- Carina var en countrydiggare av stora mått, medan jag själv var en musikalisk sökare. Min syster och jag fick sjunga med några ganska kända countryband från Örebro. Det tog skruv och gav mersmak, berättar Eva Eastwood.
- Carina är mycket mer country än jag. Hon har alltid stått upp för steelguitar, boots och fiddle genom alla år. Jag önskar henne allt gott på jorden, både som artist och människa. Vi har pratat om att göra en skiva tillsammans, men några sådana planer finns inte just nu.

Hemma under uppväxten spelade och sjöng systrarna tillsammans.

- Vår faster och farbror köpte en gitarr och en förstärkare åt oss. Sedan köpte de hörselskydd åt sig själva, berättar Eva och skrattar. Om jag inte minns fel så hette vårt första band The Little Stars.

När Eva skaffade jobb och egen lägenhet i tonåren började hon skriva egna texter och låtar.

- Texterna inom countrymusiken har alltid varit en ledstjärna för mig. Det finns fantastiskt mycket bra ”hookar” i countrylåtar, som till exempel ”I’ve always been crazy, but it kept me from going insane”.

En fin gåva att kunna skriva
Under en intervju jag gjorde med Linda Gail Lewis, till nummer 2/2006 av Country Gazetten, talade Linda väldigt gott om Eva och menade att det är världsklass på hennes låtar. Men även andra artister har spelat in Evas låtar. Några av dessa är Johan Blohm, Lalla Hansson och amerikanskan Little Rachel. Men hur fungerar den delen av verksamheten?

- Artister frågar mig efter material och jag skickar dem låtar att välja på som sedan hamnar på skiva. Ofta vet artisten själv om han söker ballader eller uptempo-låtar. Jag har inte skrivit något på beställning och jag tror att det skulle vara ganska svårt för mig. Jag har haft stor hjälp av mina skivbolag som rekommenderar mitt material till andra artister.
- Nu samarbetar jag med ett förlag som jobbar med att få ut mina låtar på andras skivor, berättar Eva.
Främst är Eva Eastwood sin egen, såväl när det gäller artisteriet och sången som komponerandet.
Texterna är personliga, om än inte alltid självupplevda.

- Jag vet vem eller vilka händelser de flesta av mina låtar är tillägnade, men av naturliga skäl avslöjar jag sällan sådant. Det har hänt att jag gjort det, men då har jag sett till att de berörda vet om det och tycker att det är i sin ordning.
- Roliga, udda, intelligenta och pratglada vänner ger ofta uppslag till texter. Många människor har en hel bok av historier som de bär inom sig.

Barnen är högsta prioritet
Oftast spelar Eva Eastwood & The Major Keys i Sverige. Delvis av familjeskäl då hennes make är basist i bandet och delvis på grund av trummisens flygskräck. Men några exklusiva utlandsspelningar har det ändå blivit genom åren.

- Vi har spelat i Frankrike, Tyskland, Holland, Spanien och England. Det märks att ryktet har föregått oss och att intresset varit stort när vi anlänt. Det är roligt och häpnadsväckande eftersom vi inte har jobbat för någon utlandslansering.

Att det blir svårt att åka utomlands gång efter annan är förståeligt, men hur fungerar turnélivet då Eva och hennes make har barn?

- Våra ungar har ju levt med oss sedan de föddes, skrattar Eva, så de tar det med ro. Som mamma har jag ständigt dåligt samvete för att jag lämnar dem och reser bort, men barnen har desto större tillgång till oss bägge i veckorna, då vi ofta jobbar hemifrån. Funkade inte det skulle jag trappa ned.

Nytt skivbolag och ny skiva
När jag ber Eva att redogöra för sina influenser nämner hon ett flertal av de legendariska amerikanska artisterna.

- Jag skulle ge en miljon för George Jones röst. Jag har försökt härma hans stil, men det går inte, skrattar Eva.
- Waylon Jennings är en annan stor favorit. Delvis för att han innebär sådan nostalgi för mig och syrran, men också för den rebell han var då han gjorde outlawcountryn till ett begrepp. Dolly Parton är också en förebild. Hon kombinerar sin kvinnlighet, låtskrivartalang och humor med seriös affärsanda. Merle Haggard, Willie Nelson, Charlene Arthur och Randy Travis går inte heller av för hackor.

Nyligen har Eva bytt skivbolag från Tail Records som hon legat på i alla år, till betydligt större Rival/Bonnier.

