Hillfillies – Skapandet av debutalbumet Just Passing Through

Tidigare i år kom bluegrassgruppen Hillfillies fullängdare Just Passing Through ut. Countrywood fick kontakt med basisten, sångerskan och kompositören Kajsa Westin. Här berättar hon ingående om allt som har med albumet att göra.

Att släppa en skiva kan betyda många saker för ett band. De som har riktig tur kan bli superstjärnor över en natt, andra skivsläpp kan i värsta fall gå spårlöst förbi sin tilltänkta publik och försvinna, utan att någon annan än artisten gråter över det. Hillfillies platta Just Passing Through gjorde visserligen inte gruppen världsberömda över en natt, men mottagandet av den har varit väldigt positivt. Kajsa Westin berättar: 

- Vi har fått kanonfin respons. Vi ligger ju etta på countrylistan på Folkradion till exempel, före Cina Samuelsson! Det hade vi aldrig kunnat drömma om. Vi är också med och utmanar oss själva med flera låtar på flera listor och när någon kommer fram till en, eller skickar ett mail och säger att just den och den låten betyder så mycket och att folk lyssnar på cd:n hela tiden, då kan man knappt tro det! En engelsk recensent, som arrangerar egna festivaler skrev att vår skiva är den som visar resten av Europa hur man gör bluegrass. Vi kan verkligen inte klaga…

Visuella visioner

Omslagsbilden till Just Passing Through föreställer gruppmedlemmarna vid en bardisk. Liksom baksidan av konvolutet går den i svartvitt. Inuti cd-häftet poserar Hillfillies vid en bil på något som ser ut som en dimmig skogsväg. Detta foto är i färg. Jag ber Kajsa att berätta om fotosessionen och om hur bandet tänkte omkring det visuella.

- Bilderna till skivan togs av Olle Strandberg i maj 2006. Vi fotades ute på Kvarnholmen i Nacka/Stockholm, där några kompisar till oss har replokal, hoj-garage och bar. Fotona var inte till för en skiva egentligen. Vi hade tänkt ha dem som pressbilder och göra affischer av. När vi stod och blev plåtade mot en tegelvägg gled den snygga bilen in, som på beställning. Vi frågade ägaren om vi fick ta ett par bilder tillsammans med hans bil. Han väntade på sin fru, så det var lugnt.

Bilföraren fick senare betalt med några Hillfillies-skivor. Kajsa fortsätter att berätta om bildmaterialet i cd:n.

- Fotot i baren är en i en lång serie. Vi tyckte att den var snygg med linjen som bardisken för in i skivan. Dessutom är det inte en poserande bild, utan vi sitter verkligen och snackar. Den kändes avslappnad. Vi ville också förmedla känslan av att vi bara hade stannat till en stund, i linje med titeln Just Passing Throguh. Bilden i inlagan, där vi står vid bilen, är ett montage. Bakgrunden är en väg i North Carolina som Janne Ekman tog när han var på plats. Färg eller ej på framsidan var en avvägning, liksom poserande eller neutralt. Till slut bestämde vi oss för den mer avslappnade approachen. Bilden till baksidan köpte vi av en kille för att den är snygg och för att inge känslan av att ”nu har tåget gått”. Skivan är slut, tågstationen tom…

Studioarbetet och sex viljor

Steelgitarristen, radiomannen, skivproducenten och countrydebattören Janne Lindgren rattade ljudet till Just Passing Through. Kajsa berättar om hur det var att arbeta med Janne i hans studio:  

- Att jobba med Janne Lindgren var både avslappnat och roligt. Han har förmågan att få en att tycka att det man gör är bra. Det var väldigt viktigt för oss att få det självförtroendet i studion. För majoriteten av bandet var det här nämligen första skivinspelningen. Janne bjöd på kaffe och kakor varje gång, middag ibland och han var alltid på gott humör. Han var alltid nöjd långt innan vi var nöjda. Mot slutet tror vi att han var ganska less på oss, men så måste det få vara. När ett arbete börjar gå mot sitt slut vill ju alla få saker ur händerna, samtidigt som man inte vill släppa ifrån sig något halvdant. Vi hoppas att Janne känner att vi är oerhört tacksamma för att han stått ut med oss. Sen tror jag att han hade rätt kul också, säger Kajsa.

