluegrassröj i glitter.
Kajsa: - Som barn spelade jag fagott och piano och vid 14 års ålder började jag sjunga i popband. Vid slutet av 2002 började jag spela bas.
Lina: - Jag gick i Adolf Fredrik tillsammans med både Kajsa och Anne. Även jag kommer från ett musikaliskt hem och spelade fiol som barn. Jag började sjunga i band när jag var 18 år och har hållit på från och till sedan dess.Så småningom tröttande jag på att stå bakom och dutta som ”doa” och började spela munspel och gitarr.
- Edith är självlärd i att spela, men har fått en del grundläggande mandolinlektioner av Mats Asperö.

Hur kommer det sig att ni har valt respektive instrument som ni lirar i Hillfillies?

Anne: - Banjo låg nära tillhands då jag spelat gitarr innan. Det gör jag inte längre då jag bara blandar ihop ackorden. Gick länge och drog på att köpa en banjo eftersom de är rätt dyra, men som ett tecken från ovan fick jag ett litet arv som räckte precis.
Kajsa: - När vi bestämde oss för att starta Hillfillies spelade ingen av oss det instrument vi spelar nu. Jag ville spela banjo, men Anne och Lina svarade: ”Kajsa, du får spela bas. Din pappa har ju en!” Så det fick jag ta.
Lina: - Gitarr, eftersom det kändes lättare att plocka upp än fiol. Jag är klassiskt skolad på fiol och har väl dubbla känslor, då det skulle ta ett tag att komma upp till den spelbara nivå som jag en gång var på. Dessutom skulle jag få ställa om till en helt ny spelstil.
- Ediths pappa kom hem med en mandolin efter att han varit på en bluegrasskurs med Thomas Haglund. Sedan låg den där till ingen nytta tills Edith tog upp den och började spela på den.
Vad har ni varit med i för tidigare grupper och eventuella andra nuvarande?

Anne: - Jag har spelat popmusik i Yelling Red, rock i Hope And Fall och Per Vaers Band samt countryrock i Howling Coyotes.
Lina: - Jag har spelat i samma band som Anne och några till.
Kajsa: - Minns inte ens vad bandet hette.
- Edith har spelat i New Village, Svengmans Collage och nuvarande familjebandet Störd Nörd and the Narcisters.
- Janne Ekman spelar med Downhill, Barnyard Fury och har ju tidigare spelat med legendariska B Nice Boys och Cutaway och gud vet allt…

När kom countrymusiken och framförallt bluegrassen in i era respektive liv, och hur gick det till?

Kajsa: - Lina och jag har alltid lyssnat mycket på musik tillsammans. När Internet kom och jag lärde mig ladda ner (på den tiden Napster inte sågs som ett problem, utan som en möjlighet) kunde vi sitta i timmar och lyssna på musikfiler. I samma veva läste vi om Dixie Chicks, som då slog igenom i USA ordentligt, och laddade ner. Hjälp! Vi trodde vi skulle smälla av, vad bra det var. Äntligen country med lite tryck och attityd!
- Våra snack om att starta ett band kom upp igen, nu skulle vi starta ett countryband. Då dimper Dolly Partons The Grass Is Blue ner i våra liv som en Kristusgestalt! Lina och jag satt som förstenade hemma i mitt kök. Det var som ett slag i mellangärdet, jag fattade inte att det var sant. Så sökte jag vidare på nätet på ”bluegrass” och på de musiker som spelar på skivan, då gick det upp för mig att det var bluegrass jag hade saknat.
Lina: - Ja, det var verkligen så. Influenserna innan var många och inte begränsade till nån enskild genre men ingången till bluegrassen var helt klart Dixie Chicks och Dolly. Och sen har man blivit fast. Ens musikaliska resa kan nästan beskrivas som ett ”före” och ett ”efter” bluegrass.
- Vi har pratat lite om detta och tror att man kanske hade en längtan efter det rena akustiska soundet, där alla detaljer kan höras och liksom komplettera varandra. Det är en sån skillnad mot att lira i rock- och countryband, framför allt när det gäller ljudbilden som jag tycker kan bli massiv av elbas, trummor och elgitarr och som inte släpper igenom detaljerna på samma sätt som bluegrass. I rätt forum är bluegrass oslagbart!
Anne: - Fråga Lina, det är hon som matar mig med allt vad gäller musik. Faktum är att vi har Rockridge Brothers att tacka för deras varma och självklara välkomnande då vi smög in på ett jul-jam med AFF en gång för fem år sedan. De lotsade oss in i bluegrass-Sverige.
- Edith är ju uppvuxen i en bluegrassfamilj. Istället för att leka häst eller med dockor så lekte hon ”Farbror Sonny och farbror Bobby” (Osborne Brothers, alltså) med sin pappa istället.

