Årets line up var utmärkt, med fyra amerikanska artister och mängdvis med svenska band. Folk hade själva skickat in önskemål om att musiken skulle starta tidigare om dagarna och många hade också önskat svensk country. Ledningen för Furuviks countryfestival, med Kjell Wärnevall vid rodret, lyssnar och tar uppenbarligen till sig av publikens önskemål, för fler svenska artister än i år var det länge sedan det var på Furuvik. Dessutom fick samtliga uppträda på stora scenen.
Man hade också tillfredsställt publikens vilja om att banden skulle dra igång tidigare, så redan vid 15.00-tiden, alla dagar utom torsdagen, stod det artister på scenen och underhöll. Man hade även tillmötesgått linedansarna så en stor dansbana stod snyggt placerad vid scenens högra sida. Lik förbannat var det väldigt tunnsått med publik om dagarna.
Vid 15.00, 16.00-tiden då de första banden lirade satt det ytterst modesta små folksamlingar och lyssnade, medan bänkraderna gapade tomma. Under torsdags- och fredagskvällen kom det visserligen mer folk, men långt ifrån vad man skulle kunna förvänta sig vid ett dylikt arrangemang. Jag träffade Lars Wärnevall på fredagskvällen och det gick inte att missta sig på hans besvikelse. Det här fick mig att fundera lite.

Super hellre på campingen
Är det möjligtvis så att folk skriver till Furuvik och önskar ditten och datten, men sedan inte besöker festivalen? Eller är det något fel på utbudet?
I så fall kan man undra vad countrypubliken vill ha. I år var nämligen det musikaliska utbudet mer varierat än någonsin, med både bluegrass, traditionell country, folkcountry och även lite tuffare tongångar på dagordningen. Men jag tror inte att någon kan motsäga sig det faktum att det var den traditionella countryn som dominerade stort och oftast är det ju den publiken som brukar klaga mest. Men var höll ni i så fall hus när alla dessa traditionella countrygrupper spelade? För mig framstår detta som ett mysterium.
Alla kan ju inte ha suttit på campingen och supit bort dagarna och kvällarna? Visserligen kostar en öl i Furuviksparken en del pengar och jag vet att många därför hellre sitter en stund extra på campingen och släcker törsten, men inte kan väl öl och ölpriser vara boven i dramat? Inte missar väl så många countryälskare så mycket bra musik, bara för att få supa billigt i några timmar till?

Countrypubliken – ett tveeggat svärd
Kanske är det helt enkelt så att Furuviks bokare inte borde bry sig om vad enskilda individer önskar av dem och istället boka helt efter eget huvud? Det är annars rätt ovanligt och en stor ynnest att en festivalledning lägger så stor vikt vid vad publiken säger sig vilja ha. Detta tillvägagångssätt borde verkligen innebära att publiken strömmar till.
Nu förändrades visserligen läget under lördagen, som garanterat var den mest välbesökta av dessa festivaldagar. Förhoppningsvis räddade detta publikpådrag kommande festivaler. Men även detta faktum får mig att fundera lite.
De enskilda artister som hade störst publik denna kväll var – inte helt oväntat – countrydrottningen Connie Smith. Men också de hårt rockande damerna i Bomshel. Är det så att merparten av countrypubliken vill ha traditionell honky tonk och country så borde det ju i logikens namn vara så att Connie Smith skulle dra en jättepublik, medan Bomshel borde ha lirat inför tomma bänkrader. Vore det tvärtom, att folk på countryfestivaler vill ha hård rock istället för country, borde Connies spelning ha dragit minimalt med folk och Bomshel haft den riktigt stora publiken.
Nu var det istället så att både Connie Smith och Bomshel drog jättepublik, vilket tyder på några få saker. Nämligen att countrypubliken är ett tveeggat svärd där hälften vill ha tradcountry och den andra hälften föredrar rockmusik med lite countryinfluenser. Detta förklarar dock inte varför Sunny Sweeney, som är en utmärkt sångerska och vars musik är fullt i stil med Connie Smiths traditionella, inte drog mer folk än vad hon gjorde under fredagen?

Positiva förändringar
Däremot ser jag resultatet av det här resonemanget som att den svenska publiken föredrar amerikanska band/artister och att deras svenska kollegor inte uppfattas som lika givande att se. Vore det på något annat vis torde ju alla dessa svenska countryartister ha dragit långt mer folk än vad de gjorde.
Många funderingar från min sida här, men Scandinavian Country Music Festival, med sitt digra och varierade utbud av countrymusik, sin trevliga stämning och sin ytterst tillmötesgående bokningsgrupp - för att inte snacka om alla artister som uppträdde - förtjänar verkligen bra mycket mer folk framför scenen än vad som dök upp under de första av årets festivaldagar.
Sist men inte minst vill jag tacka ledningen för Furuvik, inte bara för en utmärkt festival, utan också för att åkbanden under årets festival såldes till reducerat pris. Detta var naturligtvis ett mycket välkommet nytänk för countryälskande barnfamiljer och ensamstående föräldrar som inte vill ha avkomman klängandes på sig i timtal framför scenen.
En annan positiv förändring för året var att samtliga band, både svenska och amerikanska, avlöste varandra på stora scenen. Förra årets Scenvagn var borta och alla artister fick möjlighet att kämpa om publikens gunst på lika villkor. Ett inslag lika jämlikt och rättvist som det var utmanande för de artister som är ovana vid riktigt stora scener. Dessutom gav det publiken en helt annan möjlighet att kunna jämföra svenska band med amerikanska och ingen behövde trängas för att se vad som hände på scenen.
Många förbättringar i år således och vi på Countrywood ser fram emot en ny fantastisk festival nästa sommar.

(Recensioner av de enskilda showerna på Furuvik kommer att publiceras under Konsert-knappen med jämna mellanrum under hösten.)

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Till fotoalbum!