- Det var med sorg i hjärtat som Tail Records och jag avslutade vårt samarbete, men ägaren Lasse var den förste att gratulera mig till det nya skivkontraktet. Han sa att han aldrig undrat om det skulle hända, utan när.
- På Rival/Bonnier har jag samma artistiska frihet som tidigare. Samarbetet har öppnat dörren till en ny och större publik. Vi får spela på ställen där vi inte kom in tidigare, som konserthus, Globen och Dalhalla.
- Vi kan fokusera mer på musiken när vi vet att kompetent folk tar hand om PR, bokningar och allt det andra vi förut skötte själva. Nu har vi dessutom börjat repa för första gången på alla år. Det hann vi aldrig med tidigare.

På Bonnier/Rival har Eva Eastwood & The Major Keys hunnit ge ut albumet Ton Of Heart.

- Jag pratar ofta om Ton Of Heart som den mest udda platta vi har gjort, men egentligen är det den som låter mest vanlig. Det fanns inga krav från skivbolaget på att spela in någon specifik stil, vilket kanske många tror. Istället beslutades det att ta fram, eller behålla om man så vill, så mycket som möjligt av mina låtar och min framtoning. Att ta med en ballad som ”Hudson river” var ett sådant beslut. Alla var överrens om att den måste med, trots att en sådan låt normalt hade gått bort. Att ge ut en sådan akustisk och stillsam redogörelse över min mammas död kom säkert som en överraskning för många.

Countryns död i vårt land
I svenska countrykretsar pågår en diskussion om vad som är ”äkta” country eller inte. Många anser att countryn har gått förlorad i någon sorts countryinfluerad popmusik. Eva ger sin syn på saken:

- Jag vet ingen genre där det bråkas så mycket om vad som är vad som inom den svenska countrymusiken. Jag har aldrig hört en raggare säga: är det här en riktig rocklåt eller inte?
- Det finns ett signum för vad som är rock och det är ös. Signumet för country verkar vara godtyckligt. Inte ens countryfantasterna själva är överens om vad det är. Tyvärr tror jag att detta bråk mellan Patsy Cline- och Faith Hill-fans kan bli countryns död i vårt land, där vi inte har en naturlig countrytradition som i USA.
- Legenderna är döda eller på väg ur tiden. De som förnyar musikstilen släpps inte in och om de släpps in jämförs de ständigt med de döda legenderna. Drömscenariot vore att den yngre generationen tog över tidsskrifter, hemsidor och arrangörsrollen för svensk country. För hur ska man komma vidare om man ständigt grinar surt åt dem som besitter ett nytänkande?

Almanackan börjar fyllas
I Kungsbacka förra året agerade Eva Eastwood & The Major Keys förband till John Fogerty.

- Det var vansinnigt roligt. Där var otroligt mycket folk och vi fick en enorm respons. Sedan får man begripa att alla väntade på John Fogerty. Det gjorde vi med. Tyvärr hann vi aldrig prata med honom, men vi firade ordentligt på natten.

På tal om höjdpunkter så ber jag Eva att berätta om vilka händelser i hennes karriär som hon ser som de högsta topparna hittills.

- Alla små kliv har lett till ett stort steg. Det är svårt att plocka ut några höjdpunkter på rak arm. Erbjudandet om skivkontrakt från Nashville 1997 var ett startskott. Det gav mig oerhört självförtroende och mod att satsa på min musik. Samarbetet med Lasse på Tail Records går inte i ord att beskriva. Mitt band är en annan grej. Det består av ultratrevliga musiker och vänner som jag kan bolla mycket idéer med. Avslutningsvis kan jag säga att skivkontraktet med Rival/Bonnier har öppnat möjligheter bortom alla gränser. Jag har dessutom världens bästa publik.

Som artist på Evas nivå händer det givetvis en massa spännande och roliga saker hela tiden. En sådan händelse var framträdandet med Besk i Allsång På Skansen.

- Det var så oväntat och helt overkligt. Där stod vi med Jan Malmsjö, Carola och alla andra kändisar. Ingen av oss kunde riktig fatta hur vi hade kommit dit. Responsen efteråt var helt makalös. Trots att man vet om det kan man inte riktigt fatta hur stor genomslagskraft TV har. Julturnén med
- The Refreshments 2005 var också i särklass vrålkul. Responsen från publiken i engelska Hemsby var en häftig upplevelse. Vi åkte dit och trodde inte att någon kände till oss och så blev folk alldeles galna.

Fler glädjeämnen lär det dock bli för Eva Eastwood & The Major Keys. Gruppen spelar mycket och inför sommaren fylls bladen i almanackan.

- Jag skriver låtar till nästa platta som ska spelas in i år. Bandet har börjat repa. I sommar ska vi spela på Dalhalla, där har vi aldrig varit tidigare så det blir spännande.
- Jag har många planer och idéer på gång som vi skall testa, så jag får aldrig långtråkigt.

Text: Robert Ryttman
Foto: Pressbild