Nämn något som folk inte känner till om er.

- Anne vill alltid ha koll på pengarna och har därför blivit kassör i bandet. Hennes standardreplik är ”Hur mycket får vi?”, Linas är ”Hur gammal är han/hon?”.
- Kajsa är en levande uppslagsbok gällande vem som är vem i bluegrassvärlden. Som sagt, hon minns allt!
- Edith har dammsugarforbi.
- Numera jobbar Edith i musikbutiken JAM och finns med på deras hemsida, vilket har medfört att hon fått beundrarbrev från Saudi-Arabien!
- Hillfillies har alltid fruktstund på repen. Lina och Kajsa har en grym ämnesomsättning som gör att de måste ha mat var 3:e-4:e timme annars blir de fullkomligt galna - riktigt otäckt! Det är därför vi alltid har en påse kanelklipp med oss att blidka dem med. Janne brukar ha med sig saffransgifflar till repen på vintern.

Kajsa avslöjar en hemlis om sig själv:

- Usch, den här är riktigt dålig! Anledningen till att vi under många år snackade om att starta band, men aldrig kom loss, var att jag inte ville ta bort mina lösnaglar för att kunna spela bas. Inte konstigt att vi med jämna mellanrum skämtsamt kallar bandet ”Bara yta”.

Berätta lite om den kommande cd:n.

- Skivan kommer att vara ett fullängdsalbum och bestå till största delen av eget material. Nån frågade om våra texter var tagna ur våra egna liv. Vi brukar alla säga att det handlar om en vi känner.
- Vi spelar in den med hjälp av Janne Lindgren, legendarisk steelgitarrist, som kontaktade oss efter att ha hört oss på en spelning i Alvik. Han är en man med rutin, ödmjukhet, idéer och tålamod. Det ska bli väldigt kul att komma ut med den här skivan eftersom vi upplevt att det funnits en stor efterfrågan när vi är ute och spelar.
- Det är otroligt kul att få möjlighet att spela in våra egna låtar, att få arra dem, att vara med när de växer fram. Till sommarens festivaler hoppas vi att den finns ute.

Hillfillies är ju kända för sina ”regler och flexibilitet”. Hur ser dessa ut?

- Eftersom vi alla har varit med i andra band så visste vi lite vad vi ville ha ut av Hillfillies, men också vad vi inte vill ha. Vi har satt upp lite regler som att vi max får dricka en öl före en spelning och att inte ha alkohol på scenen. All publik ska kunna titta utan att behöva se folk fyllna till på jobbet. Barnfamiljer på festivaler inte minst! Sen har vi såklart också regler som säger att vi måste vara väldigt flexibla.

Hur kom namnet Hillifillies till?

- Namnet var det Kajsa som kom på. Filly betyder ungsto, eller fritt översatt ”sprallig ungmö” och det var väl så vi kände oss då och försöker vara än. Filly är också slang för tjej. Namnet är snyggt både i tal och skrift och så passar det ju genren.

Hur startade det hela?