Kajsa Westin fortsätter med att berätta om det hon upplevt som mest positivt, alternativt negativt, med skivinspelningen:

- Det roligaste var dels det musikaliska, att få höra våra egna verk, röster och instrument växa fram till ett fullängdsalbum. Men också det gruppstärkande i att ses och spela, diskutera ihop oss, fika med Janne och allt runt omkring som hör till. Sen är det ju alltid svårt att samla sex viljor och önskemål om inspelningssätt, ljudbild, mixning, låtmaterial och framför allt tider. Vi lever alla ganska jäktade liv, så vi hamnade till slut i tidspress, men vem gör inte det när de spelar in skiva?

Val av covers och leadsång

Hillfillies framför mestadels eget material på albumet, men fyra låtar, skrivna av utomstående kompositörer har också fått plats på skivan.

- De covers vi valde är låtar vi tycker om att spela, som har en känsla och en text vi kan stå för. Det är låtar som man hade kunnat skriva själv om man hunnit först, berättar Kajsa med ett leende. Personligen älskar jag ”Margaritaville” i vår version. Även ”Hideaway” är en plågsamt snygg låt med en text som säger något vi inte säger i de låtar vi själva skrivit.

Eftersom Hillfillies består av flera sångerskor frågar jag hur leadsången delas upp inom bandet.

- Det har varit så att den som presenterar en låt, vare sig det är eget material eller en cover, blir den som sjunger låten. Det finns ingen skriven lag på det, men så har det varit hittills. Dock finns det inget som säger att det kommer vara likadant på nästa cd. Lina har till exempel skrivit musiken till en låt som jag har skrivit texten till, så det återstår att se vem som sjunger den framöver.

Tankar bakom titeln

Varför döpte man då albumet till Just Passing Through och vad var tanken bakom titeln?

- Vi hade massor av förslag, men tog den befintliga titeln i allra sista minuten. Dels är det en låt vi har spelat länge och som vi tycker är bra. Sen tilltalar titeln oss eftersom den sammanfattar många av de känslor och andemeningar vi har i våra texter. Den är också skönt opretentiös, till skillnad från typ Here To Stay, vilket hade känts helt fel. Om man tar ett steg bort ifrån det man håller på med och tittar på allt det här, kan man ibland bli påmind om att allt är förgängligt och att vi bara är här en stund. Hillfillies är en stor lyx i våra liv som lätt kan förgås. Då får man försöka se glädjen i att bara låta det vara en resa man har haft turen att få vara med på. Och att man bara passerar förbi. Sen finns det en massa andra undertexter också, men det får någon skriva en avhandling om när vi blivit legendariska, säger Kajsa och skrattar.

Trots att såväl arbetet med skivan som det slutliga resultatet blev mycket lyckat, anser Kajsa ändå att vissa saker hade kunnat bli bättre.

- Samtidigt som vi är ganska bra på att peppa och berömma varandra, så är vi väldigt självkritiska. Själv lyssnar man ju i princip uteslutande på extremt proffsiga produktioner och helst vill man kunna allt, både instrumentalt, vokalt och tekniskt. Men i ett första led är vi nöjda med vår skiva. Sen för vi många diskussioner om vad som kan bli bättre till nästa släpp. Vi vill också prova olika sätt att spela in och producera, för att hela tiden vara i utveckling. Vi vill bevara det vi är nöjda med och förbättra det vi är mindre nöjda med.

Detta svar leder givetvis in på den självklara frågan ifall Hillfillies redan nu har börjat planera för sin uppföljare?

- Det pågår en massa diskussioner, men det är mycket utvärdering kvar att göra innan vi kastar oss in i nästa karusell. Samtidigt kan vi knappt bärga oss. Vi är ett mycket produktivt gäng!

Text: Robert Ryttman
Foto: Kenneth Friberg