- Första riktiga gången vi kom i kontakt med bluegrass-Sverige var på Gränna bluegrassfestival 2002. Vi hade hört talas om dessa festivaler och var tvungna att kolla in hur de var. Vi klev av bussen vid Gyllene Uttern med våra ryggsäckar och knallade upp till Grännaberget och blev helt tagna av det vi fick se och höra. ”Tänk att vi har missat detta”, sa vi. Sen frossade vi i bluegrass hela festivalen.
- Inspirerade av alla och kanske något förfriskade lyckades vi till sist övertyga alla vi mötte om att vi minsann också hade ett bluegrassband och att vi tänkte spela i Gränna nästa år. Dagen därpå insåg vi att vi hade gjort oss ett namn, men hade ett band utan instrumentalister!
- Det blev dags att starta på riktigt, skaffa instrument och sätta igång och öva. Vi lyssnade in oss på bra låtar och försökte lära oss bit för bit utan att få fram ett sound. Vi har riktigt roliga inspelningar från den här tiden. I början trodde vi att dobro var ett slags gitarr-sound som man fick genom att lira på ett visst sätt. Och vi stressade vår dåvarande gitarrist genom att fråga ”Kan du inte försöka spela lite mer så här?” (syftande på dobron). Det var väl på första jammen, och det var också där vi träffade Janne.
- Vi jobbade hårt det året och ett år senare stod vi mycket riktigt där, som vi hade sagt, på Lilla Hjorten i Gränna och debuterade med egna låtar.
- På Torsåker Bluegrass Festival året därpå träffade vi Edith. Hon fångade oss med sin mandolin och vi gillade varandra direkt. På samma festival frågade vi Janne om han ville jamma lite med oss någon gång. Vi vågade inte föreslå mer, men han svarade glatt att han gärna spelade med Hillfillies!

Hur har ni med bokningar framöver?

- Hittills är gruppen bokade på festivalerna i Torsåker och Lysvik.

Bluegrassvärlden är väldigt mansdominerad, hur ser ni på det?

- Bluegrassband med kvinnliga förtecken är sällsynta, framförallt i Sverige. Att det finns olika förväntningar på oss som män och kvinnor är något som blir tydligt i möten med människor i många olika sammanhang, så även inom bluegrassvärlden.
- Det positiva är att vi får en del utrymme och uppskattning för att vi är ett undantag från regeln, men det är också en mycket komplex fråga. Tydligt är ju att det förväntas olika av oss på scen. Vi har fått höra så oerhört många kommentarer om hur vi borde klä oss, att Edith måste le mer på scen och så vidare. Sånt kan göra en arg. Varför är det ingen som säger det om Janne?
- Vi har också mött enstaka individer med en negativ attityd till tjejer som spelar bluegrass, men vi är ganska luttrade och väljer att se all den välvilja och nyfikenhet vi för det mesta möts av istället.
- Vid ett grovt verbalt påhopp för några år sedan markerade vi tydligt för den personen och den förening han representerade att vi inte tar nån skit som bara grundar sig på inskränkta fördomar. Sedan dess har vi varit ganska förskonade.
- Det är också jätteroligt och inspirerande att det nu börjar dyka upp flera kvinnliga band på bluegrasshimlen - ingen nämnd och ingen glömd - och ju bättre blandning på banden, desto intressantare blir branschen. Förhoppningsvis blir det också större acceptans.
- Majoriteten av bluegrassmusikerna är oerhört schyssta och välkomnande.

Hur ser era framtidsvisioner och musikaliska drömmar ut?

- Hillfillies vill så gärna göra en USA-resa och spela på amerikanska bluegrassfestivaler. Det vore kul med fler bluegrassfestivaler och scener i Stockholm. Det vore även kul om bluegrassmusiken kunde få in en fot i icke traditionella bluegrasssammanhang, typ Pridefestivalen eller på små scener där man idag mest spelar rock.
- Hela bandet kommer att åka på Sore Fingers i London i vår. Det är ett träningsläger för bluegrassinstrumentalister. Vi hoppas att det ska ge oss ett extra lyft inför den kommande festivalsommaren. Sen hoppas vi förstås att vår skiva ska leva upp till förväntningarna hos våra fans.

Text och foto: Kenneth Friberg